Erik Dahmén; Man kunde ha lärt av historien

l
ERIK DAHMEN:
Man kunde ha lärt av
historien
God teori är någonting mycket
praktiskt, skriver Erik Dahmen.
Med bättre kunskaper i ekonomisk historia och konjunkturteori
hade mycket kunnat undvikas
och många blivit väsentligt
mindre drabbade av 1990 års
konjunkturbakslag.
Konjunkturnedgången inom
industrin och handeln kom ju
inte överraskande då den i stor
utsträckning berodde på våra
egna handlingar och inte på
svårförutsebara internationella
konjunkturer.
Historien upprepar sig -men
det gäller att ha förmågan att
lära något av den.
Erik Dahmen är professor emeritus i nationalekonomi med ekonomisk och social historia vid
Handelshögskolan i Stockholm.
1
990 års konjunkturbakslag fick sitt
första uttryck i krisen för många finansbolag i den stora och brokiga
skara som till största delen tillkommit sedan 1970-talet. Det följdes av fler och fler
tecken på konjunkturnedgång inom industrien och handeln. Ingenting av detta kan
rätt gärna ha väckt förvåning hos dem
som följt 1980-talets förlopp och kunnat
någonting om vad som gång på gång hänt
sedan halvtannat sekel. Detta allra minst
om de med hjälp av konjunkturteori förbättrat sina insikter i de upprepade förloppens innebörd och orsaker. God teori
är nämligen någonting mycket praktiskt.
Nu är det väl också så att konjunkturnedgången inom industrien och handeln
inte överraskat så många. I varje fall inte
dem som upplevt slutet av 1960-talet och
1970-talets mitt. Detta så mycket mindre
som det mesta denna gång, i motsats till
då, berott på våra egna handlingar och
försummelser, inte på svårförutsebara internationella konjunkturer. Finansbolagens och bankernas stora förluster har
däremot kommit som en överraskning.
Detta förklarar till betydande del krisens
omfattning och djup. Med bättre ekonomisk-historiska kunskaper skulle åtminstone somliga aktörer ha varit mer medvetna om de risker de löpte, rimligtvis tagit det försiktigare och därför inte så ofta
som nu råkat illa ut och inte dragit så
många med sig i svårigheterna.
Onödig överraskning
En förklaring till att man blivit överraskad
av vad som hänt i det finansiella systemet
är att man måste gå längre tillbaka i historien än när det gäller industrikonjunkturerna för att upptäcka att förloppet haft så
många motsvarigheter både i Sverige och
utomlands. Men det har alltså funnits
mycket att lära av en sådan tillbakablick.
Eftersom väsentliga inslag i de förlopp
som slutat med bakslag ofta återkommit,
är det klart att nyttan av ekonomisk-historiska kunskaper kan vara stor. Bristrålliga
sådana kan i någon mån kompenseras bara av egna erfarenheter eller personliga,
framför allt familjära, relationer till tidigare aktörer. Därmed är även sagt att ekonomisk-historisk forskning, bl a kring konjunkturer och kriser, och någorlunda lätttillgängliga presentationer av dess resultat, kan ha mycket mer att ge än som är
allmänt insett på olika nivåer i företagen,
inte minst inom finansvärlden. Chanserna
att göra goda affärer förbättras kanske inte men riskerna att göra dåliga minskar.
Värdet ligger alltså ingalunda endast i att
händelser och sammanhang kan ha vad
som brukar kallas ”rent historiskt intresse”.
Några exempel på tidigare kriser
Det finns naturligtvis här inte utrymme
för någon fyllig belysning av vad som fö-
regått och karakteriserat tidigare bakslag
av mer eller mindre krisartat slag. Även
noteringar räcker dock för slutsatser rö-
rande vad som skulle ha varit mest värt att
känna till.
När den med Krimkriget sammanhängande internationella högkonjunkturen bröts vid 1850-talets mitt, uppstod
oväntade svårigheter även i Sverige, där
särskiltjord,bruket men även näringslivet i
övrigt, t ex de många handelshusen, haft
stor glädje av goda exportmöjligheter.
Särskilt som det saknades ett bra affärsbankväsen och en penningpolitiskt mål- 91
medveten centralbank, var man sårbar.
Likväl hade endast få låntagare och långivare räknat med den kris som de nu råkade ut för. Särskilt illa gick det i allmänhet
för dem som direkt eller indirekt blivit beroende av utländska finansiärer. Det blev
dock snart på nytt goda konjunkturer,
som i stort sett varade fram till 1860-talets mitt.
1864-66 blev det en ny kris, som trots
att även den blev kortvarig fick följder
bl a iform av stora prisfall på många jordbruksfastigheter. Detta berodde dock inte
på några svårigheter för jordbruksnäringen som sådan utan på överbelåning av
många fastigheter och svagheter i det finansiella systemet. På en punkt hade förloppet likheter med vissa av våra dagars
finansbolags och s k finansmäns öden och
äventyr. En välrenornerad stadsmäklare, J
Holm, hade skapat ett vittförgrenat och
oöverskådligt nät av krediter på ett underlag som i en tid av optimistiska framtidsbedömningar såg ut att vara säkerheter
men som i verkligheten snarare var osä-
kerheter. Detta nät slets sönder med svåra
följder för många.
1878-79 inträffade en kris som följd av
alltför optimistisk järnvägsfinansiering
och forcerade investeringar framför allt i
järn- och skogsindustrien. I åtskilliga fall
fick även lovande projekt, som igångsatts
under de många åren med goda finansieringsmöjligheter, avbrytas. Somliga fick
revideras eller läggas ned. Detta bakslag
berodde mest på att banker och andra
kreditgivare, som sträckt sig alltför långt,
bl a lagt stora belopp obligationer i egen
portfölj, till slut såg sig tvungna att slå till
bromsarna hårt för att klara sin egen likviditet och existens. Sirnationen förvärrades av att det inte fanns några tillräckligt
l
\
l
92
väl fungerande marknader för uthålligt
långfristigt kapital. Det var alltså fråga om
överinvestering i förhållande till tillgången på adekvata finansieringsmöjligheter.
Det var första gången detta hände på så
bred front. Men inte den sista.
Under 1800-talets två sista årtionden
utbröt vid ett flertal tillfållen kriser på fastighetsmarknaderna. I Stockholm blev en
krasch 1885 det första exemplet på att
byggherrar förbyggt sig i stor skala. De
hade råkat hinna före efterfrågan men efter med finansieringen, vars möjligheter
överskattats och kostnader underskattats.
Även färdiga fastigheter i städerna visade
sig kunna förlora marknadsvärde tillräckligt mycket för att de som högbelånat
dem, och långivarna, skulle förlora mycket pengar.
1891-92 och 1901-02 fick många på
fastighetsmarknaderna göra liknande erfarenheter som kring mitten av 1880-
talet. Nu avslöjades också att en del felinvesteringar gjorts i industrien och att åtskilliga projekt med goda framtidsutsikter
åtminstone tills vidare måste skrinläggas,
eftersom de inte hade tillräcklig finansiering med eget kapital. Detta betydde förluster för många direkt eller indirekt berörda.
1907 blev det en svår rekyl på lånefinansierade aktieköp, som för första
gången ganska många även utanför det
egentliga affärslivet ägnat sig åt. Det var
dock inte denna gång fråga om någon svår
kris i näringslivet. Att det likväl kunde bli
så stora förluster för alltför optimistiska
låntagare, aktieköpare och längivare var
en erfarenhet värd att lägga på minnet.
Under intryck av dessa förlopp, som
med rätt små variationer förekom i alla
industrialiserade länder under årtiondena
närmast före Första världskriget, tillkom
en omfattande både teoretisk och empirisk konjunkturforskning. Om de som
upplevt vad som hänt på senare år nu tar
sig tid att läsa i de böcker som detta resulterade i, får de många anledningar att säga
”ja, det är ju ungefår så det har gått till nu
också.”
Många aktörer i dagens bank- och finanskretsar skulle känna igen sig också
vid studier av de förlopp som ledde fram
till det tidiga 1920-talets elakartade kris.
Under flera år gick det mesta bra med en
stigande och lönande export, som importländerna betalade delvis med hjälp av
svenska bankers krediter, samtidigt som
importen inte kunde bli stor. Ett nettotillskott av utländska valutor kunde användas till att på ett för landet särdeles fördelaktigt sätt minska den utlandsskuld
som uppkommit sedan 1800-talets slut
och varit till ovärderlig hjälp vid uppbyggnaden av industrien och handelsflottan.
Men efter några år blev det en inflationistisk konjunktur. Den ledde till en kortsynt
optimism, som i sin tur drev på inflationen. Förloppet underhölls av kreditexpansion i och kring bankväsendet. Det
blev många lösliga företagsetableringar
och vidlyftiga, på högbelåning framför allt
av aktier baserade affärer. Somliga aktö-
rer, som ägnat sig åt spekulativa, i betydelsen hasardbetonade, affärer, blev rika.
Åtminstone till en tid. Andra, inte minst
många utanför affårskretsarna, lockades
till sin egen olycka att försöka följa deras
exempel. Intressant att notera i sammanhanget är att dagens finansbolag hade sina
motsvarigheter i den tidens s k emissionsbolag såtillvida som dessa lånade mycket i
olika former av både banker och andra,
bl a mot aktier, för att sedan låna ut till
egna kunder. Det blev både då och nu
även en mer omfattande, inte alltid fullt
repurterlig, mäklarverksamhet än normalt. Det avslöjades snart hur otillförlitliga kreditprövningarna ofta varit på
bankhåll och bland andra långivare och
hur mycket luft som funnits i flertalet
emissionsbolag och i deras kunders affä-
rer. Då fanns inte mycket kvar att rädda.
Särskilt som bakslaget denna gång följdes
av allmän efterfrågeminskning och prisfall, som drabbade industrien, handeln,
fastighetsmarknaderna och jordbruket,
råkade hela det finansiella systemet, inte
bara den tidens motsvarigheter till våra
dagars finansbolag utan också nästan alla
banker, i svårigheter, somliga av dem i
dödlig kris. Så illa är det ju inte i dag men
likheterna i förloppet och dess följder är
tydliga nog.
Krigsårens och de första efterkrigsårens erfarenheter föranledde under resten av 1920-talet en försiktig penningpolitik och det blev, med undantag för några
år mot årtiondets slut, då Kreugeraktier
kom i intressets centrum, en mer omsorgsfull kreditprövning i bankväsendet,
en dygd som ofta var en nödvändighet.
Det som inte var lönsamt i industrien avvecklades och investeringspolitiken blev
överlag långsiktig, imångafall i anslutning
till rekonstruktioner i samverkan med de
banker som hade fordringar på företagen
och ofta blivit tvungna att övertaga aktier.
Detta berodde mycket på att man inte nu,
som under krigsåren, fick pengar till
skänks tack vare exceptionellt lönande
export och.en något undervärderad valuta. Svenska kronan var nu snarast något
övervärderad och penningvärdet stabilt.
Detta var till nytta inte minst för industrien. Under dessa år grundlades nämli- 93
gen en anmärkningsvärt stark utvecklingskraft, som nu hade mer att göra med
nyskapande företagarverksamhet än med
förliga vindar utifrån. När det vid övergången till 1930-talet blev en internationell kris, kom Sverige mycket tack vare
detta förhållandevis lindrigt undan och
1930-talets fortsättning blev, i likhet med
1920-talets, präglad av en väl balanserad
industriell dynamik. Kreditmarknaderna
var lättillgängliga men hågkomstema av
de båda senaste kriserna och ett i det närmaste stabilt penningvärde bidrog till att
det inte blev många äventyrligheter. Aletiebelåningen fick inte någon betydande
omfattning.
Det som hände under mellankrigstiden
blev en lärorik erfarenhet som borde ha
lagts till de tidigare av hur andra slags förlopp bäddat för hemmagjorda inslag i efterföljande konjunkturnedgångar och kriser.
Något om krisernas gemensamma
egenskaper och likartade förspel
En något mindre lapidarisk beskrivning
av de förloppens särdrag skulle kunna innehålla mycket av ”rent historiskt intresse”. Angelägnare är dock att lyfta fram de
gemensamma dragen i kriserna och i de
förlopp som föregått dem. Det mesta har
varit karakteristiskt också för andra industriländer. Vad som hänt förklaras alltså
till stor del av någonting ganska allmängiltigt.Därför är det också särskilt lärorikt.
Till det allmängiltiga hör att det nästan
alltid varit riklig tillgång på pengar och
snabb kreditexpansion som satt igång de
förlopp som senare lett till bakslag och
kriser. Att märka är emellertid att det då
främst varit fråga om hög likviditet och
94
korta krediter, inte långsiktigt placeringskapital. Genom att se vad som då hände,
kan man få bekräftat en gammal observations realism, nämligen att de största
dumheterna brukar göras när man har
gott om pengar, i varje fall om de varit
lättförtjänta. Behöver man fler exempel
än vad äldre historia erbjuder, kan man få
ett sådant från vad som hänt i Sverige efter 1980-talets stora devalveringar och
under dess många högkonjunkturår. Det
förhållandet att den som sådan önskvärda
liberaliseringen av finansmarknaderna
ställde särskilda krav på aktöremas kunskaper och omdömesförmåga, som långt
ifrån alla motsvarade, ger detta exempel
särskild lyskraft.
Ganska oberoende åv sina orsaker, t ex
statliga budgetunderskott, internationell
högkonjunktur, kanske iförening med undervärderad valuta, ibland också kapitaltillflöde utifrån, har penningrikligheten
till en början brukat leda till en utlåningstävlan mellan banker sinsemellan och
med andra finansinstitut. Denna har lett
till nedpressning av räntenivån, mindre
noggrann kreditprövning och höga belå-
ningskurser. I det sammanhanget har omdömen om företags, bl a bankers, löpande
resultat och därtill knutna betygssättningar ibland föranlett att kortsiktighet fått fö-
reträde framför normer och riktlinjer
med siktepå långsiktigare mål. Men det är
långt ifrån alltid de långdistanslöpare som
anstränger sig att i varje stund ligga före
de andra som kommer först i mål.
Eftersom i första hand kortfristig finansiering med lånat kapital underlättats
av penningriklighet, har kortsiktiga affä-
rer uppmuntrats och långsiktiga projekt
ofta börjat finansieras alltför mycket med
kortfristigt främmande kapital och alltför
lite med långsiktigt eget sådant. Till bilden
har då också brukat höra att de företag
och personer som i just detta skede framstått som särskilt, ibland spekulärt, framgångsrika långt ifrån alltid varit de säkraste korten på lite längre sikt. Inte så sällan
har det förhållit sig alldeles tvärtom.
En annan iakttagelse är att när det blivit stort penningtillflöde till många företag, har det lätt föranlett en tro att det
mesta varit väl beställt. Men i många fall
har problem då dolts som måste lösas för
att öppna vägar till en på längre sikt bärkraftig utveckling. Inte sällan har även en
hel del industri- och handelsföretag under
sådana förhållanden dessutom ägnat sig
mycket åt finansiella operationer och
kombinationer av skilda slag, somliga
även åt köp av andra företag på långt ifrån
alltid goda företagsekonomiska grunder.
Många gånger har sådant haft föga att gö-
ra med någon med ägaransvar förenad industriell företagarverksamhet Detta har
ökat riskerna för bakslag och kriser.
Samma följd har en annan i den här
sortens konjunkturer vanlig företeelse
fått, nämligen minskat kostnadsmedvetande. Detta gäller inte bara företagen.
Även bland folk i allmänhet har blickfälten brukat förkortas ifråga om den egna
ekonomien. Har man bara haft, eller lätt
kunnat skaffa, pengar, har det ansetts betyda att man ”haft råd” till inköp som man
med tillämpning av en mindre statisk definition av begreppet ”råd” inte skulle ha
gjort. Även detta har brukat bädda för
problem och svårigheter runt hörnet. Alldeles som fallet varit på senare år.
En anmärkningsvärd sak återstår att
nämna. Det har i vida kretsar funnits en
föreställning att priser på s k realtillgångar i högkonjunkturer, i synnerhet inflationistiska sådana, stiger mer än på det mesta annat. Framför allt fastigheter men
även mycket annat, bl a aktier som ansetts
representera s k realvärden, har börjat
prissättas med ledning av ett väntat framtida värde, inte av beräkningar av nuvärdet av sannolika framtida driftsöverskott.
Detta har lockat tilllån för placering i fastigheter och företag med betydande s k
realtillgångar. Men skulderna då? Har de
inte avskräckt? Jo, kanske några av dem
som kunnat ekonomisk historia eller haft
släktingars och bekantas erfarenheter
som avskräckande exempel. Men inte
dem som trott att en fortsatt inflation inte
endast driver upp alla priser utan även gör
det lättare att betala skulder. Skuldernas
”realvärde” minskar ju och ”realräntan”,
dvs den nominella räntan räknemässigt
reducerad med aktuell eller väntad inflationstakt, ter sig inte avskräckande hög.
Den tron har inte alltid visat sig vara väl
förankrad i verkligheten.
Förlopp av det här refererade slaget
har, alldeles som 1980-talets, brukat ta en
ända med större eller mindre förskräckelse. Orsåkerna har i långa stycken överallt
varit ungefår desamma. Till dessa hör inte
endast oförutsebara händelser av kanske
slumpmässigt slag, som ofta snabbt vänt
optimism till pessimism, utan också s a s
normala konjunkturbakslag, till en början
då också kreditåtstramning och räntestegringar. Det nya läget har förvärrats ay att
banker inte alltid följt en regel som säger
att kundkretsen inte skall behöva råka illa
ut som följd enbart av det sätt på vilket
95
banken skött sin affår, närmast då sin likviditet.
Under de här beskrivna, gång på gång
återkommande förhållandena har åtskilliga s k realtillgångar inte ens vid fortgående penningvärdeförsämring visat sig representera säkra värden. Det är då som
följande avslöjats: För det första, att ingen
inflation som sådan utan endast intäkter
och realiserade kapitalvinster kan betala.
några skulder. För det andra, att både intäkter och realisationsvinster mycket väl
kan utebli en inflation till trots. För det
tredje, att i sistnämnda fall inflationens
kostnadsstegringar tvärtom kan försämra
möjligheterna att klara skulderna. För det
fjärde, att begreppet ”realränta” är förrä-
diskt. Om intäkterna sinar, är det en klen
tröst att ”realräntan” eventuellt förblivit
låg. Den nominella räntan kan tömma
kassakistan även om den ”reala” råkar vara låg.
Sammanfattningsvis: Det finns i den
ekonomiska historien gott om exempel på
gemensamma och karakteristiska egenskaper hos förlopp som lett till bakslag
och kriser, egenskaper som det skulle ha
varit värt för många att känna till bättre än
som nu varit fallet. Och det mesta har nu
hänt en gång till. Den som varit med länge
kan inte tro att denna senaste gång också
blir den sista. Om mer ekonomisk historia
blir läst i fortsättningen, kan dock somligt
bli annorlunda och till det bättre. Men det
gäller förstås också att ha förmåga att lära
något av historien.