Erik Anners; Så var det också

ERIK ANNERS:
Så var det också!
Gösta Bohman säger ärligt sin mening i
boken ” Så var det” och skildrar tre centrala politiska händelseförlopp. Sådana
memoarer är en guldgruva för historikerna. Bilden kan dock kompletteras då
det gäller strävandena att uppnå samarbete mellan de tre borgerliga partierna.
Erik Anners är f d professor i rättshistoria vid Stockholms Universitet och
har varit landstingsman och riksdagsman och ordförande i Högerpartiets
programkommitte 1964-1967. Han
var redaktör och ansvarig utgivare
för Svensk Tidskrift åren 1957-1979
och är sedan 1962 ordförande i den
borgerliga samarbetsorganisationen
Forum för Samhällsdebatt.
Gösta Bohman har i sin memoarbok ”Så
var det” behandlat tre dramatiska skeden ur de senaste decenniernas svenska
historia: ”Det dystra decenniet (dvs partiledarskiftena i Högerpartiet/Moderata
Samlingspartiet 1960-1970), ”Om inrikes utrikespolitik (dvs socialdemokraternas, särskilt Olof Palmes, manövrerande under Vietnamkriget) och ” Den
underbara natten” (dvs den andra borgerliga trepartiregeringens sammanbrott
i april 1981).
Boken har undertiteln ”Gösta Bohman berättar”, vilket förmodligen är avsett att framhäva memoarernas subjektiva karaktär. Bohman är på den punkten
lika hederlig som öppenhjärtlig: ”Jag är
part i målet i de olika konflikter som jag
tecknar. Även om jag efter måttet av
förmåga försöker vara sanningsenlig,
spelar det undermedvetna och egna värderingar alltid så stor roll, att skildringen
aldrig kan bli helt objektiv, men sådana
risker måste jag ta. Det är ju min syn jag
återger, inte motpartens.”
För dem som själv var med i skeendet
under partiledarstriderna på 1960-talet
anmäler sig naturligtvis andra minnen,
intryck och bedömningar än de Bohman
för fram. Själv har jag ett inte alldeles
obetydligt källmaterial från dessa händelser, som när tiden är inne kanske kan
få utgöra grund för ett bidrag till dessa
års politiska historia. Men än är det för
tidigt; vad jag har att säga skulle föranleda dispyter av ett slag, som skulle kunna
skada aktuella gemensamma borgerliga
intressen eller göra människor, som jag
inte vill såra, ledsna.
Bohman har inte tagit’hänsyn av det
slaget. Som historiker vill jag gärna understryka att alla historiskt och politiskt
intresserade måste vara honom tacksamma för att han ärligt säger sin mening
och presenterar en skildring av tre centrala politiska händelseförlopp, där han
går ned till många skenbart oväsentliga
detaljer. Sådana memoarer är en guldgruva för historikerna. De får särskilt
värde i en tid, då man inte som förr har
något nämnvärt brevmaterial att bygga
på. Telefonen ersätter ju numera i så hög
grad brevet som kommunikationsmedel
att historikerna har svårare än på länge
att komma åt det som sker i det som
synes ske.
Partiledarskiftet
Till Bohmans skildring av partiledarskiftena kan jag ge några kompletterande
upplysningar av tämligen oskyldigt slag.
När krisen kring Gunnar Heckschers
partiledarskap tillspetsades i januari
1%5 sammankallade Harald Nordenson
några representanter för näringslivet liksom ett antal högerpolitiker, bland dem
Bohman och mig, till en middag på Säll~
skapet i slutet av januari. Vid kaffet, som
intogs i rummet ” Pumpen” – av gammalt en beryktad lokal för politiska uppgörelser – upptogs den fråga som föranlett sammanträffandet, nämligen om
Gunnar Heckschers fortsatta partiledarskap och följdfrågan , vem som i givet
fall kunde vara lämplig som hans efterträdare.
Den första frågan var snabbt avklarad.
Allmän enighet rådde om att Gunnar
Heckschers ställning var ohållbar. Den
hade efter valnederlaget 1964 varit kritisk. Droppen som kommit bägaren att
rinna över var en intervju med honom i
Veckajournalen (3/1965), där han analy- 27
serade vad som skulle hända om ett enda
mittenparti tillskapades. Ett sådant parti
skulle enligt Heckscher ”kanske kunna
beröva högern dess framstegsvänliga
element och där i stället samla alla dem
som främst drivs av sina fördomar” . De
inom partiet som var skeptiska till en
borgerlig samverkan och i det längsta
ville hålla på den klassiska högerlinjen
blev ursinniga över formuleringen
”främst drivs av sina fördomar” . De
uppfattade den som en karakteristik av
dem själva. Och Heckscher hade inte
tillräcklig personlig förankring hos den
grupp, då ännu i minoritet, som satte en
borgerlig samverkan främst, för att den
skulle uppträda till hans försvar. Han
saknade helt enkelt politisk livvakt och
störtades ungefär som romerska kejsare
kunde störtas av pretoriangardet, i
Heckschers fall av partistyrelsen. Till
hans oskyddade peri fide kom partiets
katastrofalt dåliga ekonomi, till stor del
beroende på näringslivets missnöje med
Heckschers politik, och särskilt naturligtvis över valutgången.
Samtalet i Pumpen övergick sedan till
att gälla lämplig ny partiledare. Allmän
enighet förelåg om Yngve Holmbergs
namn. Under diskussionens lopp tillfrå-
gades först Bohman och sedan jag om vi
kunde tänka oss att kandidera till partiledarposten. Bohman sade emfatiskt nej
med motiveringen att han var för gammal. Själv sade jag ungefär så här: ”Nej,
jag passar inte för sådana uppgifter. Mitt
politiska intresse är ideologiskt och jag
skall gärna hjälpa till i programarbetet,
men det får stanna vid det” .
Sedan många av de närvarande – så-
vitt jag minns dock ej Bohman – uttalat
sin tilltro till Holmberg beslöts att åtgär- 1
~——————————————————–~——~~~
28
der skulle vidtagas för att presentera
dennes kandidatur inom såväl näringslivet som riksdagsgruppen.
Frampå våren detta år blev jag ånyo
indragen i konflikterna kring partiledningen. Då presidium skulle föreslås efter Gunnar Heckschers avsägelse blev
det livliga diskussioner i valberedningen
om presidiets sammansättning. Till de
upplysningar Bohman givit i sin bok kan
jag lägga den att ävenjag blev tillfrågad, i
mitt fall om jag stod till förfogande för en
vice ordförandepost. Valberedningens
ordförande, Bo Turesson, som enligt
Bohmans vittnesbörd uppenbarligen
drev sitt eget spel – han talade om för
Bohman det troliga alternativet om denne avböjde förste viceordförandeposten
– ringde mig med en förfrågan om jag
ville kandidera. Han underströk med
tämligt eftertryck att det ingalunda var
fråga om ett anbud, blott om en eventuell
kandidatur. Jag begärde inte betänketid,
trots att jag blev överraskad. Jag ville
nämligen inte. Men situationen var så
pass känslig med tanke på partiets fortsatta ideutveckling och för den hade jag
som ordförande i programkommitten ett
visst ansvar – att jag inte ville säga kategoriskt nej. Jag sade ungefär: ”Helst
inte. Om det anses önskvärt med tanke
på balansen inom presidiet skall jag ställa upp. Men egentligen ger mig arbetet
som ledare för programarbetet händerna
fulla”.
Valet av partiledare
Men det var Gösta Bohmans memoarer
jag skulle diskutera. Han har en svaghet
för att tala om hur det skulle ha gått om
inte om hade varit. Bl a säger han: ”Gunnar Heckscher lyckades alltså inte som
partiledare. Jag tror nu att även Leif
Cassel skulle ha misslyckats, fastän på
ett annat sätt och med andra konsekvenser”.
Sådana omdömen kan man få fälla om
sig själv som förklaring till ett handlingssätt. Men man skall inte säga det om
andra – strängt taget vet man ingenting
om hur det skulle gått för Leif Cassel.
Det är till och med meningslöst att försöka gissa.
Därför skall jag inte heller försöka gissa hur Yngve Holmberg skulle ha lyckats
som partiledare och minister, om han
vunnit i Farsta. Jag trodde då att hans
kyliga taktiska skicklighet var en bättre
garanti för att partiet skulle lyckas hålla
samman de borgerliga än Gösta Bohmans hetsiga viljestyrka.
Någon som var med i Farsta kan fråga:
om Anners nu tyckte det, varför agerade
han då inte i Farsta för att stödja Holmberg? Mitt svar är att det finns situationer då det är ansvarslöst att ställa till
med en konfrontation därför att man inte
kan överskåda följderna. När hedersmannen Dickson föreslagit att votering
om presidiet skulle äga rum utan debatt
blev alla – utom eventuellt en liten krets
möjligen invigda – storligen överraskade. Jag övervägde ett ögonblick att begära ordet, yrka avslag, kräva fri debatt
och uppmaning till pressen att lämna salen. Menjag gjorde inte det därför attjag
kände i luften hur oerhört häftig splittringeH inom partiet skulle bli. En persondebatt gällande Holmberg och Bohman
skulle snabbt utvecklats till ett storgräl
mellan ”ljusblå och mörkblå” liksom för
och emot borgerlig samverkan.
Vilken partiledare som än valdes skulle få oerhörda svårigheter att efter en
sådan debatt hålla samman partiet och ge
det dess rättmätiga betydelse i en kommande borgerlig samverkan. En delning
av partiet kunde rentav befaras. Men vi
hade redan tre partier på borgerlig sida,
vilket skapade nog med svårigheter. Jag
avstod från att begära ordet. Det har jag
heller aldrig ångrat.
Inrikes utrikespolitik
Det bästa i Bohmans bok tycker jag är
avsnittet ”om inrikes utrikespolitik”.
… visar med förödande material och argumentation
svekfullheten i den socialdemokratiska politiken under
Vietnamkriget …
Där behöver han inte någon apologi för
egen politik utan visar med förödande
material och argumentation svekfullheten i den socialdemokratiska politiken
under Vietnamkriget – från PaJmes demonstrationstal på Sergels torg den 21
februari 1968 till PaJmes obehärskade
USA-kritik (och snabba avbön) julen
1972. Enligt Bohman spelade Palme teater hela tiden. Det gällde för socialdemokratin att bringa och hålla opinionen i
Vietnamfrågan under egen kontroll –
och för det var en politik i bästa Machiavelli-stil tillåtlig.
De som nu är politiskt aktiva på borgerlig sida bör läsa denna Bohmans
skildring av Olof PaJmes moraliska förfall med skärpt uppmärksamhet. Det var
29
då det offentliga bedrägeriet i den socialdemokratiska politiken började – med
känd fortsättning i sveken mot väljarna
efter valet 1982.
Borgerligt samarbete
På en punkt skulle jag gärna redan nu
velat komplettera Bohmans framställning mera utförligt. Men det kan inte
göras inom ramen för en tidskriftsartikel
och jag får nöja mig med att kort motivera en avvikande uppfattning. Bohmans
inställning till 1960- och 70-talens borgerliga samlingsrörelser är starkt negativ.
Han uppfattar dem mest som en belastning för borgerligheten. När det gäller
MbS i Skåne med omnejd är jag benägen
instämma. Den rörelsen drevs med mera
energi än politiskt förstånd , liksom en
mellansvensk variant Samling för Framsteg. Den senare engagerade jag mig i
under en tid, men fann att den spårade ur
och lämnade sällskapet.
Bohmans bedömning är emellertid felaktig och orättvis när det gäller den samlingsverksamhet som tyst men effektivt
bedrevs av den 1957 bildade organisationen Forum för Borgerlig Debatt, som
1967 böt namn till Forum för Samhällsdebatt. Dess program gick ut på att skapa personkontakter och debatter mellan
företrädare för alla de tre borgerliga partierna och att sätta i deras händer ett
studiematerial i samhällsfrågor ägnat att
bereda väg för gemensamma borgerliga
ståndpunkter. När verksamheten var
som mest intensiv i början av 70-talet var
c:a 10000 sympatisörer ur alla tre partierna anknutna till den och ett 60-tal
studiegrupper – med liksidig sammansättning och spridda över hela landet –
~—————————————-~~–~——~————~~
30
deltog i studiearbetet. Dessa grupper
omfattade tillsammans c:a 2000 medlemmar. Det hör till bilden att grupperna
bestod av kvalificerat folk, noga utvalda
av särskilda resesekreterare.
I början av verksamheten var samarbetsklimatet inte särskilt tacksamt, vilket avspeglade sig redan i svårigheterna
att få inflytelserikt folk från alla tre partierna till de stora konferenser, som varje höst brukade avverkas i sattsjöbaden
– nogsamt med undvikande av publicitet. Vid en sådan konferens år 1961 uttalade en framstående representant för
folkpartiet att det helt saknades förutsättningar för ett samarbete i regeringsställning mellan högern och folkpartiet.
Däremot var en regeringskoalition mellan folkpartiet och socialdemokraterna
väl tänkbar. Liknande tongångar hördes
från bondeförbundet/centerpartiet. Men
vid den sista stora höstkonferensen i
början av 1970-talet var stämningen enhälligt för en nära samverkan i regeringsställning mellan de borgerliga partierna.
Att stämningen bland väljarna raskt
rörde sig i samma riktning kunde beläggas med mycket klara siffror i SIFO-undersökningar åren 1974 till 1976 som tillkom på initiativ av Forum för Samhällsdebatt.
Först i en framtid, då det nödvändiga
källmaterialet kan bli tillgängligt blir det
möjligt att närmare diskutera vilken betydelse samlingsrörelsernas arbete hade
för tillkomsten av 1976 års regeringskoalition.
Att döma av den skakande skildring,
som Gösta Bohman ger av sammanbrottet för den borgerliga trepartikoalitionen
dagarna före och efter ”den underbara
natten” hade samlingsrörelserna bort
vara långt större och mer inflytelserika.
Även orn Bohman – vilket han själv villigt medger – kan vara svår att ha att
göra med, var det upprörande av centeroch folkpartiledningarna att behandla en
regeringskamrat och koalitionspartner
på ett så förödmjukande sätt. Gösta Bohman hade ju ändå inte gjort annat än att
med kraft hålla fast vid det program för
marginalskattereform, som alla tre partierna kort dessförinnan kommit överens
om. Så får det aldrig mer gå till i det
borgerliga samarbete, som alla svårigheter till trots måste finnas, om inte Sverige skall bli ett socialistiskt land av östeuropeisk samhällstyp.