Erik Anners; Villkoren för en krispolitik
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK ANNERS:
Villkoren för en krispolitik
Övergångenfrån fattigsamhälle till
välfordssamhälle har varit så snabb att
politikerna inte hunnit utforma nya politiska
teorier som hjälpmedel attforstå
händelseforloppet eller skapa rrya politiska
institutionersom metoder att behärska det, skriver
professor Erik Anners. Detta har lett till
oförmåga att samarbeta ochfungera i kriser. Den
socialdemokratiska maktapparaten är så stark att
enbart en passivitetfrån dess sida hindrar en
effektiv krispolitik. Socialdemokraterna kan inte
heller sryra utan borgerligheten och dess kärna,
det enskilda näringslivets ledarskikt som
bestämmer över investeringarna. Författaren
hävdaratt det krävs en nationell samlingsregering
for att bedriva krispolitik. Men detta är en
långsiktig lösning somförutsätter en annan
ledning av det socialdemokratiska partiet än den
nuvarande.
Svensk Tidskrift har diskuterat den djupa politiska och ekonomiska kris, vari Sverige befinner
sig, med användande av termen ”systemkris”.
Därmed har markerats att krisen uppfattas så-
som en grundläggande rubbning av våra poli·
tiska och ekonomiska institutioners förmåga att
fungera på avsett sätt. Det ingår i detta betrak·
telsesätt att krisen för systemet inte är unik för
Sverige utan har drabbat – mer eller mindre
hårt – alla med oss någorlunda jämförliga
länder.
Mlln kan också diskutera krisen och dess
orsaker med användande av ett historiskt per·
spektiv. Så viktigt som det är att få ett grepp
om situationen och de orsakande faktorerna
bakom den är det önskvärt att varje användbar
metod tillämpas i analysen. Här skall därfor
först göras ett försök att diskutera krisen genom
att sätta in den i sitt historiska sammanhang.
Jag behöver inte närmare utveckla uppenbara och allmänt kända orsaker till krisen, tex
våra basråvarors minskade värde, en konfiska·
torisk skattepolitik, som brutit ner de välståndsskapande krafterna i samhället, utbil·
dandet av en alltför kostsam välfårdsapparat
byggd på en offentlig sektor, vars kostnader
numera motsvarar c:a 65% av BNP, oljeprishöjningarnas katastrofala effekt på vår bytes·
balans, rättsordningens urholkning genom ut·
veckling av en ”svart” sedvanerätt, som för ett
stort antal människor anses gå före formellt
gällande lagstiftning, särskilt bostads- och skat·
telagstiftningen, osv.
Allt detta känner vi alla väl till. Välbekanta
är också de förslag till rekonstruktionsåtgärder,
som de senaste åren framförts. Vi vet vidare att
många förslag till radikala ingripanden gemenligen säges vara ”politiskt omöjliga” i den mc- 153
Jlingen att varken regering eller opposition vill rande framsteg i politiskt, socialt och ekonoengagera sig får dem i sin fruktan att misshaga miskt hänseende – snarare tvärtom.
väljarna genom alltför impopulära förslag. En orsak till detta numera ganska vanliga
frin fattigsamhälle till välf”årdssamhälle
Iett historiskt perspektiv sett är det emellertid
mtressantare att fråga i vad mån de interna
faktorerna (basråvarornas värdefall och oljeprishöjningen är externa olyckor) kan återfåras
på någon gemensam orsak av mera djupgående
braktär. Kanske man kan besvara den frågan
senoro att diskutera effekterna av själva den
irvånande snabba övergången från fattigsamhälle till välfärdssamhälle – en övergång, som
faktiskt kunnat ske under en och samma generation. Dagens åldringar har ju växt upp i det
gamla fattigsamhället med dess arbetslöshet,
svält och fårhäljande sjukdomar (t ex tbc) med
åtföljande misär får flertalet fattiga, sjuka och
handikappade liksom får de flesta gamla människor. I dag är avståndet till detta samhällstillstånd så stort, att det förefaller ligga lika
långt från de aktuella realiteterna, när det presenteras i tex litteratur eller film, som 1800-
talets eller t o m l 700-talets förhållanden. 1920-
talets arbetslöshet, ålderdomshem och fattigvård är rätt och slätt historia.
Så fort gick alltså övergången från industrialiseringens inledningsskede och fram till det
fuUt utvecklade teknologiska samhället. Utvecklingen kommer nu att fortsätta i teknologiskt hänseende – i böljan av detta århundrade böljade människan kunna röra sig i luften, i
början av nästa kommer motsvarande genombrott att ske beträffande planetsystemet. Däremot är det inte alls säkert eller ens sannolikt
att människorna kommer att uppnå motsvapessimistiska bedömande är den alltmer trovärdiga konceptionen om människan såsom socialbiologiskt en gruppvarelse – av evolutionen under miljoner år anpassad får att fungera väl inom ramen för små kollektiv, men
föga lämpad för funktionen inom stora. Att
utveckla denna teori i här behandlade sammanhang skulle emellertid föra oss in på alldeles får komplicerade frågeställningar.
Politisk ideologi och teknik släpar efter
Det ligger närmare till hands att fråga om det
möjligen var själva snabbheten vid övergången
från fattigsamhälle till välfärdssamhälle, som
kom politikerna i så många västerländska industriländer att under efterkrigstiden tappa sinnet får proportioner.
Det vill synas så! Ett av de många tecknen
härpå är eftersläpningarna i fråga om politisk
ideologi och politisk teknik i förhållande till de
socialekonomiska realiteterna. Man rör sig hos
oss liksom i nästan alla med Sverige järnfårliga
länder politiskt inom ramen för en parlamentarisk demokrati, där olika ekonomiska intressegrupper under åberopande av ideologier hämtade ur 1800-talets idevärld kämpar om produktionsresultaten genom en konkurrens mellan politiska partier respektive fackliga
korporationer. På alla håll tror man sig därvid
företräda sanning och rättvisa – det egna ekonomiska intresset måste ju alltid vara socialt
rättfärdigt! I rättvisans namn kräver man därför den politiska makten, och får man bara
majoriteten så har man också fått rätten att
!54
styra samhället efter de egna värderingarna.
Detta socialpsykologiska fenomen förklarar
mycket av oförmågan till rationellt samarbete
inom det parlamentariska systemets moderna
partiväsende och därmed oförmågan att fungera i kriser.
Den stora olyckan tycks vara att politiker
(och ”filosofer”) inte hunnit med att utforma
nya politiska teorier som hjälpmedel att förstå
händelseförloppet eller att skapa nya politiska
institutioner som metoder att behärska det. Redan denna eftersläpning är ett bevis för den
politiska teorins och handlingspolitikens sammanbrott på grund av snabbheten i högteknologins utveckling.
Det politiskt nödvändiga måste göras politiskt möjligt
Därtill kan man lägga ett annat förhållande
som belägg, nämligen att så mycket av den
aktuella krisen beror på att många självklara
vägar ur den anses vara ”politiskt omöjliga”.
Ty politiskt nödvändiga åtgärder får inte vara
politiskt omöjliga; i så fall fungerar inte systemet.
Vi har här i Sverige under de senaste åren
haft en livlig diskussion om botemedel mot vårt
ekonomiskt (och socialt} sjuka samhälle. De
flesta tycks därvid vara överens om att det finns
bara en väg ur krisen, nämligen att det måste
bli lönsamt igen att arbeta, spara och investera.
Sedan har den ekonomiska sakkunskapen
framlagt olika recept, vilka merendels från
både regeringens och oppositionens sida förklarats vara politiskt omöjliga att snabbt genomfö-
ra i full omfattning. Följaktligen kan alltför litet
göras – i avvaktan på ökad insikt hos alla
~
parter om lägets allvar.
Med andra ord – vi tvingas vänta till dess
att vårt lands politiska och ekonomiska katastrofsituation medför så stora och uppenbara
skador att väljare, partier, korporationer samt
politiska och fackliga ledare måste handla, dvs
finna former och program för en nationell poli·
tisk samling.
Nu är att märka att det ligger i det parla·
mentariska systemets karaktär att det har svårt
att fungera i en verkligt allvarlig ekonomisk
eller utrikespolitisk kris. Man kan inte votera
om man skall försvara sig eller inte; redan voteringssituationen utesluter i vår tid ett meningsfullt försvar. Inte heller kan politiska företrädare för halva folket ensamma taga på sig
ansvaret för en dramatiskt hårdhänt rekonstruktionspolitik. En sådan politik måste alltid
så starkt drabba flertalet väljare att den får
svåra verkningar för det eller de partier som
bär upp den. slutsatsen blir att varje krispoli·
tik, som inte bygger på betryggande majoritet i
parlamentet, riskerar att la prägeln ”för litet
och för sent” .
Nationell samlingsregering
Finns det då något sätt att bringa systemet i
funktion innan katastrofen är ett faktum? Det
gäller i så fall att öka insikten om det nödvän·
diga och ofrånkomliga i en nationell samling.
Eller är vi tvungna att avvakta den historiska
processens blinda gång mot allt värre inflation
och påföljande statsbankrutt med alla därav
följande lidanden, särskilt för de svaga i sam·
hället?
Eftersom kärnan i problematiken är behovet
av. insikt om nödvändigheten av ett nationellt
samförstånd (likvisst icke inneslutande samhällets fiender nr l, kommunisterna), kan kanske
en debatt kring forutsättningarna för ett sådant
samförstånd vara av värde. Vi har i själva verket alldeles för litet i den vägen och för mycket
av struntviktiga deklarationer om att samarbete med den eller den parten är uteslutet av s k
ideologiska skäl.
Varför måste då. regeringsblocket och oppositionen så småningom och på något sätt samarbeta – förmodligen helst i form av en nationell samlingsregering?
Helt enkelt därfor att ingendera sidan kan
rädda vårt land ur den nuvarande krisen utan
den andres medverkan. Någon sade på sin tid
att Sverige inte kan styras mot arbetarrörelsen.
Det är alldeles riktigt – sett på längre sikt.
Socialdemokraternas enorma maktapparat är
så stark att enbart en passivitet från dess sida
gentemot rekonstruktionförsök i längden innebär ett nästan oövervinneligt hinder for en effektiv krispolitik. Det gäller ju att skära ned
den offentliga sektorn och därvidlag är socialdemokratiska insatser oumbärliga.
På borgerlig sida måste man också se den
sanningen i ögonen att ingen borgerlig regering
kan hindra socialdemokraterna från att förstö-
ra penningvärdet. Vill de förvärra krisen genom att förvärra inflationen kan de göra det.
Dessbättre har LO på sista tiden visat att man
inte vill bidraga till ett nationellt självmord.
Näringslivets roll
På den socialdemokratiska sidan måste man se
en annan sanning i ögonen, nämligen att Sverige inte heller kan styras mot borgerligheten,
närmare bestämt mot dess socialekonomiska
kärna, det enskilda näringslivets ledarskikt.
Räknar man m småföretagarna och
155
storföretagens arbetsledande personal i någorlunda självständiga befattningar i detta skikt,
rör det sig om 100 000-tals personer, som har i
sina händer att bestämma över investeringarna. Ingen socialdemokratisk regering kan tvinga
dessa nyckelgestalter i de ekonomiska beslutsprocesserna att investera annat än med metoder som väljarna skulle vägra godkänna. Ty vi
vet med säkerhet att väljarmajoriteten inte vill
ha ett socialistiskt Sverige. Investeringarna
måste helt enkelt vara lönsamma, t ex järnfort
med finansiella operationer, annars blir de inte
tillräckliga.
Vill socialdemokraterna ha det enskilt ägda
näringslivets förtroende, vilket är en förutsättning för de investeringar, som måste till om
Sverige skall kunna arbeta sig ur krisen, får
man bekväma sig till samarbete i någon form
med borgerligheten och framför allt med det
enskilda näringslivet och det parti som står
detta närmast, nämligen Moderata Samlingspartiet. Eljest blir alla forsök att få igång industriinvesteringarna bara slag i luften.
Den nuvarande socialdemokratiska ledningen är emellertid fortfarande bunden till
planhushållningsideologin. Oppositionsställningen framtvingar också en speciell inriktning
av den socialdemokratiska propagandan. Varje
tanke på ett samarbete med SAF och moderaterna skulle i dag tillbakavisas med indignation
av den socialdemokratiska ledningen. Men det
är i dag! Hur blir det om några år då Internationella Valutafondens krav kan förmodas ligga
på den svenska regeringens bord. Kan det inte
tänkas att tonfallen hos det socialdemokratiska
arbetarpartiets ledning blir annorlunda i en
sådan situation? För den delen är kanske ledningen en annan då!
Villkoren för en krispolitik
Övergångenfrån fattigsamhälle till
välfordssamhälle har varit så snabb att
politikerna inte hunnit utforma nya politiska
teorier som hjälpmedel attforstå
händelseforloppet eller skapa rrya politiska
institutionersom metoder att behärska det, skriver
professor Erik Anners. Detta har lett till
oförmåga att samarbeta ochfungera i kriser. Den
socialdemokratiska maktapparaten är så stark att
enbart en passivitetfrån dess sida hindrar en
effektiv krispolitik. Socialdemokraterna kan inte
heller sryra utan borgerligheten och dess kärna,
det enskilda näringslivets ledarskikt som
bestämmer över investeringarna. Författaren
hävdaratt det krävs en nationell samlingsregering
for att bedriva krispolitik. Men detta är en
långsiktig lösning somförutsätter en annan
ledning av det socialdemokratiska partiet än den
nuvarande.
Svensk Tidskrift har diskuterat den djupa politiska och ekonomiska kris, vari Sverige befinner
sig, med användande av termen ”systemkris”.
Därmed har markerats att krisen uppfattas så-
som en grundläggande rubbning av våra poli·
tiska och ekonomiska institutioners förmåga att
fungera på avsett sätt. Det ingår i detta betrak·
telsesätt att krisen för systemet inte är unik för
Sverige utan har drabbat – mer eller mindre
hårt – alla med oss någorlunda jämförliga
länder.
Mlln kan också diskutera krisen och dess
orsaker med användande av ett historiskt per·
spektiv. Så viktigt som det är att få ett grepp
om situationen och de orsakande faktorerna
bakom den är det önskvärt att varje användbar
metod tillämpas i analysen. Här skall därfor
först göras ett försök att diskutera krisen genom
att sätta in den i sitt historiska sammanhang.
Jag behöver inte närmare utveckla uppenbara och allmänt kända orsaker till krisen, tex
våra basråvarors minskade värde, en konfiska·
torisk skattepolitik, som brutit ner de välståndsskapande krafterna i samhället, utbil·
dandet av en alltför kostsam välfårdsapparat
byggd på en offentlig sektor, vars kostnader
numera motsvarar c:a 65% av BNP, oljeprishöjningarnas katastrofala effekt på vår bytes·
balans, rättsordningens urholkning genom ut·
veckling av en ”svart” sedvanerätt, som för ett
stort antal människor anses gå före formellt
gällande lagstiftning, särskilt bostads- och skat·
telagstiftningen, osv.
Allt detta känner vi alla väl till. Välbekanta
är också de förslag till rekonstruktionsåtgärder,
som de senaste åren framförts. Vi vet vidare att
många förslag till radikala ingripanden gemenligen säges vara ”politiskt omöjliga” i den mc- 153
Jlingen att varken regering eller opposition vill rande framsteg i politiskt, socialt och ekonoengagera sig får dem i sin fruktan att misshaga miskt hänseende – snarare tvärtom.
väljarna genom alltför impopulära förslag. En orsak till detta numera ganska vanliga
frin fattigsamhälle till välf”årdssamhälle
Iett historiskt perspektiv sett är det emellertid
mtressantare att fråga i vad mån de interna
faktorerna (basråvarornas värdefall och oljeprishöjningen är externa olyckor) kan återfåras
på någon gemensam orsak av mera djupgående
braktär. Kanske man kan besvara den frågan
senoro att diskutera effekterna av själva den
irvånande snabba övergången från fattigsamhälle till välfärdssamhälle – en övergång, som
faktiskt kunnat ske under en och samma generation. Dagens åldringar har ju växt upp i det
gamla fattigsamhället med dess arbetslöshet,
svält och fårhäljande sjukdomar (t ex tbc) med
åtföljande misär får flertalet fattiga, sjuka och
handikappade liksom får de flesta gamla människor. I dag är avståndet till detta samhällstillstånd så stort, att det förefaller ligga lika
långt från de aktuella realiteterna, när det presenteras i tex litteratur eller film, som 1800-
talets eller t o m l 700-talets förhållanden. 1920-
talets arbetslöshet, ålderdomshem och fattigvård är rätt och slätt historia.
Så fort gick alltså övergången från industrialiseringens inledningsskede och fram till det
fuUt utvecklade teknologiska samhället. Utvecklingen kommer nu att fortsätta i teknologiskt hänseende – i böljan av detta århundrade böljade människan kunna röra sig i luften, i
början av nästa kommer motsvarande genombrott att ske beträffande planetsystemet. Däremot är det inte alls säkert eller ens sannolikt
att människorna kommer att uppnå motsvapessimistiska bedömande är den alltmer trovärdiga konceptionen om människan såsom socialbiologiskt en gruppvarelse – av evolutionen under miljoner år anpassad får att fungera väl inom ramen för små kollektiv, men
föga lämpad för funktionen inom stora. Att
utveckla denna teori i här behandlade sammanhang skulle emellertid föra oss in på alldeles får komplicerade frågeställningar.
Politisk ideologi och teknik släpar efter
Det ligger närmare till hands att fråga om det
möjligen var själva snabbheten vid övergången
från fattigsamhälle till välfärdssamhälle, som
kom politikerna i så många västerländska industriländer att under efterkrigstiden tappa sinnet får proportioner.
Det vill synas så! Ett av de många tecknen
härpå är eftersläpningarna i fråga om politisk
ideologi och politisk teknik i förhållande till de
socialekonomiska realiteterna. Man rör sig hos
oss liksom i nästan alla med Sverige järnfårliga
länder politiskt inom ramen för en parlamentarisk demokrati, där olika ekonomiska intressegrupper under åberopande av ideologier hämtade ur 1800-talets idevärld kämpar om produktionsresultaten genom en konkurrens mellan politiska partier respektive fackliga
korporationer. På alla håll tror man sig därvid
företräda sanning och rättvisa – det egna ekonomiska intresset måste ju alltid vara socialt
rättfärdigt! I rättvisans namn kräver man därför den politiska makten, och får man bara
majoriteten så har man också fått rätten att
!54
styra samhället efter de egna värderingarna.
Detta socialpsykologiska fenomen förklarar
mycket av oförmågan till rationellt samarbete
inom det parlamentariska systemets moderna
partiväsende och därmed oförmågan att fungera i kriser.
Den stora olyckan tycks vara att politiker
(och ”filosofer”) inte hunnit med att utforma
nya politiska teorier som hjälpmedel att förstå
händelseförloppet eller att skapa nya politiska
institutioner som metoder att behärska det. Redan denna eftersläpning är ett bevis för den
politiska teorins och handlingspolitikens sammanbrott på grund av snabbheten i högteknologins utveckling.
Det politiskt nödvändiga måste göras politiskt möjligt
Därtill kan man lägga ett annat förhållande
som belägg, nämligen att så mycket av den
aktuella krisen beror på att många självklara
vägar ur den anses vara ”politiskt omöjliga”.
Ty politiskt nödvändiga åtgärder får inte vara
politiskt omöjliga; i så fall fungerar inte systemet.
Vi har här i Sverige under de senaste åren
haft en livlig diskussion om botemedel mot vårt
ekonomiskt (och socialt} sjuka samhälle. De
flesta tycks därvid vara överens om att det finns
bara en väg ur krisen, nämligen att det måste
bli lönsamt igen att arbeta, spara och investera.
Sedan har den ekonomiska sakkunskapen
framlagt olika recept, vilka merendels från
både regeringens och oppositionens sida förklarats vara politiskt omöjliga att snabbt genomfö-
ra i full omfattning. Följaktligen kan alltför litet
göras – i avvaktan på ökad insikt hos alla
~
parter om lägets allvar.
Med andra ord – vi tvingas vänta till dess
att vårt lands politiska och ekonomiska katastrofsituation medför så stora och uppenbara
skador att väljare, partier, korporationer samt
politiska och fackliga ledare måste handla, dvs
finna former och program för en nationell poli·
tisk samling.
Nu är att märka att det ligger i det parla·
mentariska systemets karaktär att det har svårt
att fungera i en verkligt allvarlig ekonomisk
eller utrikespolitisk kris. Man kan inte votera
om man skall försvara sig eller inte; redan voteringssituationen utesluter i vår tid ett meningsfullt försvar. Inte heller kan politiska företrädare för halva folket ensamma taga på sig
ansvaret för en dramatiskt hårdhänt rekonstruktionspolitik. En sådan politik måste alltid
så starkt drabba flertalet väljare att den får
svåra verkningar för det eller de partier som
bär upp den. slutsatsen blir att varje krispoli·
tik, som inte bygger på betryggande majoritet i
parlamentet, riskerar att la prägeln ”för litet
och för sent” .
Nationell samlingsregering
Finns det då något sätt att bringa systemet i
funktion innan katastrofen är ett faktum? Det
gäller i så fall att öka insikten om det nödvän·
diga och ofrånkomliga i en nationell samling.
Eller är vi tvungna att avvakta den historiska
processens blinda gång mot allt värre inflation
och påföljande statsbankrutt med alla därav
följande lidanden, särskilt för de svaga i sam·
hället?
Eftersom kärnan i problematiken är behovet
av. insikt om nödvändigheten av ett nationellt
samförstånd (likvisst icke inneslutande samhällets fiender nr l, kommunisterna), kan kanske
en debatt kring forutsättningarna för ett sådant
samförstånd vara av värde. Vi har i själva verket alldeles för litet i den vägen och för mycket
av struntviktiga deklarationer om att samarbete med den eller den parten är uteslutet av s k
ideologiska skäl.
Varför måste då. regeringsblocket och oppositionen så småningom och på något sätt samarbeta – förmodligen helst i form av en nationell samlingsregering?
Helt enkelt därfor att ingendera sidan kan
rädda vårt land ur den nuvarande krisen utan
den andres medverkan. Någon sade på sin tid
att Sverige inte kan styras mot arbetarrörelsen.
Det är alldeles riktigt – sett på längre sikt.
Socialdemokraternas enorma maktapparat är
så stark att enbart en passivitet från dess sida
gentemot rekonstruktionförsök i längden innebär ett nästan oövervinneligt hinder for en effektiv krispolitik. Det gäller ju att skära ned
den offentliga sektorn och därvidlag är socialdemokratiska insatser oumbärliga.
På borgerlig sida måste man också se den
sanningen i ögonen att ingen borgerlig regering
kan hindra socialdemokraterna från att förstö-
ra penningvärdet. Vill de förvärra krisen genom att förvärra inflationen kan de göra det.
Dessbättre har LO på sista tiden visat att man
inte vill bidraga till ett nationellt självmord.
Näringslivets roll
På den socialdemokratiska sidan måste man se
en annan sanning i ögonen, nämligen att Sverige inte heller kan styras mot borgerligheten,
närmare bestämt mot dess socialekonomiska
kärna, det enskilda näringslivets ledarskikt.
Räknar man m småföretagarna och
155
storföretagens arbetsledande personal i någorlunda självständiga befattningar i detta skikt,
rör det sig om 100 000-tals personer, som har i
sina händer att bestämma över investeringarna. Ingen socialdemokratisk regering kan tvinga
dessa nyckelgestalter i de ekonomiska beslutsprocesserna att investera annat än med metoder som väljarna skulle vägra godkänna. Ty vi
vet med säkerhet att väljarmajoriteten inte vill
ha ett socialistiskt Sverige. Investeringarna
måste helt enkelt vara lönsamma, t ex järnfort
med finansiella operationer, annars blir de inte
tillräckliga.
Vill socialdemokraterna ha det enskilt ägda
näringslivets förtroende, vilket är en förutsättning för de investeringar, som måste till om
Sverige skall kunna arbeta sig ur krisen, får
man bekväma sig till samarbete i någon form
med borgerligheten och framför allt med det
enskilda näringslivet och det parti som står
detta närmast, nämligen Moderata Samlingspartiet. Eljest blir alla forsök att få igång industriinvesteringarna bara slag i luften.
Den nuvarande socialdemokratiska ledningen är emellertid fortfarande bunden till
planhushållningsideologin. Oppositionsställningen framtvingar också en speciell inriktning
av den socialdemokratiska propagandan. Varje
tanke på ett samarbete med SAF och moderaterna skulle i dag tillbakavisas med indignation
av den socialdemokratiska ledningen. Men det
är i dag! Hur blir det om några år då Internationella Valutafondens krav kan förmodas ligga
på den svenska regeringens bord. Kan det inte
tänkas att tonfallen hos det socialdemokratiska
arbetarpartiets ledning blir annorlunda i en
sådan situation? För den delen är kanske ledningen en annan då!