Erik Herbertson: Den liberale guvernören

I tider av kris finns det politiker som visar imponerande karaktärsstyrka och i strid med dominerande tendenser i samhället bevarar sin integritet och liberal principfasthet. En sådan person var Ralph Lawrence Carr, som var Colorados guvernör 1939-1943, och som man kan läsa om i boken The Principled Politician: Governor Ralph Carr and the Fight Against Japanese American Internment (Fulcrum Publishing 2008), skriven av den amerikanske journalisten Adam Schrager.

Den 19 februari 1942 utfärdade president Franklin D Roosevelt det dekret (Executive Order 9066) som innebar att 120 000 japanskamerikaner förflyttades från den amerikanska västkusten till interneringsläger i delstater i det västra inlandet. Det var ett uttryck för rasistisk paranoia under kriget och utgjorde ett av de grövsta övertrampen i USA:s historia. Två tredjedelar av de fördrivna var amerikanska medborgare. De var tvungna att sälja det mesta de ägde till underpriser. Även tyskamerikaner och italienskamerikaner drabbades, men i mindre antal, 11 000 respektive 1900. Kanada lät internera 22 000 japanskkanadensare.

Märkligt nog internerades inte den stora japanska befolkningen på Hawaii, som där utgjorde en tredjedel. Affärsmän drev på att de inte skulle interneras då de behövdes som arbetskraft. Dessutom rådde det krigslagar där som ansågs underlätta bevakningen. Hawaii var ännu inte en delstat, utan ett territorium.

Först försökte myndigheterna förmå många japanskamerikaner att delta i ett ”frivilligt” evakueringsprogram för att flytta till delstater som låg utanför de zoner som ansågs vara av militärstrategisk betydelse. Men det blev inte så många och snart blev evakueringen obligatorisk och det byggdes koncentrationsläger, en term som Roosevelt själv använde, men myndigheterna kom att kalla dem interneringsläger.

Stödet för presidentdekretet var stort i hela USA. Det fanns opposition över det politiska spektrumet och där ingick presidentens hustru Eleonor Roosevelt. Men det var en liten minoritet.

I den federala kongressen var den Republikanske senatorn Robert Taft den ende som offentligen kritiserade interneringen, men drev aldrig frågan. Andra ska ha uttryckt missnöje men inte öppet. Högsta domstolen behandlade olika aspekter av dekretet i tre fall, med olika utslag och röstande.

Schragers bok behandlar huvudsakligen Ralph Carrs guvernörstid, men skildrar även hans bakgrund och åren fram till hans död 1950. Han föddes 1887 i en liten gruvstad i Colorado. Han utbildade sig till jurist. 1938 ställde han upp i guvernörsvalet i Colorado som Republikan och vann. Han har beskrivits som ”fiscally conservative & socially progressive”. Själv betraktade han sig som en sann liberal och tyckte att New Deal-anhängarna var ”pseudoliberaler”. Det var vid denna tid som termen ”liberal” i USA började användas för de som var vänsterinriktade.

Carr: ”But the true liberals are those who consistently follow the proposition that liberty means freedom to exercise individual rights unaffected by external restraint or compulsion.

While not expressed in this exact language, the underlying theory of the Constitution is found in the proposition that every man may use the talents which God has given him, may reach any goal toward which he sets his eyes, and may enjoy the fruits of his ambition, his study and his toil, provided only that he does not use his powers to injure his fellows.”

Carr avskydde Roosevelts New Deal. Han förklarade att han var för en mindre stat och att låta individer fatta sina egna beslut och privata företag besluta om investeringar, medan Roosevelt ville ha en större stat och låta den fatta beslut åt individen och påverka vilka investeringar som skulle göras och vilka priser som skulle sättas. New Deal hotade den personliga friheten och kunde utvecklas till totalitarism om det inte stoppades, menade Carr.

När Carr tillträdde som guvernör led Colorado av budgetunderskott, en svällande byråkrati och ökade skatter. Carr tog sig framgångsrikt an att sanera delstatens finanser, minska utgifterna, sänka skatterna och dra ner på byråkratin. Budgeten balanserades. Han betraktades även som omutbar och hade stor integritet och en mild, vänlig framtoning.

Carrs framgångar ledde till att 1940 års Republikanske presidentkandidat Wendell Willkie frågade Carr om denne ville bli hans vicepresidentkandidat. Men Carr tackade nej, då han ansåg att han för tillfället gjorde mer nytta i Colorado.

Carr var inte bara liberal i ekonomiska frågor, han var även starkt antirasistisk. Han hyste också en stor beundran för Abraham Lincoln. Han kunde spanska och hade bra relation till delstatens latinamerikanska befolkning. Han lät anställa en svart man till sitt kontor och placerade honom så att han var den förste man mötte när man kom dit. De förblev vänner livet ut. Carr var även emot dödsstraff.

Med Roosevelts dekret ställdes Carr inför sin största utmaning. Till skillnad från de flesta politiker motsatte han sig denna åtgärd. Alla de andra guvernörerna i hela västra USA, såväl i de delstater som japanskamerikaner fick lämna som i de delstater som var avsedda att ta emot dem, ställde sig bakom dekretet. Dock ville ingen guvernör, förutom Carr, ta emot japanskamerikanerna i sin delstat, men blev tvungna. Wyomings guvernör Nels Smith sa att om någon japanskättad kom in i hans delstat ”There would be Japs hanging from every pine tree”. Föraktet och rädslan för alla med japanskt påbrå var vanligt.

Carr menade att han inte hade något val och tyckte att de skulle få komma till Colorado och behandlas väl. Detta var i det tidigare skedet, innan lägren byggdes. Många japanskamerikaner valde att bosätta sig i Colorado och delstaten var en få i regionen som tillät icke-medborgare att äga mark.

Carr stödde USA:s deltagande i kriget. Han höll med om att myndigheterna kunde behöva ställa japanska icke-medborgare under observation, men motsatte sig bestämt särbehandling av medborgare:

”The suggestion that an American citizen should be seized, deprived of his liberty, or otherwise placed under restraint without charge of misconduct and a hearing is unthinkable.”

När det sedan skulle byggas ett läger i Colorado sa Carr att han inte kunde göra något. Han tillfrågades aldrig och fick inte bestämma något. Hans kritik intensifierades och han hävdade att sätta amerikanska medborgare i koncentrationsläger var ett brott mot författningen.

Inför en publik sa Carr: ”But the Japanese are protected by the same constitution that protects us. An American citizen of Japanese descent has the same rights as any other citizen.(…)

If you harm them, you must first harm me. I was brought up in small towns where I know the shame and dishonour of race hatred. I grew up to despise it because it threatened the happiness of you and you and you” (medan han pekade på tre olika åskådare).

En del japaner fick möjlighet att under dagen lämna lägret för att jobba hos andra amerikaner. Carr själv lät anställa en ung kvinna som hushållerska i sitt hem, då hans första hustru hade avlidit. Den nyanställda tog en buss och hoppades få hjälp vid hållplatsen att ta sig till guvernörens residens. Till hennes förvåning dök Carr själv upp i sin egen bil. Hon behandlades väldigt väl och Carr tyckte att hon var en av de finaste anställda han haft.

För sitt ställningstagande för japanskamerikanerna fick Carr motta mycket kritik och även hot. De lokala tidningarna spädde på den antijapanska hysterin. När han 1942 kandiderade till den federala senaten (han kunde inte återväljas som guvernör direkt efter sin mandatperiod) förlorade han knappt mot den populistiske Demokraten Edwin Johnson, som stödde Roosevelts dekret.

1950 lyckades Carr åter vinna nomineringen som Republikansk kandidat till guvernör men avled en månad före valet i sviterna av diabetes. Långt senare har Carr fått upprättelse och hedrats för stöd till japanskamerikanerna.

Carr var en fascinerande person med en stark moralisk kompass. För honom var liberalism inte bara tomma ord och poserande. Det hade varit intressant att i boken få veta mer om vad som fick honom att anamma den klassiska liberalismen, vilka tänkare som vägledde honom, förutom The Founding Fathers.

I en brevväxling med en japanskamerikan som var förtvivlad över hur sådana som han behandlades trots att han gjorde allt för att vara en hederlig amerikan svarade Carr:

”I want to urge upon you is that you do not become embittered, no matter how great the provocation. Please know that if you keep your thinking straight, you are going to find many, many more people who will look upon you kindly and treat you graciously than the other type. It takes years – and sometimes generations – to wipe out prejudices and ill-feeling. But those who believe as I do will carry on the battle for the rights of all men.”

Erik Herbertson arbetar inom bokbranschen. Han bloggar på http://herbertson.wordpress.com och twittrar som @ErikHerbertson