Erik Lakomaa: Vapenutredningen vilar på skakig grund

Med stöd i den hemmasnickrade så kallade ”läckageteorin” – idén att legala vapen läcker till den undre världen genom stölder eller missbruk av licenser – har Polismyndigheten i decennier argumenterat för allt fler restriktioner för jägare och skyttar. Men forskning och statistik visar snarare på motsatsen: stölder är ovanliga, och jakt- och sportvapen är sällan eftertraktade av kriminella. Det är därför anmärkningsvärt att regeringens vapenutredning baserar sina förslag på denna teori. Lagstiftning bör grundas i verkliga förhållanden och inte i ogrundade eller motbevisade teorier.

Att Polismyndigheten anser att Sveriges regler för vapeninnehav för jägare och skyttar inte på långa vägar är restriktiva nog är knappast okänt för någon med dessa intressen. Detta har också tagit sig uttryck i att myndigheten (och tidigare Rikspolisstyrelsen, RPS) i lämnade remissvar närmast undantagslöst sagt ja till alla nya restriktioner som föreslagits, och i de flesta fall lagt egna förslag på ytterligare sådana. Utgångspunkten från Polismyndighetens sida har hela tiden varit att skjutvapenbrottslighet i första hand bör bekämpas med regeringar av jägare och skyttars vapeninnehav.

Hur kommer det sig att Polismyndigheten har en sådan negativ syn på legalt vapeninnehav? Förklaringen kan sannolikt finnas i hur man inom myndigheten ser på orsakerna till grov brottslighet.

1995 formulerade dåvarande RPS (som nu heter Enheten för Förvaltningsrätt på Polismyndigheten) vad som senare kommit att kallas ”läckagehypotesen” eller ”läckageteorin”. I skriften ”Illegala vapen” (RPS 1995:1) skriver man att den grova brottsligheten beror på läckaget – genom stölder och genom att personer med licens på annat sätt förser den undre världen med vapen –  av vapen till kriminella från jägare och skyttar. Detta görs klart redan i första stycket i skriften: ”Det är de legala vapnen som genom stölder hamnar hos de kriminella grupper som använder sig av skjutvapen i sin brottsliga verksamhet. Det är dessutom ett faktum att legala vapeninnehavare gör sin skyldiga till brott med vapen för vilka de innehar licens”.

I senare skrivelser till Justitiedepartementet från RPS formulerades detta som ”Åtgärder för att begränsa antalet illegala vapen måste därför […] utgå ifrån de legala vapnen” (min kursivering)” och ”Det är angeläget att minska den totala mängden legala vapen i civila händer”.

Tror man att det är jägarna och skyttarna som förser den undre världen med vapen (när de inte själva begår brott med dem) ligger nog dylika formuleringar nära till hands. Men det saknas skäl att tro på läckageteorin.

Något stöd i forskning eller statistik för att vapen ”läcker” från personer med licens till kriminella finns inte. Stölder av licensvapen är försvinnande få. Och jakt- och sportvapen är inte något kriminella söker. När jag som en del i ett forskningsprojekt [LÄNK https://journals.sagepub.com/doi/full/10.1177/1477370814543155 ] undersökte omfattningen av vapenstölder fann jag att det i då genomsnitt stals vapen vid en sextiofjärdedel av inbrottsstölderna hos vapenägare.

Det totala antalet vapenstölder är också begränsat, både i förhållande till antalet inbrott, och till antalet vapen och vapenägare. Under perioden (2003-2010) min studie omfattade skedde stölder från privatpersoner med licens (av vilka det finns cirka 600 000 i Sverige) i genomsnitt vid ett knappt hundratal tillfällen om året – och av de vapen som stals påträffades sedan ytterst få i samband med andra brott. Brott där licensinnehaven är själv är gärningsman – den andra delen av Polismyndighetens teori – är ännu ovanligare och sker i genomsnitt vid något enstaka tillfälle om året.

Sedan jag publicerade min studie har också antalet stölder av skjutvapen från privatpersoner minskat ytterligare: År 2023 anmäldes 63 sådana stölder – en siffra som sannolikt är i överkant; i min studie fann jag att vapenstölder ofta överrapporterades, exempelvis genom att stölder av licensfria luftgevär rapporterades som stöld av skjutvapen. Minskningen av stölder är dramatisk och ska dessutom ställas i relation till den eskalerade gängbrottsligheten – och därmed ökande efterfrågan på skjutvapen i kriminella kretsar. Hade Polismyndighetens teori varit korrekt hade man i detta läge förväntat sig en markant ökning av stölderna från jägare och skyttar. Istället är de vapen som förekommer i kriminella kretsar nästan uteslutande insmugglade – företrädesvis i form av kompletta militära vapen från Balkan, eller av gas- eller startvapen som sedan byggts om till skarpa.

Att grunda vapenpolitiken på läckageteorin kan därmed närmast liknas med att basera utformningen av cancervården på vad man läst på något homeopatiforum på nätet.

Polismyndighetens är emellertid inte ensam om denna linje, den har också dykt upp i vapenutredningar. Dels i SOU 2013:7 (”Skärpningar i vapenlagstiftningen”, allmänt känd som ”Dorisutredningen” efter RPS-tjänstemannen Doris Högne Rydheim som ledde den [Länk https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2013/01/sou-20137/] ), dels i den senaste vapenutredningen (SOU 2024: 31 ”En ändamålsenlig vapenlagstiftning” LÄNK https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2024/05/sou-202431/ ), där också tjänstemän från Polismyndigheten haft stort inflytande och varit delaktiga som ”experter”. Utredaren, hovrättslagmannen Niklas Wågnert, föreslår där en rad nya restriktioner riktade mot jägare, skyttar, vapenhandlare och skytteföreningar där premissen är att det är de legala vapnen – snarare än insmugglade illegala vapen – som är problemet.

Utredaren medger förvisso att smuggling är den absolut vanligaste källan till vapen i kriminella miljöer (s 225) och att stulna legala vapen är ytterst ovanliga – utredaren exemplifierar med att Polisen sedan 2008 ska ha påträffat nio vapen som kunnat spåras till legala ägare i Sverige (dvs i genomsnitt ett vartannat år) i kriminella miljöer (s 228) –  men denna insikt avspeglar sig inte i förslagen. Wågnert föreslår i stället bland annat indragna licenser för en del halvautomatiska jaktvapen (s 758), licensplikt för vissa luftpistoler (s 771) och svepande befogenheter för Polismyndigheten att (oavsett vad lagen i övrigt säger om när licens ska beviljas) kunna neka vapenlicenser för jakt- och sportvapen om de inte gillar vapenmodellen (s 747). Wågnert speklulerar även i att jaktvapen med ”mycket hög anslagsenergi”, dvs det som ofta brukar kallas elefantstudsare, skulle kunna användas ”för angrepp på exempelvis polisstationer eller militära mål” (s 766) och vill ha ett förbud mot sådana: ett önskemål som Polismyndigheten tidigare också framfört men inte fått gehör för.  Även detta förbudsförslag motiveras med risken för läckage (Wågnert använder i utredningen termen ”avledning”). I den svenska kriminalhistorien saknas däremot föga förvånande exempel på att elefantstudsare stulits och sedan använts för att beskjuta polisstationer.

I stället för att hamna på skräphögen förefaller således Rikspolisstyrelsens ogrundade 1990-talsteori snarare ha spritt sig. Det är förstås en legitim åsikt i sig att tycka jakt är fel eller att vara mot att privatpersoner har vapen eller ägnar sig åt skytte. Som myndighet eller myndighetsföreträdare bör man däremot inte sprida teorier som saknar grund. Sådana teorier bör inte heller förekomma i statliga utredningar.

Erik Lakomaa är Ekon. Dr och forskare