Erik Mobrand: Protester stödjer Sydkoreas demokrati

Sydkoreanerna kan andas ut. Den 14 december, efter massmöten i Seoul, åtalade lagstiftarna president Yoon Seok-yeol. Elva dagar tidigare hade Yoons deklaration om krigslagar, uppenbarligen byggd på falska förevändningar, chockat landet. Att krisen kunde övervinnas så snabbt beror till stor del på det koreanska folkets av historiska skäl väl utvecklade förmåga att möta maktmissbruk med fredliga protester.

Den lagstiftande församlingen, som kontrolleras av oppositionspartiet, reagerade omedelbart på presidentens aktion den 3 december. Två timmar efter deklarationen samlades lagstiftare – trots att presidenten skickade ut soldater för att blockera dem – och röstade ner förslagen. En motion om riksrättsåtal väcktes kort därefter. Planen var att ställa presidenten inför riksrätt och sedan väcka åtal för uppvigling.

Krigslagsförklaringen väckte protester. De kulminerade lördagen den 7 december innan en första – misslyckad – omröstning om riksrätt ägde rum. Tiotusentals människor möttes framför nationalförsamlingen, många som familjer, och protesterade fredligt. Jag var själv på plats. Tusentals poliser upprätthöll ordningen i en fantastisk operation. En liknande scen upprepades en vecka senare. De fredliga demonstrationerna i Seoul är beundransvärda i en tid när man i många andra länder förväntar sig att protester ska utmynna i kravaller. Så är det inte i Sydkorea. Det har att göra med den avgörande roll som massmöten har spelat och spelar för landets levande demokrati.

Sydkorea har haft sin beskärda del av politiska kriser. De folkliga protesterna har utvecklats som ett ordnat sätt att bemöta och hålla makten i schack. När den dåvarande presidentens maktmissbruk avslöjades 2016 utlöstes veckolånga demonstrationer. Trots att miljontals människor strömmade ut på gatorna uppstod inga våldsamma incidenter. De så kallade stearinljusmötena var fredliga, familjevänliga, till och med festliga tillställningar. De senaste två lördagarna uppstod massmöten återigen på ett fredligt och ordnat sätt. Medlemmar i studentföreningar, miljögrupper och fackföreningar gick ut och viftade med sina organisationsflaggor.

Sydkoreas historia av statligt våld och massmöten ligger alltså till grund för den imponerande förmågan till snabb och fredlig folklig mobilisering. Landet hade upplevt diktaturens fasor, som var som mest repressiva från början av 1970-talet till den politiska liberaliseringen 1987. Med risk för livet gick vanliga medborgare ut på gatorna för att uttrycka sin indignation över förtrycket. I maj 1980 massakrerades människor av militären i den sydvästra staden Kwangju. Det våldsavsnittet skildras i en roman av den nya nobelpristagaren Han Kang.

Minnet av våldet i Kwangju fungerar som en referenspunkt för att förstå gränserna för statlig auktoritet och medborgarnas roll. Episoden berövade regimen dess legitimitet och gjorde att människor blev på sin vakt mot statliga övergrepp. Dessa minnen åberopas och återskapas ständigt, både i protester och i populärkulturen. Filmen Taxi Driver (2017) ger en redogörelse för Kwangju-tragedin och 1987: When the Day Comes (även den 2017) påminner publiken om de protester som inledde demokratiska reformer.

När koreaner ser sina ledare missbruka makten tänker de omedelbart på Kwangju. Minnet förenar människor och hjälper dem att samordna responsen. Protesterna ger uttryck åt genuina känslor när människor återkopplar till sitt nationella förflutna.

En handskriven affisch på Seoul National University campus, där jag arbetar, sattes upp timmar efter krigslagsdeklarationen. Eftersom jag behärskar koreanska flytande kunde jag konstatera att det historiska minnet lever vidare hos studenter av i dag. Med hänvisning till år av tidigare protester noterar skylten: ”Vi står i skuld till 1960, 1980, 1987, 2016. Nu är det vår tur.”

Stearinljusmöten har hållits vid flera tillfällen de senaste 20 åren. Medborgarna har format sina protestsymboler och tekniker. Kollektiva normer har utvecklats för att minska eventuella konflikter. Polisen har lärt sig att hantera folkmassor med imponerande omsorg.

När en ledare missbrukar sin makt är Sydkoreas medborgare beredda att svara. Protesterna fungerar som kontroll av olämplig maktutövning, inte olikt konstitutionell maktdelning. Minnet av Kwangju fungerar som demokratins grundlag. Detta är demokrati på jobbet, inte som något konstruerat utan som en politisk process.

När den första omröstningen om riksrätt misslyckades den 7 december avvaktade medborgarna. När lagstiftarna gick till en andra omröstning om riksrätt följande lördag var de säkra på sitt nästa drag. Den fredliga protesten fortsatte eftersom de känner till medborgarskapskoden i sitt land. De vet att deras handlingar har mening.

Den här gången beslutade ett tillräckligt antal lagstiftare från Yoons parti att stödja riksrättsförfarandet. Institutionerna växlade tillbaka på rätt spår. Det är omöjligt att säga om protesterna bidrog till det ändrade utfallet av omröstningen. Oavsett så känner människor sig bemyndigade och att de har viss kontroll över sitt politiska system.

Nu måste andra institutioner dra sina strån till stacken. Författningsdomstolen har ett halvår på sig att besluta om att upprätthålla riksrättsbeslutet mot Yoon eller återinsätta honom i hans ämbete. Andra myndigheter i rättssystemet måste avgöra hur man ska utreda och åtala det lilla antalet personer som var inblandade i krigslagsepisoden. Även om dessa myndigheter har sina egna regler och rutiner att följa kommer de att vara väl medvetna om den mobiliserande kraften hos medborgare som kräver rättvisa.

Medborgarprotesten är av fundamental betydelse för den koreanska demokratin!

Erik Mobrand är professor vid Graduate School of International Studies, Seoul National University, samt docent vid Centrum för öst- och sydöstasienstudier och associerad forskare i rättssociologi vid Lunds universitet.