Erik Rossander; Slutreplik
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
246
ERIK ROSSANDER:
slutreplik
O
m jag har förstått saken rätt är
Agrell och jag oense på främst
två punkter när det gäller vårt
försvar mot ett överraskande angrepp.
– Agrell har större misstro mot vår förmåga att erhålla, tolka och reagera på
de varningssignaler som faktiskt kan
föregå ett angrepp, och
– Agrell förordar (därför) en kostsammare lösning på problemet genom en
kombination av insatser med värnpliktiga under utbildning och ”stående
värnpliktiga beredskapsstyrkor” i stället för att lita till inkallelser.
Beträffande den första punkten är väl bara att säga, att vi båda gör bedömningar
om vilkas riktighet ingen nu kan yttra sig
med säkerhet, och Gud give att vi aldrig
får facit.
När det gäller punkt två är Agrelis förslag alltså dyrare och enligt min uppfattning också sämre (se nedan). Kostnaderna för förslaget kan lösas på ett av två sätt;
antingen tillför regeringen extra medel,
specialdestinerade till just den uppgiften
(vilket jag finner osannolikt) eller löser
man det genom en omfördelning av medel
från den långsiktiga beredskapen till denna form av kuppförsvar. Därmed är risken
uppenbar att den lösning Agrell förordar
blir riskfylld på flera sätt: dels blir vår initialstyrka väl känd och dess effekt och
därmed angriparens insatsbehov kalkylerbar med hygglig säkerhet, dels är det
sannolikt så att omfördelningen av pengar
från den långsiktiga beredskapen minskar
vår krigförande förmåga och därmed
möjligen också vår krigsavhållande effekt
och slutligen är det alltid vanskligt att inrikta den långsiktiga försvarsplaneringen
på dagsaktuella hotuppfattningar.
I och med detta är vi emellertid raskt
inne i en helt ny debatt, och det var väl
kanske inte meningen. Jag får i stället beträffande sista punkten rekommendera
den intresserade att läsa generallöjtnant
Carl Björemans häfte ”Landet under
missilbanorna” (Timbro, Stockholm
1989).
ERIK ROSSANDER:
slutreplik
O
m jag har förstått saken rätt är
Agrell och jag oense på främst
två punkter när det gäller vårt
försvar mot ett överraskande angrepp.
– Agrell har större misstro mot vår förmåga att erhålla, tolka och reagera på
de varningssignaler som faktiskt kan
föregå ett angrepp, och
– Agrell förordar (därför) en kostsammare lösning på problemet genom en
kombination av insatser med värnpliktiga under utbildning och ”stående
värnpliktiga beredskapsstyrkor” i stället för att lita till inkallelser.
Beträffande den första punkten är väl bara att säga, att vi båda gör bedömningar
om vilkas riktighet ingen nu kan yttra sig
med säkerhet, och Gud give att vi aldrig
får facit.
När det gäller punkt två är Agrelis förslag alltså dyrare och enligt min uppfattning också sämre (se nedan). Kostnaderna för förslaget kan lösas på ett av två sätt;
antingen tillför regeringen extra medel,
specialdestinerade till just den uppgiften
(vilket jag finner osannolikt) eller löser
man det genom en omfördelning av medel
från den långsiktiga beredskapen till denna form av kuppförsvar. Därmed är risken
uppenbar att den lösning Agrell förordar
blir riskfylld på flera sätt: dels blir vår initialstyrka väl känd och dess effekt och
därmed angriparens insatsbehov kalkylerbar med hygglig säkerhet, dels är det
sannolikt så att omfördelningen av pengar
från den långsiktiga beredskapen minskar
vår krigförande förmåga och därmed
möjligen också vår krigsavhållande effekt
och slutligen är det alltid vanskligt att inrikta den långsiktiga försvarsplaneringen
på dagsaktuella hotuppfattningar.
I och med detta är vi emellertid raskt
inne i en helt ny debatt, och det var väl
kanske inte meningen. Jag får i stället beträffande sista punkten rekommendera
den intresserade att läsa generallöjtnant
Carl Björemans häfte ”Landet under
missilbanorna” (Timbro, Stockholm
1989).