Erik Lakomaa: Vad kan vi lära av kalla kriget?

I takt med att Europas säkerhetsläge försämras har intresset för Sveriges beredskapsplanering under kalla kriget ökat. Hur byggdes beredskapen upp – och vad kan vi lära av det i dag? Historien visar att ett fungerande totalförsvar kräver långsiktighet, samverkan mellan stat och näringsliv, samt att samhällets existerande resurser tas tillvara. Men för att dessa lärdomar ska kunna omsättas i praktiken krävs inte bara historisk förståelse, utan också en uppdatering av regelverk och synen på hur näringslivet kan och vill bidra.

Vad kan vi lära av Sveriges beredskapsplanering under kalla kriget, och hur relevanta är dessa erfarenheter för dagens totalförsvar? Den frågan har blivit allt mer aktuell i takt med det försämrade säkerhetsläget i Europa. Under kalla kriget byggdes ett omfattande beredskapssystem upp i Sverige, där staten, Försvarsmakten och näringslivet samverkade för att skapa en robust och uthållig försvarsförmåga. Att analysera detta samarbete, dess drivkrafter och utmaningar, kan ge värdefull insikt om hur en modern beredskap kan byggas – men det kräver en fördjupad förståelse av historien och dess kontext.

En grundläggande lärdom är vikten av att bevara befintliga resurser och strukturer som kan bidra till försvarsförmågan. Under senare år har flera beslut och regleringar snarare motverkat detta. Nedläggningar av skjutbanor och restriktioner för skjutfält är tydliga exempel. Dessutom har EU:s vapendirektiv, magasinlicenskrav och det nyligen föreslagna förbudet mot AR-vapen för jakt bidragit till att försvaga skytterörelsen – en rörelse som tidigare haft stor betydelse för folkförankringen av försvaret och för rekrytering och utbildning. Försvarsmakten har i remissvar själva lyft att sådana regleringar riskerar att ”försämra förbandens stridsduglighet” och ”ger men för totalförsvaret”.

Utöver att bevara existerande resurser kräver beredskapsplanering också långsiktig planering. En central insikt från kalla kriget är att kritiska förberedelser måste ske i fredstid. Flygfält kan inte anläggas och vapensystem kan inte utvecklas i det akuta skedet när en konflikt redan är på väg. Detta gäller inte bara fysiska installationer, utan också industriell kapacitet och teknologisk kompetens. Här spelade näringslivet en avgörande roll under kalla kriget, genom att både utveckla materiel och skapa produktionsberedskap för snabb uppskalning. Finns inte de industrier och företag som ska leverera i krig redan i fredstid kommer de inte att hinna skapas när det smäller till. Ett välfungerande näringsliv, och ett gott klimat för innovation och företagande, är därför en beredskapsåtgärd i sig.

Det historiska samarbetet mellan försvar och näringsliv var inte begränsat till den tunga industrin. Även aktörer inom mindre uppenbara sektorer, som reklambranschen, involverades i totalförsvaret, något som jag tidigare berört i min forskning. Samverkan var både formell och informell, och staten tog ofta ett ekonomiskt ansvar genom att exempelvis medfinansiera fortifikatoriskt skydd och lagerhållning av strategiska insatsvaror. Företag som deltog kunde också informellt räkna med fördelar när det kom till att få andra statliga uppdrag. När dessa sedan inte materialiserades – som i reklamfallet – tröttnade många företag på att vara med. Detta pekar på en annan viktig insikt: företag deltar gärna i beredskapsarbete, men de kan inte göra det utan viss kompensation eller incitament. En fungerande beredskap bygger på ömsesidighet, där samhället och näringslivet ser tydlig nytta med samarbetet.

Det finns dock en viktig skillnad mellan då och nu: de rättsliga och ekonomiska ramarna har förändrats. EU:s statsstödsregler begränsar idag möjligheten att direkt subventionera företag för beredskapsåtgärder. Det gör att det krävs nya former av offentlig-privat samverkan som förenar beredskapsintressen med gällande konkurrens- och statsstödsregler, eller att de senare ändras.

För att kunna dra lärdom av kalla krigets beredskapsplanering och forma framtidens totalförsvar behövs mer forskning. Det räcker inte att bara peka på att det fungerade då – vi måste förstå varför det fungerade, vilka strukturer och incitament som var avgörande och hur de kan anpassas till dagens säkerhets- och regelverk. Historien erbjuder inte enkla lösningar, men den erbjuder en rik empirisk grund som kan hjälpa oss att fatta mer informerade beslut inför framtiden.

Erik Lakomaa är docent och forskare vid EHFF, Handelshögskolan