Erik Lakomaa: Kommer invasionen av Ukraina åter göra skytterörelsen värdefull?

Fram till nedläggningen av frivilliga skytterörelsen 2009 var idén om att en skjutskicklig civilbefolkning var till nytta för landets försvar en del av den svenska försvarsdoktrinen. Kan invasionen av Ukraina leda till att intresset för denna verksamhet åter vaknar? Opinionsmätningar visar att intresset från allmänheten finns, men finns det politiska?

Rysslands invasion av Ukraina har fått stor påverkan på den försvarspolitiska debatten i Sverige. NATO-medlemskap diskuteras – också av partier som tidigare varit mycket kallsinniga därtill, liksom högre anslag till försvaret.

Inom andra områden har politiska förslag ännu inte lagts men opinionen vaknat. I en mätning från Novus (2022-03-10) uppger 55 procent att det är viktigt att civilbefolkningen kan skjuta för att försvara Sverige. 16 procent uppgav i samma mätning att de själva ville lära sig det.

Möjligen kommer inspirationen från Ukraina. Där var en av de sista åtgärderna dagarna före krigsutbrottet att dela ut stora mängder handeldvapen till befolkningen – den som ville kunde hämta ut en automatkarbin att försvara sig och sin omgivning med. Någon tradition av folkbeväpning fanns däremot inte där: Ukraina hade fram till efter valet 2019 då Zelinskyjs parti ”Folkets tjänare” fick majoritet i parlamentet i princip behållit Sovjetunionens oerhört restriktiva regler för civilt vapeninnehav. Någon mer omfattande jakt eller skytteverksamhet fanns inte heller i landet.

I motsats till i Ukraina var en beväpnad och skjutskicklig allmänhet länge ett inslag i den svenska försvarsplaneringen. Under hundrafemtio år var den frivilliga skytterörelsen en del av den svenska försvarsidén och hundratusentals människor deltog under toppåren. Tanken bakom den frivilliga skytterörelsen var inte att denna skulle ersätta ordinarie militära förband, utan dels sänka kostnaderna för dessa genom att skjutskickliga mannar fanns att tillgå och därmed inte behövde utbildas, dels – som i Ukraina – höja kostnaderna för en angripare att ockupera landet.

Denna tanke sammanfattas väl i en insändare i Härnösandsposten skriven redan 1858 av kontraktsprosten i Skälevad Carl Johan Holm (veteran från Finska kriget och en av skapskytterörelsens tidigaste tillskyndare): ”Om ett krig med Ryssland skulle inträffa, som lätt kan hända, vore det ganska nyttigt för denna ort, om allmogens söner och drängar hade förskaffat sig vana och övning att hantera skjutgevär. Därigenom skulle vara hus och gårdar kunna fredas från röfweri, plundring och förstöring av några små Ryska hopar. […] Om det blir allmänt bekant, att ynglingarne här å orten äro snälla skyttar samt öfvade att skjuta till måls, så injagar redan det en sådan skräck att små fientliga hopar icke våga sig besöka wåra bygder.”

Att allmänheten i motsats till krigsmakten inte kunde besegras slutligt var också en tanke som fördes fram som skäl. Ur detta kommer även de motståndsuppmaningar stod i telefonkatalogerna under det kalla kriget och i hushållsbroschyren ”Om kriget kommer”: ”Varje meddelande om att motståndet ska uppges är falskt”. August Blanche lyfte fram detta vid ett tal i samband med skapskytterörelsens grundande 1860: ”En stående armé, en gång grundligt slagen, blir liggande, då däremot ett folk, om också besegrat, kan resa sig – liksom ur jorden, med mångdubblad styrka vid åsynen av de olyckor, som hota fädernetorvan.”

2009 lades Frivilliga skytterörelsen ner. Den idrottsligt inriktade verksamheten lever kvar inom Svenska Skyttesportförbundet (som också likt det näst största skytteförbundet Svenska Pistolskytteförbundet är en frivillig försvarsorganisation) men den militära betydelsen är ytterst nedtonad. Något omfattande stöd till skjutbanor eller ammunition, vilket var legio under det kalla kriget finns inte längre. Inte heller bedrivs idag någon verksamhet med vapen som också används inom i Försvarsmakten. Detta var utmärkande för Frivilliga Skytterörelsen (och dessförinnan Skarpskytterörelsen) som redan från starten på 1860-talet tidigare tränade och tävlade med samma vapen, Remington- eller Mausergevär, kg eller kpist, som användes inom fältförbanden eller Hemvärnet.

Skulle kriget mellan Ryssland och Ukraina kunna leda till att civila skyttar åter fick en betydelse för Sveriges försvar? Utvecklingen har under lång tid gått i motsatt riktning. Att återuppliva den frivilliga skytterörelsen skulle kräva att man slaktade en rad heliga kor, inte minst när det gäller synen på civil användning av militära vapen. Det skulle också kräva en omfattande satsning på skjutbanor – de som finns idag räcker inte på långa vägar för idrottens verksamhet. Än mindre för att utbilda tiotusentals nya skyttar. Där är Sveriges beredskap inte god.

Skytterörelsen var från början en borgerlig företeelse men en bit in på 1900-talet hade både andelen arbetare som deltog i verksamheten ökat och arbetarrörelsens inställning ändrats. Att hålla sig med gevär och ammunition kostade pengar men genom statsanslagen blev skytte något som alla kunde hålla på med oavsett ekonomiska förutsättningar. Skytterörelsens bidrag till rösträttskampen i Sverige anfördes också i det senare ofta som ett argument för dess nyttighet.

Den socialdemokratiska regeringen skulle om de ville lägga om kurs kunna hitta stöd i de egna leden och den egna historien. I en ledare skriven av Mauritz ”Moje” Västberg, (då förstakammarledamot) i tidningen Social-Demokraten från 22/1 1940 står att läsa:  ”Efter de strålande finska erfarenheterna om den individuella skjutskicklighetens betydelse för ett litet folks förmåga att värja sig i nordisk terräng mot även en kvantitativt överlägsen angripare har [det socialdemokratiska] ungdomsdistriktet satt igång en kampanj för allmänt deltagande i den frivilliga skytterörelsen. Detta initiativ förtjänar att mötas av den största förståelse och uppmuntran från huvudstadens frihetskära arbetare och arbetareungdom. Skulle det gälla allvar en gång även för oss, kan det vara nyttigt att ha säker hand och säkert öga och äga färdighet att hantera ett gevär. ”

Nuvarande regering har som bekant en mycket negativ syn på allt som har med skytte att göra, men precis som i Nato-frågan kan det svänga fort. Hos allmänheten förefaller intresset finnas.

Erik Lakomaa är Ekon. Dr och forskare