Erik Thyselius: Europas viktigaste val blev just viktigare 

Ett ödesval. Det är en sliten klyscha som har använts lite för ofta av både politiker och kommentatorer för att blåsa liv i valrörelser som egentligen är rätt händelsefattiga. Men det tyska valet nu på söndag och dess utgång är i allra högsta grad ett ödesval för den fria världen. 

Efter säkerhetskonferensen i München och mötet mellan USA och Ryssland i Saudiarabien om Ukrainas framtid, står det klart att vi i Europa inte längre kan lita på Washington som allierad. Vi måste förlika oss med tanken på ett USA som är likgiltigt inför Putinregimens brott, och som inte är ett dugg intresserat av att bistå Ukraina. Eller någon annan demokrati, vad det verkar.  

Därför är det avgörande för Europas framtid att nästa tyska regering inte bara är stabil. Den måste uppvisa en handlingskraft och vilja att leda EU som vi inte har sett i efterkrigstid. Inrikespolitiskt tyngs Tyskland ned av höga energipriser, en förlamande byråkrati och en eftersläpande digitalisering. Lägg därtill en kraftigt eftersatt infrastruktur, en dysfunktionell migrationspolitik samt ett ”Bundeswehr” som alltjämt har enorma upprustningsbehov. Allt detta vore stora utmaningar för en regering i fredstid. Ännu mer så i krigstid.  

Med undantag för Die Linkes valspurt de senaste veckorna har opinionsläget sett relativt stabilt ut hela vintern. CDU:s partiordförande Friedrich Merz kommer med stor sannolikhet att bli landets nästa förbundskansler. Frågan är om det räcker med att bilda regering tillsammans med SPD eller om man även måste samarbeta med De gröna. Alla former av samarbete med högerradikala och pro-ryska AfD är uteslutet.

En regering bestående av CDU/CSU och SPD har nog störst chans att komma överens. Sannolikheten att nödvändiga ekonomiska, energi- samt migrationspolitiska reformer genomförs ökar vid detta scenario. Den pånyttfödda krisinsikten som Trumps destruktivitet gett upphov till har därtill minskat risken för att SPD ska ställa sig på bromsen vad gäller utökat stöd till Ukraina och höjda försvarsanslag. Men även i ett sånt här, relativt sett, gynnsamt läge skulle utmaningarna för en tänkt regering vara mycket stora. 

Skulle en trepartiregering bestående av CDU/SPD/De gröna bildas ökar risken för internt käbbel exponentiellt. De grönas styrka är deras orubbliga stöd till Ukraina. I övrigt har de senaste tre åren visat att partiet inte är moget att sitta vid makten. Ett scenario i vilket Merz i praktiken skulle leda en ny trafikljusregering som inte skulle få något uträttat vore en katastrof.

Noteras bör också att i båda dessa scenarier kan AfD bekvämt positionera sig som den enda ”sanna” oppositionen. Desto mer avgörande att kommande regering därför lyckas hantera de problem som uppstått i den misslyckade migrations- och energipolitikens spår. Återupprättad kontroll över gränserna och vetskap om vilka som uppehåller sig i landet är nödvändigt. Misslyckas man kommer AfD att bli största parti i nästnästa val. Garanterat.

Ansvaret som vilar på nästa förbundskansler väger blytungt. Dock: i kristider blir tidigare omöjliga politiska beslut och reformer möjliga. Måtte nästa förbundsregering ta vara på denna insikt.   

Erik Thyselius är frilansjournalist med bakgrund på Axess TV och tyska tidningen Welt/SNB