Erik Ryding; Kan det vara omoraliskt att inte sälja vapen
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ERIK RYDING:
Kan det vara omoraliskt
att inte sälja vapen?
D
en till synes ändlösa följetongen
om svensk vapenexport kan verka komponerad enligt gammaldags romanmönster. Ont står mot gott,
snöda vinstintressen kämpar mot
moraliska principer. Och givetvis är det
regering och riksdag, som representerar
moralen. Har statens företrädare gjort
några avvikelser från den rätta vägen, så
är det olycksfall i arbetet; huvdlinjen ligger fast – vi skall i fredens intresse vägra
att sälja krigsmateriel till länder, som kan
tänkas få användning för den inom överskådlig framtid. Man kan ju hoppas att
andra nationer skall följa exemplet, och
gör de inte det – vilket tyvärr är sannolikt
– så har vi i alla fall ett rent samvete att
glädja oss åt: vi har, på bekostnad av handelsbalansen, tagit vår del av ansvaret för
världen.
Det förefaller under sådana omständigheter besynnerligt att hävda att förbud
mot vapenexport kan vara omoraliska;
ändå är det just vad jag ämnar göra.
En anklagelse, som ofta figurerat i Boforsaffärerna, är att företaget sålt robotar
med vetskap om att de till sist skulle hamna i de förbjudna länderna Dubai och
Bahrein. Skälet till att de båda arabemiraten kommit på den svarta listan är nu inte
att de skulle hota sina grannar – ingen
förnuftig människa kan misstänka dessa
lilleputtstater med armeer på ett par tusen
man för att hysa några aggressiva avsikter.
Bojkotten motiveras i stället med att det
finns risk för att de blir anfallna av Iran.
Inte bara en tänkbar angripare utan också
hans förmodade offer skall alltså blockeras.
Resonemanget är, får man anta, att ju
mer vapen emiraten har, desto större är
sannolikheten för att de skall sätta sig till
motvärn och att det skall bli ett krig, som
kan sprida sig. Är de åter försvarslösa
eller näst intill kan de snabbt ockuperas
utan strid, så att andra stater inte hinner
ingripa och då förmodligen resignerar inför fullbordat faktum. Alltså bör man i
fredens intresse se till att de båda miniatyrrikena erhåller så lite vapen som möjligt.
Nu säger emellertid etikens grundregel
att man bör behandla andra så som man
själv skulle vilja bli behandlad i motsvarande situation. Om vi anser det vara riktigt att införa vapenembargo mot Dubai
och Bahrein för att de hotas av en mäktig
granne, så måste vi i moralens namn
också gilla att andra stoppar leveranser av
krigsmateriel till Sverige, ifall vårt land
skulle komma i farozonen. Etiken känner
ingen skillnad mellan Persiska viken och
Östersjön; också ett krig häruppe kan tända en storbrand.
Vi skall inte ens gå med på att köpa vapen, om någon erbjuder oss, för handlade
vi rätt när vi svartlistade emiraten, så måste andra handla fel, ifall de vill sälja till
oss. Och att locka sin nästa till synd är ju
inte moraliskt. Detta betyder att utsikterna till framgångsrikt försvar för vår del
blir små. Visserligen har vi krigsindustrier
men alla vapensystem rymmer utländska
komponenter och därför kommer tillverkningen snabbt att gå i baklås, om vi
skall reda oss helt på egen hand.
Den saken bör vi dock inte beklaga.
Om det för världsfredens skull är önskvärt att Dubai och Bahrein erövras, innan
andra stater hinner reagera, så kräver
järnlikheten att man välkomnar också en
snabb svensk kapitulation.
Detta är alltså de moraliska konsekvenserna av vår officiella exportpolitik
190
Det finns väl pacifistiska grupper, som är
beredda att acceptera dem, men man vå-
gar nog lugnt påstå att regering och riksdag inte gör det. Visserligen har försvaret
urholkats på senare år, men det kostar ju i
alla fall några milliarder om året och de
pengarna spenderas väl inte bara för att
lugna opinionen. (F ö vore ett sådant spegelfäkteri inte heller särskilt vackert.) De
styrande tycks alltså inte mena att vårt
land skall spela den roll av fogligt offerlamm, som de anser passande för emiraten, och försyndar sig därmed mot etikens
fundamentala rättvisenorm. Principen
”småstater bör kapitulera” gäller för andra men inte för oss.
Självfallet utgör statens omoral inte nå-
gon ursäkt för dem som ägnat sig åt illegal
vapenhandel. Om Boforsdirektörerna har
brutit mot bestämmelserna så har det förvisso inte skett för att protestera mot en
orättfärdig lag utan av enkla ekonomiska
motiv. Några exportindustrins trädkramare är de avgjort inte. Men de är i alla
fall inte ensamma om att ha gett prov på
tvivelaktig moral, och det är anmärkningsvärt att medan alla är beredda att
släppa lös sin indignation över företaget,
så har ingen förrän nu sagt ett ont ord om
de officiella normerna. Kanske tycker
man det verkar besynnerligt att det ibland
kan vara orätt att sälja vapen och ibland
orätt att vägra att göra det. Men lika väl
kan man ju finna något märkvärdigt i att
det är vackert att ge bort pengar som hjälp
till nödlidande och fult att göra det som
mutor till tjänstemän.
Pärmarför inbindning av årgång 1987
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller genom insättning av kronor 50:- på
postgiro 7 27 44-6.
Kan det vara omoraliskt
att inte sälja vapen?
D
en till synes ändlösa följetongen
om svensk vapenexport kan verka komponerad enligt gammaldags romanmönster. Ont står mot gott,
snöda vinstintressen kämpar mot
moraliska principer. Och givetvis är det
regering och riksdag, som representerar
moralen. Har statens företrädare gjort
några avvikelser från den rätta vägen, så
är det olycksfall i arbetet; huvdlinjen ligger fast – vi skall i fredens intresse vägra
att sälja krigsmateriel till länder, som kan
tänkas få användning för den inom överskådlig framtid. Man kan ju hoppas att
andra nationer skall följa exemplet, och
gör de inte det – vilket tyvärr är sannolikt
– så har vi i alla fall ett rent samvete att
glädja oss åt: vi har, på bekostnad av handelsbalansen, tagit vår del av ansvaret för
världen.
Det förefaller under sådana omständigheter besynnerligt att hävda att förbud
mot vapenexport kan vara omoraliska;
ändå är det just vad jag ämnar göra.
En anklagelse, som ofta figurerat i Boforsaffärerna, är att företaget sålt robotar
med vetskap om att de till sist skulle hamna i de förbjudna länderna Dubai och
Bahrein. Skälet till att de båda arabemiraten kommit på den svarta listan är nu inte
att de skulle hota sina grannar – ingen
förnuftig människa kan misstänka dessa
lilleputtstater med armeer på ett par tusen
man för att hysa några aggressiva avsikter.
Bojkotten motiveras i stället med att det
finns risk för att de blir anfallna av Iran.
Inte bara en tänkbar angripare utan också
hans förmodade offer skall alltså blockeras.
Resonemanget är, får man anta, att ju
mer vapen emiraten har, desto större är
sannolikheten för att de skall sätta sig till
motvärn och att det skall bli ett krig, som
kan sprida sig. Är de åter försvarslösa
eller näst intill kan de snabbt ockuperas
utan strid, så att andra stater inte hinner
ingripa och då förmodligen resignerar inför fullbordat faktum. Alltså bör man i
fredens intresse se till att de båda miniatyrrikena erhåller så lite vapen som möjligt.
Nu säger emellertid etikens grundregel
att man bör behandla andra så som man
själv skulle vilja bli behandlad i motsvarande situation. Om vi anser det vara riktigt att införa vapenembargo mot Dubai
och Bahrein för att de hotas av en mäktig
granne, så måste vi i moralens namn
också gilla att andra stoppar leveranser av
krigsmateriel till Sverige, ifall vårt land
skulle komma i farozonen. Etiken känner
ingen skillnad mellan Persiska viken och
Östersjön; också ett krig häruppe kan tända en storbrand.
Vi skall inte ens gå med på att köpa vapen, om någon erbjuder oss, för handlade
vi rätt när vi svartlistade emiraten, så måste andra handla fel, ifall de vill sälja till
oss. Och att locka sin nästa till synd är ju
inte moraliskt. Detta betyder att utsikterna till framgångsrikt försvar för vår del
blir små. Visserligen har vi krigsindustrier
men alla vapensystem rymmer utländska
komponenter och därför kommer tillverkningen snabbt att gå i baklås, om vi
skall reda oss helt på egen hand.
Den saken bör vi dock inte beklaga.
Om det för världsfredens skull är önskvärt att Dubai och Bahrein erövras, innan
andra stater hinner reagera, så kräver
järnlikheten att man välkomnar också en
snabb svensk kapitulation.
Detta är alltså de moraliska konsekvenserna av vår officiella exportpolitik
190
Det finns väl pacifistiska grupper, som är
beredda att acceptera dem, men man vå-
gar nog lugnt påstå att regering och riksdag inte gör det. Visserligen har försvaret
urholkats på senare år, men det kostar ju i
alla fall några milliarder om året och de
pengarna spenderas väl inte bara för att
lugna opinionen. (F ö vore ett sådant spegelfäkteri inte heller särskilt vackert.) De
styrande tycks alltså inte mena att vårt
land skall spela den roll av fogligt offerlamm, som de anser passande för emiraten, och försyndar sig därmed mot etikens
fundamentala rättvisenorm. Principen
”småstater bör kapitulera” gäller för andra men inte för oss.
Självfallet utgör statens omoral inte nå-
gon ursäkt för dem som ägnat sig åt illegal
vapenhandel. Om Boforsdirektörerna har
brutit mot bestämmelserna så har det förvisso inte skett för att protestera mot en
orättfärdig lag utan av enkla ekonomiska
motiv. Några exportindustrins trädkramare är de avgjort inte. Men de är i alla
fall inte ensamma om att ha gett prov på
tvivelaktig moral, och det är anmärkningsvärt att medan alla är beredda att
släppa lös sin indignation över företaget,
så har ingen förrän nu sagt ett ont ord om
de officiella normerna. Kanske tycker
man det verkar besynnerligt att det ibland
kan vara orätt att sälja vapen och ibland
orätt att vägra att göra det. Men lika väl
kan man ju finna något märkvärdigt i att
det är vackert att ge bort pengar som hjälp
till nödlidande och fult att göra det som
mutor till tjänstemän.
Pärmarför inbindning av årgång 1987
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller genom insättning av kronor 50:- på
postgiro 7 27 44-6.