Erna fortsätter gärna
Den 11 september går Norge till stortingsval, ett val som avgör den politiska spelplanen för fyra år framåt. Att det får så lite uppmärksamhet i Sverige är helt obegripligt, menar Peter J Olsson på plats i Oslo.
De norska grundlagsfäderna gjorde nämligen mandatperioderna fasta och uteslöt nyval däremellan, hur besvärligt ett parlamentariskt läge än blivit så får de norska politikerna jobba med det. Förhoppningsvis har det en disciplinerande effekt på norska politiker.
Att norsk debatt och politik uppmärksammas så lite i Sverige är helt obegripligt. Norge är inte bara likt oss, det är en stor handelspartner – och äter man ute i Oslo är det nästan troligare att serveringspersonalen talar klingande svenska än är födda i Norge.
De senaste fyra åren har Erna Solberg från Høyre, Moderaternas motsvarighet, varit statsminister. Det blev förstås som vanligt en chock i det svenska medielandskapet att man kunde välja en högerkandidat och sparka den så idoliserade Jens Stoltenberg från Arbeiderpartiet. Att Høyre dessutom bildade regering med Fremskrittspartiet gjorde saken än värre. Det kan väl inte gå bra.
Och regerandet har varit en besvärlig resa, regeringens två partier saknar majoritet men stöds av de två borgerliga partierna Kristelig folkeparti och liberala Venstre. Senterpartiet räknas däremot numera i Norge till vänsterblocket. Opinionsmässigt var inte minst 2016 tungt för regeringen och både Høyre och Fremskrittspartiet har legat en bit under sina valsiffror från 2013, och till råga på allt har fler norrmän pekat på Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre som statsminister före Solberg. Oddsen hos vadslagningsbolagen har talat för maktskifte.
När Arbeiderpartiet just nu samlas till landsmöte borde allt vara uppåt. Dock har våren inneburit en utjämning av opinionen, Høyre och Fremskrittspartiet har stigit till de gamla nivåerna och när valrörelsen så smått börjar gå igång är det ganska jämnt skägg. Valet kan komma att vara osäkert ända in i kaklet.
Jag träffade i Oslo Høyres kampanjchef Dag Terje Klarp Solvang. Han berättade om det tema som ska säkra en ny mandatperiod för Erna Solberg. Till dels handlar det om att spela på den popularitet som statsministern utstrålar, hon ska bli en riktig landsmoder för det norska folket. Erna er stjerna, heter det på en dekal.
Men tanken är främst att ge ett positivt budskap. Regeringen är framtidsinriktad – oppositionen gnäller och klagar. Det har också gått bra, menar man och för fram att skolresultaten blivit bättre och sjukvårdsköerna kortare. Och huvudtemat är: Vi tror på Norge.
I kampanjmaterialet spelar Høyre på framgångarna och på norrmännens kända stolthet över det egna landet:
”Norge er et rikt land. På idéer og insatsvilje. Det er nordmenns skaperkraft som gjort Norge til et av verdens beste land å bo i. Et land med små forskjeller og muligheter for alle.”
Det är lite av Reagans återvalskampanj och ”det är morgon i Amerika över det”. I tider av proteströster i land efter land är det ett intressant experiment. Ofta blir politiker inte heller belönade för vad de gjort utan vad de kan ge för vision av framtiden – så det gäller att hålla en balans mellan framtidsoptimismen och skrytet över vad som utförts, tyngdpunkten ska helst ligga på det förra. Vilket vi kunde se i det svenska valet 2014.
En fördel kan vara att Høyre har populisterna inne i regeringen, och därmed inte blir fullt så utsatta för antietablissemangspropaganda. Men de Høyrepolitiker jag träffar menar att det bara fungerar om balansen mellan partierna inte blir mycket sämre. Så längre Høyre är det klart större partiet är det inte ett stort problem.
Anette Solli, som leder fylkeskommunen/landstinget i Akershus fylke och regerat längre tillsammans med Fremskrittspartiet, menar att man gjort en insats och ”uppfostrat” koalitionspartiet. När de släpptes in var FrP mer likt SD i Sverige (även om det förra inte har samma historia). Nu har det blivit ett normalt parti. Om än fortfarande populistiskt, och ibland med en viss ovilja att stå för de obekväma beslut som partiet varit med om att fatta.
Allt tyder på att tiden fram till den 11 september blir både spännande och händelserik när det gäller norsk inrikespolitik. Några lärdomar av vart valvinden blåser kan man sällan dra ens mellan länder som är så lika som Norge och Sverige, men delar av samhällsutvecklingen har vi gemensamt.
Peter J Olsson är borgerlig skribent och Chefsstrateg (M) i Region Skåne