Erik Thyselius: En Chamberlain för 2000-talet

Under normala omständigheter brukar höga regeringschefer dra sig tillbaka efter avslutat värv. Efter något år skriver man kanske en självförhärligande biografi för att sedan inleda en karriär som välbetald föreläsare långt från det mediala rampljuset.

Men sedan 24 februari i år är omständigheterna allt annat än normala och det är därför Tysklands före detta förbundskansler Angela Merkel låtit sig intervjuas i den vänligt sinnade tidningen Spiegel (24/11). Orsaken är inte svår att räkna ut. Sedan hon lämnade sitt ämbete för knappt ett år sedan, fortfarande på toppen av sin popularitet, är hela hennes politiska arv i dag i gungning. Nu gäller det att rädda vad som räddas kan.  

I centrum för kritiken är den havererade Rysslandspolitiken och hanteringen av Ukraina. Varför gjorde Berlin sig så beroende av rysk energi? Varför gav kanslern grönt ljus till Nordstream II? Varför bidrog Tyskland till att stoppa Georgien och Ukrainas Natoansökningar 2008? Faktorer som sammantaget stärkte Putin i sin övertygelse om att makt går före rätt.

Det är inte bara utrikes- och säkerhetspolitiken som ifrågasätts: infrastrukturen är eftersatt, bristen på kvalificerad arbetskraft skriande, digitaliseringen hopplöst efter och nedläggningen av kärnkraften ett haveri. Det här, anser fler och fler tyskar av opinionsundersökningar att döma, är nettot efter 16 år med Merkel.

Intervjun i sig är intressant, men nog inte på det sätt intervjuobjektet önskar. I ett försök att lägga historien till rätta menar Merkel att det utskällda Minskavtalet och beslutet att stänga dörren till Nato i själva verket köpte Ukraina mer tid att rusta upp sitt försvar. För att underbygga sin originella tes refererar hon till filmatiseringen av Robert Harris skönlitterära bok ”München”, som kretsar kring Neville Chamberlains försök att hantera Hitler. 

Fast Chamberlain inledde faktiskt en upprustning av Storbritannien, medan Bundeswehr alltjämt lämnades för fäfot under Merkel. Mest provocerande i sammanhanget är att Berlin lade in sitt veto mot de EU-länder som ville skicka vapen till Ukraina året innan den fullskaliga invasionen inleddes.

Merkel menar också att komplicerade beslut inte bör förklaras för ingående för medborgarna. Risken är annars att de börjar ifrågasätta sakernas tillstånd. En syn på väljarkåren som vore den bestående av barn. Smeknamnet ”Mutti” får här än obehagligare konnotationer.

Finns det då inget förlåtande över Merkeleran? Det uppenbara svaret är att det alltid är enklare att döma med facit på hand. Och vem skulle inte göra misstag under 16 år vid makten? I så måtto blev Merkel ett offer för sin egen politiska framgång. Att hon lyckades förmå EU att införa, och behålla, sanktionerna mot Ryssland 2014 var också en stor bedrift.

I övrigt är det hög tid att vända blad.

Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen/SNB