Erik Rossander; Strategiskt överfall
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEBATT
ERIK ROSSANDER:
strategiskt överfall
W
ilhelm Agrell har glädjande
nog med vanlig frejdighet ställt
upp i debatten om försvar mot
strategiskt överfall. Han gör det med ett
relativt långt inlägg i 2/89, där han både
understryker riskerna för ett sådant överfall och understödjer kritiken mot ÖB:s
förslag till skyddsstyrkor. Han har också
vänligheten att uppmärksamma mitt inlägg i nummer 8-9/88 där jag föreslår att
vi bör utnyttja vårt värnpliktssystems fördelar genom att ”ofta, snabbt och billigt
kunna höja vår beredskap beroende på
skiftningar i det säkerhetspolitiska klimatet”. Däremot anser han inte mitt resonemang helt övertygande på grund av att beredskapshöjningar är en vansklig metod
att lita till. Dels ”torde politiska beslut om
inkallelser komma att styras av en rad olika faktorer av vilka beredskapshänsyn
bara är en” och dels ”måste man beakta
de totala samhällsekonomiska kostnaderna för oplanerade och omfattande inkallelser …”
Eftersom Agrell gjorde det enkelt för
sig genom att han inskränkt sig till att förkasta de presenterade förslagen och avstått från att redovisa en egen ide tilllösning (utom i det att han säger att det
krävs … ”strukturella förändringar i försvaret av ett mycket genomgripande
slag . ..”), får jag begränsa mig till att försöka bli mer övertygande rörande mitt
eget förslag.
Alltså: skall man försöka hantera riskerna med ett mycket överraskande angrepp måste man granska två förhållanden:
l) Kan vi få någon förvarning, och kommer vi i så fall att reagera på den?
2) Hur skall vi se till att vi vid behov har
en adekvat styrka under vapen?
Jag tror alltså att vi kan få förvarning på
en mängd olika sätt; bl a värdering av den
politiska utvecklingen och iakttagelser av
militära förberedelser. Genom beredskapshöjningar – också på svaga indikationer – kan vi därför få den militära
kapacitet som kan avhålla från angrepp.
Jag håller med Agrell om att det kan bli
svårt att få ”politisk sanktion för inkallelse av de sämst utbildade och minst allsidiga förbanden”, men de förband jag talar
om är de som är välutbildade och välutrustade.
Wilhelm Agrell anför att föreställningen om de samhällsekonomiska konsekvenserna av inkallelse av 100 000 man
kommer att spela en ”avgörande roll” (i,
förmodar jag han avser, avhållande riktning). Det är klart att han har en poäng
men för det första har jag aldrig talat om
100 000 man och för det andra tror jag
inte ens en sådan volym är samhällsekonomiskt katastrofal. Hur många var
sjuka i influensa strax före jul? Till skillnad från vid en arbetsmarknadskonflikt
som Agrell järnför med tar man väl här ut
män som i första hand skall bidra till försvaret – inte åstadkomma största möjliga
skada för arbetsgivaren?
Men något måste vi ju göra. Även om vi
tar med förbättringar som innehåller
”strukturella förändringar … av ett mycket genomgripande slag”, handlar det ändå slutligen om att vi bör ha soldater och
vapensystem tillgängliga i sådan mängd
att de i varje given situation kan ge intryck
av att kunna så allvarligt störa ett överrumplingsförsök att angriparen hellre avstår, utan att det kostar (i vid bemärkelse)
oss själva för mycket.
Om man beaktar alternativen och deras svagheter
244
– utnyttja värnpliktiga under grundutbildning, vilket innebär insats med ej
färdigutbildad personal,
– ”stående” värnpliktsförband genom
förlängd tjänstgöring efter utbildningstiden vilket ständigt kostar mycket
pengar och ger angriparen alla möjligheter att beräkna sin insats eftersom
vår är fullt mätbar,
– ”stående yrkesarme”, vilket innebär
brott mot värnpliktsiden och enorma
kostnader för ett för litet försvar eller
WILHELM AGRELL:
En replik
D
et är förvisso riktigt att jag i min
artikel i SvT 2/ 89 avstod från att
presentera något detaljerat förslag till lösning av de problem som hotet
från ett strategiskt överfall ställer den
svenska försvarspolitiken och försvarsplaneringen inför. Mitt huvudsyfte var att
kritisera de resonemang som på skilda
håll förts om våra möjligheter att få och
reagera på förvarning och de förslag till
åtgärder som skisseras bl a i Försvarsmaktutredning 88 och Försvarsmaktside
2000, liksom i Rossanders inlägg i SvT
8-9/ 88. Att jag än så länge inte vill precisera ett eget förslag borde inte förta värdet i en kritik av dem som redan ligger på
bordet. Det är ju, eller borde i vart fall vara, utifrån en sådan granskning som debatten kan bidra till att klarlägga var de
konstruktiva lösningarna bör sökas.
– inkallelser vid behov, vilket innehåller
risken att man är för sent ute,
kan jag fortfarande inte annat än rekommendera det sista alternativet. Glöm inte
att det i sig innehåller en icke föraktlig
styrka ”stående förband” ur marinen och
flygvapnet och bygger alltså på kompletterande inkallelser redan vid svaga indikationer på kris eller oroligheter.
Utgångspunkten för mitt resonemang
är att jag, till skillnad från Rossander, har
en betydligt mer skeptisk hållning till våra
möjligheter att erhålla, tolka och inte
minst reagera på de varningssignaler som
faktiskt kan komma att föregå ett strategiskt överfall. Här finns osäkerheter
som vi aldrig kan trolla bort och som vi är
tvungna att anpassa försvarsstrukturen
efter.
Detta leder till att jag har svårt att dela
Rossanders syn på hur vi skall kunna skapa en förmåga att vid behov disponera
tillräckliga militära resurser för att omöjliggöra ett framgångsrikt strategiskt överfall. Osäkerheten kring våra förvarningsmöjligheter är nyckelproblemet, inte
minst därför att angriparen kan manipulera dessa möjligheter i flera olika avseenden. För den som verkligen tror på våra
ERIK ROSSANDER:
strategiskt överfall
W
ilhelm Agrell har glädjande
nog med vanlig frejdighet ställt
upp i debatten om försvar mot
strategiskt överfall. Han gör det med ett
relativt långt inlägg i 2/89, där han både
understryker riskerna för ett sådant överfall och understödjer kritiken mot ÖB:s
förslag till skyddsstyrkor. Han har också
vänligheten att uppmärksamma mitt inlägg i nummer 8-9/88 där jag föreslår att
vi bör utnyttja vårt värnpliktssystems fördelar genom att ”ofta, snabbt och billigt
kunna höja vår beredskap beroende på
skiftningar i det säkerhetspolitiska klimatet”. Däremot anser han inte mitt resonemang helt övertygande på grund av att beredskapshöjningar är en vansklig metod
att lita till. Dels ”torde politiska beslut om
inkallelser komma att styras av en rad olika faktorer av vilka beredskapshänsyn
bara är en” och dels ”måste man beakta
de totala samhällsekonomiska kostnaderna för oplanerade och omfattande inkallelser …”
Eftersom Agrell gjorde det enkelt för
sig genom att han inskränkt sig till att förkasta de presenterade förslagen och avstått från att redovisa en egen ide tilllösning (utom i det att han säger att det
krävs … ”strukturella förändringar i försvaret av ett mycket genomgripande
slag . ..”), får jag begränsa mig till att försöka bli mer övertygande rörande mitt
eget förslag.
Alltså: skall man försöka hantera riskerna med ett mycket överraskande angrepp måste man granska två förhållanden:
l) Kan vi få någon förvarning, och kommer vi i så fall att reagera på den?
2) Hur skall vi se till att vi vid behov har
en adekvat styrka under vapen?
Jag tror alltså att vi kan få förvarning på
en mängd olika sätt; bl a värdering av den
politiska utvecklingen och iakttagelser av
militära förberedelser. Genom beredskapshöjningar – också på svaga indikationer – kan vi därför få den militära
kapacitet som kan avhålla från angrepp.
Jag håller med Agrell om att det kan bli
svårt att få ”politisk sanktion för inkallelse av de sämst utbildade och minst allsidiga förbanden”, men de förband jag talar
om är de som är välutbildade och välutrustade.
Wilhelm Agrell anför att föreställningen om de samhällsekonomiska konsekvenserna av inkallelse av 100 000 man
kommer att spela en ”avgörande roll” (i,
förmodar jag han avser, avhållande riktning). Det är klart att han har en poäng
men för det första har jag aldrig talat om
100 000 man och för det andra tror jag
inte ens en sådan volym är samhällsekonomiskt katastrofal. Hur många var
sjuka i influensa strax före jul? Till skillnad från vid en arbetsmarknadskonflikt
som Agrell järnför med tar man väl här ut
män som i första hand skall bidra till försvaret – inte åstadkomma största möjliga
skada för arbetsgivaren?
Men något måste vi ju göra. Även om vi
tar med förbättringar som innehåller
”strukturella förändringar … av ett mycket genomgripande slag”, handlar det ändå slutligen om att vi bör ha soldater och
vapensystem tillgängliga i sådan mängd
att de i varje given situation kan ge intryck
av att kunna så allvarligt störa ett överrumplingsförsök att angriparen hellre avstår, utan att det kostar (i vid bemärkelse)
oss själva för mycket.
Om man beaktar alternativen och deras svagheter
244
– utnyttja värnpliktiga under grundutbildning, vilket innebär insats med ej
färdigutbildad personal,
– ”stående” värnpliktsförband genom
förlängd tjänstgöring efter utbildningstiden vilket ständigt kostar mycket
pengar och ger angriparen alla möjligheter att beräkna sin insats eftersom
vår är fullt mätbar,
– ”stående yrkesarme”, vilket innebär
brott mot värnpliktsiden och enorma
kostnader för ett för litet försvar eller
WILHELM AGRELL:
En replik
D
et är förvisso riktigt att jag i min
artikel i SvT 2/ 89 avstod från att
presentera något detaljerat förslag till lösning av de problem som hotet
från ett strategiskt överfall ställer den
svenska försvarspolitiken och försvarsplaneringen inför. Mitt huvudsyfte var att
kritisera de resonemang som på skilda
håll förts om våra möjligheter att få och
reagera på förvarning och de förslag till
åtgärder som skisseras bl a i Försvarsmaktutredning 88 och Försvarsmaktside
2000, liksom i Rossanders inlägg i SvT
8-9/ 88. Att jag än så länge inte vill precisera ett eget förslag borde inte förta värdet i en kritik av dem som redan ligger på
bordet. Det är ju, eller borde i vart fall vara, utifrån en sådan granskning som debatten kan bidra till att klarlägga var de
konstruktiva lösningarna bör sökas.
– inkallelser vid behov, vilket innehåller
risken att man är för sent ute,
kan jag fortfarande inte annat än rekommendera det sista alternativet. Glöm inte
att det i sig innehåller en icke föraktlig
styrka ”stående förband” ur marinen och
flygvapnet och bygger alltså på kompletterande inkallelser redan vid svaga indikationer på kris eller oroligheter.
Utgångspunkten för mitt resonemang
är att jag, till skillnad från Rossander, har
en betydligt mer skeptisk hållning till våra
möjligheter att erhålla, tolka och inte
minst reagera på de varningssignaler som
faktiskt kan komma att föregå ett strategiskt överfall. Här finns osäkerheter
som vi aldrig kan trolla bort och som vi är
tvungna att anpassa försvarsstrukturen
efter.
Detta leder till att jag har svårt att dela
Rossanders syn på hur vi skall kunna skapa en förmåga att vid behov disponera
tillräckliga militära resurser för att omöjliggöra ett framgångsrikt strategiskt överfall. Osäkerheten kring våra förvarningsmöjligheter är nyckelproblemet, inte
minst därför att angriparen kan manipulera dessa möjligheter i flera olika avseenden. För den som verkligen tror på våra