Erik Thyselius: Kiev har inte råd att vänta in Berlin

Natotrupper i Ukraina kan inte uteslutas och Europa får inte agera som ynkryggar när det kommer till att sluta upp bakom Kiev. På senare tid har Frankrikes president Emmanuel Macron höjt tonläget rejält mot Ryssland.

Budskapet står i bjärt kontrast mot Macrons ord från den fullskaliga invasionens tidiga dagar om att Putin inte fick ”förnedras”. Av den nya retoriken att döma har presidenten anslutit sig till den nyktra grundanalys av Ryssland som präglar det politiska ledarskapet i Baltikum och Polen. För att inte nämna Norden.

Macrons nya giv har däremot inte tagits emot särskilt väl alls av Berlin. Försvarsminister Boris Pistorius (SPD) ansträngde sig verkligen för att tona ned talet om ”stövlar på marken” i Ukraina när han besökte Sverige häromveckan. Och förbundskansler Olaf Scholz (SPD) gör sitt yttersta för att framstå som den försiktiga general han också är.

Drygt två år efter förbundskanslerns historiska ”Zeitenwende”-tal, i vilket Scholz gjorde upp med den gamla försvars- och säkerhetspolitiken, kan vi nu skönja början på ett slags facit. Tyvärr kan det sammanfattas med för lite och för sent.

Sedan den fullskaliga invasionens början har kanslern följt ett mönster av att säga nej och åter nej till att skicka allehanda vapensystem till Ukraina. Sedan, när alla ursäkter synes vara slut och trycket närmar sig kokpunkten, ger Berlin med sig. Till priset av förlorade liv och ett skadat förtroende bland Tysklands allierade.

Just nu är den stora frågan varför Scholz vägrar att skicka kryssningsroboten Taurus. Vapensystemet skulle möjliggöra för Ukraina att exempelvis slå ut Kertjbron och därmed öka chansen att återta Krimhalvön från Ryssland. Det skulle innebära en stor strategisk seger för Kiev.

En teori är att Scholz, pressad av både kommande delstatsval och nästa års förbundsdagsval, måste ta allt större hänsyn till den nostalgiska opinion inom SPD som gärna vill att Tyskland utgör en ”tredje väg” mellan väst och Putinryssland. Hit räknas tunga namn som till exempel SPD:s gruppledare i förbundsdagen Rolf Mützenich.

Dessutom tror allt färre tyska väljare på en ukrainsk seger samtidigt som allt fler är oroade över att kriget kan sprida sig. Förbundskanslerns nedtonade retorik går därför, tyvärr, hem i stugorna. Självklart handlar det om en växelverkan. Defaitismen hänger ihop med Scholz svaga ledarskap.

Att den tyska vapenindustrin enligt egen utsago inte går på full kapacitet utan inväntar marschorder från Berlin är också oroväckande. Tillgången på ammunition är som bekant kritisk för Ukrainas förmåga att slå tillbaka den ryska invasionen.

Sammantaget väcker Scholz agerande frågan hos många om det faktiskt är så att Berlin fruktar en rysk kollaps mer än en ukrainsk seger. Ironiskt nog är Tyskland, efter USA, den överlägset största givaren av både ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina. Frankrikes bidrag är, mätt i reda pengar, betydligt blygsammare.

Macron, som den fransman han är, är också känd för att göra storslagna utspel som inte följs upp. Men om den nya retoriken från Elyséepalatset också leder till kraftigt ökat stöd kommer förbundskanslerns försiktighet att framstå som ännu mer apart än vad den är idag.

Tyvärr lär Berlins linje inte ändra sig så länge Scholz SPD är vid makten. 

Erik Thyselius är verksam vid Axess publishing, programledare för Axess TV:s Panelen och krönikör för SNB