Erik Raita: Missförstås countrymusiken på grund av storstadsfokus?

Countrylåtarna löser av varandra på förstaplatsen på Billboards hot 100. Samtidigt spelar countryartisten Morgan Wallen i Sverige inför rekordpublik, men recensenterna ger ljumna på gränsen till raljanta recensioner – om de ens kommenterar det alls. Nog för att en stor andel av de som besökte Strawberry Arena var från andra delar av landet och därmed kanske inte läser DN, men kulturrecensenter som aspirerar på att skriva för en nationell publik behöver också titta bredare än de rådande musiktrenderna runt Mariatorget.

Trucker-kepsarna dominerar, men könsfördelningen är förvånansvärt jämställd på svenska nationalarenan den ljumma augustikvällen. Det är få stockholmare på plats. Publiken är i huvudsak klädda i jeans och flanellskjortor. Cowboyhattarna är många, men trucker-kepsarna är fler. Tack vare min skånska, som trots tio år i Stockholm är utpräglad, passar jag väl in.

Förbanden imponerar och stämningen är god. När Morgan Wallen kliver på scenen inför den största publiken en countryartist någonsin haft i Sverige, exploderar arenan i en lasershow och i ett publikjubel. Jag är tagen och njuter genom hela konserten av ett otroligt drag och en häftig upplevelse. Världsartistens repertoar är stark. Jag lämnar nationalarenan entusiastisk över att countryn i Sverige är på frammarsch.

Dagen efter kommer recensionerna från några av Sveriges ledande tidningar. Eller från två av dem, det är faktiskt bara Dagens Nyheter och Aftonbladet som recenserar denna rekordkonsert. Aftonbladets recensent skojar om att skulle du ta en shot varje gång Wallen sjunger om whiskey, så behöver du magpumpas innan första timmen är avklarad. Han menar att denna kepsbeklädda Ed Sheeren-kopia har en bit kvar innan han fyller de största arenorna i Sverige.

DN:s recensent Mattias Dahlström, som tidigare i sommar kallat den världskända countryartisten Lainey Wilsons musik ”dubbelfriterad i olja”, börjar denna recension med att poängtera korrekt (men måttligt relevant för recensionen) att Morgan Wallen sagt n-ordet för några år sedan under en festkväll, men tydligen förlåtits av countrypubliken. Han fortsätter också med att poängtera att arenan är avskärmad och att många låtar handlar om sprit.

Läser du recensionerna utan att ha varit på konserten frågar du dig varför någon betalar dyra pengar för detta.

Men varför betalar omkring 15 000 svenskar närmare 1 000 kr för att se denna whiskeydrickande, truckerkeps-beklädda och Silverado-körande småstadsälskare? En förklaring finns såklart i den raspiga och tonsäkra rösten, den moderna scenshowen och den imponerande vandringen mellan genrer, men den huvudsakliga anledningen är igenkänningen. Morgan Wallen sjunger om krossade hjärtan och roliga utekvällar, men också om att känna sig utanför och att bli tvungen att överväga att sälja sin bil för att ha råd att gifta sig med kvinnan han älskar. Det kan kännas avlägset för vissa, men för många är det vardag. Även i Sverige.

Han sjunger om det enkla, vackra, livet.

I en tid när krig, misär och politisk osäkerhet dominerar nyhetsflödet är det inte svårt att förstå att människor dras till det lilla och enkla som skänker tröst. Att umgås med familjen, ta en barrunda med sina vänner eller flörta med kärleksintresset och kanske få hångla. Är det inte det som de allra flesta låtarna som berör en handlar om, oavsett genre?

Men varför kan inte svenska musikrecensenter se bortom trucker-kepsar, jeans och flanellskjortor och se de vackra i det enkla? Min slutsats blir att det finns ett egenvärde för musikrecensenterna att fjärma sig från småstadsliv, vardagsproblem och enkel glädje. Det passar inte in i den urbana moderna människans synsätt. Det som dock glöms bort är att både Aftonbladet och Dagens Nyheter gärna har prenumeranter på landsbygd och i småstäder också.

I Sverige har dansbandsmusiken haft samma roll som countrymusiken har haft i USA i generationer. Ignorerad och hånad av recensenter, men älskad av hundratusentals på dansbanor och festlokaler runt om i landet. Lasse Stefanz och Vikingarna kan sälja guldskivor under årtionden, men recensenterna förblir tveksamma då anhängarna bor i Ludvika och Lidköping, i stället för centrala Stockholm.

Skillnaden är dock att nu har countrymusiken blivit inne i USA på ett sätt som dansbandsmusiken aldrig varit i Sverige. Några som har förstått detta är världens ledande popartister. Det är numera är lika självklart att Post Malone och Beyoncé uppträder på Country Music Awards som att Taylor Swift för ett tiotal år sedan breddade sig utanför countrymusiken för att bli en mer välkänd artist. Det är ett underbetyg till svenska kulturrecensenter att de inte vill eller kan förstå denna trend som sprider sig över jordklotet. Kanske är det dags för en mer breddad kulturelit där inte alla utgår från en urban verklighet och en vardag runt Mariatorget.

Erik Raita är skribent, musikintresserad och Stockholmsbo från småstaden