Erik Rossander; Att lära och förstå säkerhetspolitik
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
166
samband med SvD, kan det slutligen vara
skäl att påminna om att han debuterade med
en dikt i Ord och Bild. Den är inte återgiven
här, men i stället får man läsa en essä av
honom om gamla soldatvisor. Den är av hög
klass. I den ingår dessutom den enklaste och
mest geniala klagosång över en slagen fåttherre, som någonsin skrivits. Den är från
ERIK ROSSANDER:
1525 och lyder: ”Monsieur de la Palice est
mort, l mort devant Pavie. l Un quart d’heure
avant samort l il etait encore en vie.”
För senare tiders, särskilt nutidens skalder
borde detta i sin enkelhet och samtidigt uttrycksfullhet framstå som ett ideal. Men så
är, tyvärr, inte fallet.
Att lära och förstå säkerhetspolitik
Ambassadör Sverker Åström har vid något
tillfälle berättat hur den erfarne diplomaten
skulle ge sin unge kollega den innersta sanningen om svensk säkerhetspolitik: ”Hemligheten med svensk säkerhetspolitik”, sade
han, ”är att landet ligger där det ligger, och
världen ser ut som den gör”.
I det yttrandet ryms mycket – bland annat
att säkerhetspolitik är ett komplicerat områ-
de, och att man inte bör beträda det utan
grundläggande kunskap. Man klarar sig dessvärre inte så värst länge med ett antal inlärda
standardfraser. Problemet för lekmannen är
att det är svårt att tillägna sig tillräcklig kunskap utan hjälp av bra, lättillgänglig litteratur.
En modern sådan har saknats. Det är därför
glädjande att professor Nils Andren nu publicerat en bok som kort och gott heter ”Säkerhetspolitik” (Utrikespolitiska Institutet,
Stockholm 1984). Med den har vi fått en hanterlig och allsidig belysning på 150 sidor, jämte en fyllig och förklarande notapparat.
Som författaren själv påpekar, ökar intresset för säkerhetspolitiska frågor under orostider. Därmed blir också debatten runt dessa
frågor livligare, vilket väl får anses vara ett
hälsotecken. Ofta bygger emellertid debattö-
rernas ställningstaganden på känslomässiga
engagemang i stället för på en systematisk
analys av problemet. Detta medför att volymökningen inte alltid också innebär en kvalitetshöjning.
I och med tillkomsten av Nils Andrens
bok, finns åtminstone förutsättningar för ett
ökat kunnande när det gäller säkerhetspolitiska frågor. Boken kan nämligen betraktas
som en lärobok (vilket bland andra Militärhögskolan gjort, som anammat den som kurslitteratur), genom sin betoning på en pedagogisk framställning och förklaring av grundläggande säkerhetspolitiska teorier.
Dess första del behandlar sålunda begrepp
och allmängiltiga grunder för säkerhetspolitiska analyser. Framställningen är klar och
redig, och olika teorier belyses ofta av aktuella välkända internationella exempel.
Därefter beskrivs i en andra avdelning den
svenska säkerhetspolitiken grundligt. Både
dess förutsättningar – Sverige mellan Öst
och Väst, och förhållandena i Norden – problem och lösningar redovisas ganska utförligt. Även om författaren anslår en lidelsefri
saklig ton, väjer han inte för att diskutera
även sådana frågor som i den allmänna debatten ofta beläggs med tabu, t ex ”Alliansfrihetens pris”, ”Samhällets sårbarhet” och inte
minst intressant ”Säkerhetspolitik och etik”.
Det innebär då också att han här för fram en
del kontroversiella ståndpunkter, som inte
alltid behöver accepteras som självklart ”riktiga”. Detta inte sagt som något negativt –
tvärtom ökar det snarast bokens värde.
Avslutningsvis behandlas i ett relativt kort
avsnitt frågan om trovärdighet och självförtroende. Här återgår han till grundinriktningen idet första avsnittet – den generella teoribeskrivningen, exemplifierad där det går.
Till bokens stora förtjänster hör att läsaren
får ig tilllivs såväl grundläggande teoretiska
modeller – verktyg – med vilka han själv
kan analysera problemen, och den faktiska
utformningen av den svenska säkerhetspolitiken. Man kan alltså kritiskt granska det material som serveras, och själv ta ställning till de
redovisade problemen och lösningarna. Nog
når boken väl sitt redovisade syfte:
”Den är inte avsedd som en polemisk partinlaga i den utrikespolitiska debatten om
Sveriges säkerhet i nuet och framtiden. Det
främsta syftet är att försöka ge en saklig
och systematisk analys av säkerhetspolitikens innebörd och mål, medel och tillämpning.”
När man tillgodogjort sig lärdomarna från
”Säkerhetspolitik” kan man lämpligen tilllämpa dem på den likaledes nyutkomna ”Sä-
kerhet politik i Norden” (Centralförbundet
Folk och Försvar, Stockholm 1984). Här har
Nils Andren som redaktör samlat ytterligare
fyra nordiska säkerhetspolitiska experter och
författare i en volym som redogör för de olika
nordiska ländernas säkerhetspolitiska pro- 167
blem och lösningar.
Boken är naturligtvis högaktuell med hänsyn till att ett ständigt återkommande argument i debatten är att ”situationen i Norden
har förändrats” . Här ger sålunda lb Faurby
från Danmark, Gunnar Gunnarsson från Island, Kari Möttölä från Finland och John
Kirsten Skogan från Norge tillsammans med
Nils Andren sina syner på respektive lands
situation. Varje uppsats redogör för bakgrundsförhållanden, problem och lösningar,
och får anses vara sakliga framställningar där
man bemödat sig om att redogöra för läget
snarare än debattera det. Vissa uppsatser
(främst rörande Norge och Sverige) kompletteras dessutom med relativt detaljerade bilagor rörande försvarskapaciteten. Motsvarande underlag finns (mindre överskådligt och
klarläggande) i texten i de danska och finska
bidragen.
Sammantaget ger de olika avsnitten en
mycket klar bild över de olika säkerhetspolitiska lösningarna i Norden som brukar benämnas ”det nordiska mönstret” . Däremot
överlåts åt läsaren att <själv värdera såväl de
olika ländernas situation och lösningar, som
vad den samlade bilden av det nordiska området betyder för förutsättningen för fred och
stabilitet i vår del av världen.
Detta torde läsaren vara väl skickad att
göra efter att ha läst båda här anmälda
böcker. Med detta är också sagt att de utgör
värdefulla komplement till varandra för envar
som vill försöka lära sig svensk säkerhetspolitik och inte nöjer sig med att grunda sina
argument och ställningstaganden på känslor.
samband med SvD, kan det slutligen vara
skäl att påminna om att han debuterade med
en dikt i Ord och Bild. Den är inte återgiven
här, men i stället får man läsa en essä av
honom om gamla soldatvisor. Den är av hög
klass. I den ingår dessutom den enklaste och
mest geniala klagosång över en slagen fåttherre, som någonsin skrivits. Den är från
ERIK ROSSANDER:
1525 och lyder: ”Monsieur de la Palice est
mort, l mort devant Pavie. l Un quart d’heure
avant samort l il etait encore en vie.”
För senare tiders, särskilt nutidens skalder
borde detta i sin enkelhet och samtidigt uttrycksfullhet framstå som ett ideal. Men så
är, tyvärr, inte fallet.
Att lära och förstå säkerhetspolitik
Ambassadör Sverker Åström har vid något
tillfälle berättat hur den erfarne diplomaten
skulle ge sin unge kollega den innersta sanningen om svensk säkerhetspolitik: ”Hemligheten med svensk säkerhetspolitik”, sade
han, ”är att landet ligger där det ligger, och
världen ser ut som den gör”.
I det yttrandet ryms mycket – bland annat
att säkerhetspolitik är ett komplicerat områ-
de, och att man inte bör beträda det utan
grundläggande kunskap. Man klarar sig dessvärre inte så värst länge med ett antal inlärda
standardfraser. Problemet för lekmannen är
att det är svårt att tillägna sig tillräcklig kunskap utan hjälp av bra, lättillgänglig litteratur.
En modern sådan har saknats. Det är därför
glädjande att professor Nils Andren nu publicerat en bok som kort och gott heter ”Säkerhetspolitik” (Utrikespolitiska Institutet,
Stockholm 1984). Med den har vi fått en hanterlig och allsidig belysning på 150 sidor, jämte en fyllig och förklarande notapparat.
Som författaren själv påpekar, ökar intresset för säkerhetspolitiska frågor under orostider. Därmed blir också debatten runt dessa
frågor livligare, vilket väl får anses vara ett
hälsotecken. Ofta bygger emellertid debattö-
rernas ställningstaganden på känslomässiga
engagemang i stället för på en systematisk
analys av problemet. Detta medför att volymökningen inte alltid också innebär en kvalitetshöjning.
I och med tillkomsten av Nils Andrens
bok, finns åtminstone förutsättningar för ett
ökat kunnande när det gäller säkerhetspolitiska frågor. Boken kan nämligen betraktas
som en lärobok (vilket bland andra Militärhögskolan gjort, som anammat den som kurslitteratur), genom sin betoning på en pedagogisk framställning och förklaring av grundläggande säkerhetspolitiska teorier.
Dess första del behandlar sålunda begrepp
och allmängiltiga grunder för säkerhetspolitiska analyser. Framställningen är klar och
redig, och olika teorier belyses ofta av aktuella välkända internationella exempel.
Därefter beskrivs i en andra avdelning den
svenska säkerhetspolitiken grundligt. Både
dess förutsättningar – Sverige mellan Öst
och Väst, och förhållandena i Norden – problem och lösningar redovisas ganska utförligt. Även om författaren anslår en lidelsefri
saklig ton, väjer han inte för att diskutera
även sådana frågor som i den allmänna debatten ofta beläggs med tabu, t ex ”Alliansfrihetens pris”, ”Samhällets sårbarhet” och inte
minst intressant ”Säkerhetspolitik och etik”.
Det innebär då också att han här för fram en
del kontroversiella ståndpunkter, som inte
alltid behöver accepteras som självklart ”riktiga”. Detta inte sagt som något negativt –
tvärtom ökar det snarast bokens värde.
Avslutningsvis behandlas i ett relativt kort
avsnitt frågan om trovärdighet och självförtroende. Här återgår han till grundinriktningen idet första avsnittet – den generella teoribeskrivningen, exemplifierad där det går.
Till bokens stora förtjänster hör att läsaren
får ig tilllivs såväl grundläggande teoretiska
modeller – verktyg – med vilka han själv
kan analysera problemen, och den faktiska
utformningen av den svenska säkerhetspolitiken. Man kan alltså kritiskt granska det material som serveras, och själv ta ställning till de
redovisade problemen och lösningarna. Nog
når boken väl sitt redovisade syfte:
”Den är inte avsedd som en polemisk partinlaga i den utrikespolitiska debatten om
Sveriges säkerhet i nuet och framtiden. Det
främsta syftet är att försöka ge en saklig
och systematisk analys av säkerhetspolitikens innebörd och mål, medel och tillämpning.”
När man tillgodogjort sig lärdomarna från
”Säkerhetspolitik” kan man lämpligen tilllämpa dem på den likaledes nyutkomna ”Sä-
kerhet politik i Norden” (Centralförbundet
Folk och Försvar, Stockholm 1984). Här har
Nils Andren som redaktör samlat ytterligare
fyra nordiska säkerhetspolitiska experter och
författare i en volym som redogör för de olika
nordiska ländernas säkerhetspolitiska pro- 167
blem och lösningar.
Boken är naturligtvis högaktuell med hänsyn till att ett ständigt återkommande argument i debatten är att ”situationen i Norden
har förändrats” . Här ger sålunda lb Faurby
från Danmark, Gunnar Gunnarsson från Island, Kari Möttölä från Finland och John
Kirsten Skogan från Norge tillsammans med
Nils Andren sina syner på respektive lands
situation. Varje uppsats redogör för bakgrundsförhållanden, problem och lösningar,
och får anses vara sakliga framställningar där
man bemödat sig om att redogöra för läget
snarare än debattera det. Vissa uppsatser
(främst rörande Norge och Sverige) kompletteras dessutom med relativt detaljerade bilagor rörande försvarskapaciteten. Motsvarande underlag finns (mindre överskådligt och
klarläggande) i texten i de danska och finska
bidragen.
Sammantaget ger de olika avsnitten en
mycket klar bild över de olika säkerhetspolitiska lösningarna i Norden som brukar benämnas ”det nordiska mönstret” . Däremot
överlåts åt läsaren att <själv värdera såväl de
olika ländernas situation och lösningar, som
vad den samlade bilden av det nordiska området betyder för förutsättningen för fred och
stabilitet i vår del av världen.
Detta torde läsaren vara väl skickad att
göra efter att ha läst båda här anmälda
böcker. Med detta är också sagt att de utgör
värdefulla komplement till varandra för envar
som vill försöka lära sig svensk säkerhetspolitik och inte nöjer sig med att grunda sina
argument och ställningstaganden på känslor.