Erik Thyselius: Antityska toner i polsk politik bådar inte gott

Nyheten om att Polens regering krävde krigsskadestånd av Tyskland fick en hel del politiker i Berlin att höja på ögonbrynen tidigare i höstas. Dels på grund av summan (1,3 triljoner dollar), dels på grund av att frågan, ur ett tyskt perspektiv, är utagerad sedan mer än 30 år. I ”Två plus fyra-fördraget” från 1990 fastslogs hur relationerna mellan det blivande enade Tyskland och segrarmakterna skulle se ut. Nyligen återupprepade Polen kravet på skadestånd och representanter för regeringspartiet Lag och rättvisa (PiS) var djupt stötta över att Tyskland inte ens ville diskutera frågan (Deutsche Welle 7/1).

Det höga tonläget och viljan att gräva upp en gammal stridsfråga ska ses mot bakgrund av att det är val senare i höst. Högerpopulistiska PiS ligger mer eller mindre jämsides med liberalkonservativa Medborgarplattformen i mätningarna och den tuffa tonen mot Berlin är tänkt att mobilisera de egna väljarna. Historiskt har en tuff hållning mot Tyskland fungerat ganska effektivt i valrörelserna och enligt en undersökning från Ipsos i början av året stöder 66 procent av polackerna idén om ett krigsskadestånd.

Men bilden är inte entydig: i december visade en annan undersökning att drygt hälften (50,5 procent) av polackerna var negativa till regeringens ”antityska” retorik, som även omfattade öppen skadeglädje när Tyskland åkte ut ur fotbolls-VM.

Att avfärda all kritik mot Tyskland som rent kampanjande från PiS vore däremot att göra det väl enkelt för sig. I energipolitiken valde de tyska politikerna att lägga ned fullt fungerande kärnkraft i tron att det skulle gå smärtfritt att ersätta den med solceller och vindkraft. Nu går kolkraftverken för fullt. Det gör de förvisso även i Polen. Men när regeringen meddelade att nya kärnkraftverk ska byggas kom fördömandena omedelbart från Berlin. 

Säkerhetspolitiken är ett annat exempel. Trots otaliga varningar från Polen och de baltiska staterna om att det inte gick att lita på Ryssland valde Berlin att bygga in sig i ett allt närmare beroende till Kreml. Minns Nordstream II och med vilken envishet Angela Merkel genomförde projektet. Och Olaf Scholz (SDP) veliga ledarskap sedan Moskvas fullskaliga invasion av Ukraina har inte imponerat på polackerna. 

Rent krasst är det uppenbart så att de tyska relationerna med Polen präglats av en betydande dos arrogans. Detta utnyttjas nu av PiS. Men det är ett farligt vågspel. Om Tyskland och Polens relationer skulle kapsejsa vore det ett hårt slag mot hela EU, och det i ett kritiskt läge. Förhoppningsvis kommer tonläget mellan de båda länderna att bli mer normalt efter höstens val.     

Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen/SNB