Eskil Block; Politiken som experimenterande

ESKIL BLOCK:
Politiken som experimenterande
Dagens komplicerade samhälle har enligt
framtidsforskaren vid Försvarets
Forskningsanstalt, tekn lic Eskil Block, lett till
att demokratlll spårat ur även om detta inte varit
avsiktligt. Tiden är därför mogen att ta upp ”den
svenska modelLen” till debatt. Ett sätt att finna
nya lösningar vore att låta olika landsdelar
utprova 1rya idier inom skilda områden som
näringspolitik, skola och kriminalvård.
Författarenfirespråkar även ett samgående
mellan de tre borgerliga partierna. Då skulle den
breda sakkunskapen inom moderaterna forenas
med centerns känslighet for störningar och
liberalismens handlingsberedskap.
Politikernas syn på forskningen har ventilerall
på SvD:s kultursida. i\r nu tiden inne att
upp hur forskare ser på politikerna?
Opinionsundersökningar visar högst dran»
tiska ras i politikernas anseende på senare
Många klagar också mer konkret på hur polit
kerna sätter partiträtorna fore landets väl, 016
kortsiktiga valframgångar framfår uppbyg!(a
det av landets ekonomi på längre sikt. Så hl
det varit länge: men då det finns mindre Il
fordela, ställs kraven högre på politike!UI
kunnighet, ansvar och samarbetsf<irmåga.
Säkerligen har en del av politikernas uppt
dande ett samband med hur de behandl
massmedia. Förr visades politiker stor res
av reportrarna, och de fick framträda inför s
publik med långa anforanden. Idag avbr)tS
hänsynslöst med tillspetsade och ofta okun
frågor från reportrar som ingalunda alltid
setts främst på grund av sin kunnighet. Å a..
ra sidan finansieras partierna numera ÖYI
skattsedeln, medan förr lokala bidragsgiv
betydde något avgörande. Båda tendense
fokuserar debatten på partiledarnas perso
och på deras ofta ganska tillfälliga uttalan
– inte på partiet i stort eller vad det uträtt
Opinionsbildningen sker alltmer i en tu
tyckarmaffia i huvudstaden, snarare än att
seras på de stora grupperna kunnigt folk ut
provinserna.
Väljatföraktet
Resultatet kan i värsta fall bli ett cyniskt fo
for väljarna ”boskapen” , ” knegarna
”Svensson” är som bekant uttryck
svänger sig med långt utanför hippiekretsa
och underhållningsindustrin. Tydligt är, att
sådant väljarforakt lätt kan bli gro~rund fOr
antidemokratiska rörelser och en ursäkt for
pmoner som medvetet – om än av ideella skäl
-söker fora allmänheten bakom ljuset i fråga
om politikernas misslyckanden t ex inom skolan. u-hjälpen, kriminalvården, forvaltningen
av pensionsfonderna, industri- och bostadspolitiken eller skattesystemet fOr att ta några vantiga exempel ur den stora högen.
Debatten kan från denna utgångspunkt foras
vidare, antingen genom att mer specifikt ta upp
och belägga enskilda exempel av misslyckanden och hur politiker och massmedia sökt skyla
över dem. Eller kan man fokusera på bestämda
politiker – inte minst från det glada sextiotalet
-som med olika orealistiska löften låst fast det
brtsatta meningsutbytet. Här vill jag emellertid använda mig av ett tredje angreppssätt, mer
i hnje med den artikel jag tidigare publicerat i
denna tidskrift om Sveriges Radios roll i svensk
opinionsbildning. Där drog jag fram nya alternativ till organisation och utkrävande av ansvar, och det är min avsikt också här.
Erkänna misslyckanden
Min utgångspunkt är då den rent vetenskapliga, nämligen att politiker i likhet med vetenskapsmän utfOr experiment – i detta fall med
samhället – vilkas utgång inte på fOrhand kan
avgöras. Det ligger i sakens natur att såda11a
experiment kan misslyckas. Men just därför –
och emedan just experiment med samhällen är
sär kilt kostnadskrävande – måste uppläggningen. genomförandet och utvärderingen av
dylika experiment offentliggöras och diskuteras
lika ingående som våra kära miljövänner diskuIrrar experiment inom t ex industrin. Man kan
41
rent av kosta på sig att citera Aftonbladets förre
chefredaktör, den lysande filosofen och kortdistanslöparen Gunnar Fredriksson, som redan på
1960-talet utgav en bok om ”Det politiska språ-
ket”, där han avkrävde sina egna partivänner
erkännanden av deras misslyckande. Känt är
att Tage Erlander – men däremot aldrig nå-
gonsin Olof Palme – fascinerades av denna
frågeställning. l en sann demokrati måste ligga
en möjlighet för väljarna att avgöra hur långt
de kan lita på de löften politikerna avger i
valrörelserna. ”Men Palme är ingen intellektuell” yttrade sig en av hans närmaste medarbetare så sent som i somras.
Frågan är emellertid mer djupgående än
Olof Palmes personlighet. Det gäller å ena sidan vissa grundläggande strukturfOrändringar
i vårt samhälle, som i högre eller lägre grad har
drabbat hela Västerlandet, å den andra sidan
högst reparerbara brister i våra grundlagar.
strukturförändringar
De grundläggande strukturförändringarna har
ytterst sin rot i tekniska uppfinningar, vilka på
en gång underlättar fOr en liten grupp människor att styra de övriga och samtidigt gör samhället med sårbart för yttre störningar som krig
eller naturkatastrofer. Så länge var lantbrukare
på sin ägandes gård kunde framställa allt han
behövde, var hans beroende både av köpmän
och byråkrater ringa. Men med stora fysiska
installationer som vatten- och avloppssystem,
vägar och järnvägar, elektricitet och gas, alltmer centraliserad produktion av varor och
tjänster, allt större skolor, sjukhus, datorer och
kraftverk, blir människor med nödvändighet
42
mer beroende av varandra, såväl inom som
mellan länderna.
Att också nyhets- och opinionsbildningen så-
väl som de politiska och fackliga besluten som
följd av detta sker på allt högre nivå är därför
logiskt, om än inte helt oundvikligt. En konschens svår att undvika blir att många beslut
vilka förr fattades av lokala förtroendemän,
som envar kände personligen, i ”jämlikhetens”, ”enhetlighetens”, ”effektivitetens” eller
” lönsamhetens” namn förflyttas uppåt, till en
här av centralt placerade experter. Några a\·
dessa kallas visserligen politiker och dessas personligheter och åsikter marknadsförs i massmedia. 1\len få kan träffa dem personligen och
flertalet tekniska experter och beslutsfattare –
såväl i den privata som den offentliga sektorn
– förblir komplett obekanta och i viss mening
oansvariga för den breda allmänheten. På detta
vis fårsvåras inte minst utkrävandel av ansvar
för misslyckanden och tjänstefelet som begrepp
uttunnades fåljdriktigt av justitieminister Geijer. Ledande statsvetare – t ex professor Nils
Ekander i Uppsala – talar med all rätt om
” korporativism” . I andra sammanhang talas
om en ny ”härskarklass” vilken på unik kunskap och organisation bygger ett exklusivare
maktmonopol än förr kapitalisternas.
Det är viktigt att understryka att denna urspårning av demokratin inte är avsiktlig. Karaktären hos de styrande är heller inte vad som
angripes. Även om de personer som sitter i
toppen av ett sådant system är oförvitliga och
gör sitt bästa, riskerar själva opersonligheten i
systemet att göra människor oroliga och la dem
att alltmer ifrågasätta de alltmer komplicerade
beslut vilka med långtgående konsekvenser tas
så högt ovan deras huvuden.
Min bedömning av centerpartiets hållning i
kärnkraftfrågan är den, att oron långt mer gäller det sätt varpå beslut av denna art tas än
själva tekniken som sådan. Eftersom centerpartiet är en fullvärdig regeringspartner, kräHr
vanlig hövlighet, att denna oro görs fåremållor
lika allvarliga ” rådslag.. inom borgerligheten
som inom socialdemokratin.
En sådan debatt måste ta hänsyn till att
strävan efter större reellt deltagande; besluten.
inte minst på det lokala planet, kan ha nackdelar. En nackdel – som redan fårmärkts efter
MBL-lagarnas genomfårande – är förlust i tid
och effektivitet. En annan risk man löper är
givetvis ökad politisk splittring, ä,·en mellan
skilda landsdelar med olika politisk majoritet.
t ex mellan sydvästra Sverige å ena sidan, nordöstra å den andra. Men klart är att tiden är
högst mogen att ta upp ” den svenska modellen” till debatt. Det råder idag en större
åsiktssplittring än någonsin efter kriget, och om
in te en samlingsregering eller långtgående
partisammanslagningar kommer till stånd. riskerar vi antingen ytterst handlingssvaga regeringar eller utbrett folkligt missnöje. Det är da
rimligt att först och främst granska hur liknande problem löses utomlands.
Internationella jämförelser
Några länder har tillvaratagit direktdemokratin bättre och andra sämre än vi. Schweizarna
låter folkomröstningar vara avgörande och forlägger många frågor till kantonalnivån. Delstaterna även i Västtyskland, Canada, Australien,
USA och många latinamerikanska länder har
stort inflytande. Anglosachsarna utser dessutom många ämbeten genom direkta och öppna
prrsonval i stället får att tillsätta dem efter
skicklighet som förr eller utdela dem som partilx-löningar, vilket system Palme införde i Sverige. En motsatt tendens föreligger i Finland och
Frankrike: glesa val och handfast presidenttyre.
En fransk kärnkrafttekniker i nyckelställning
skattade sig i samtal med mig i våras lycklig
järnfort med sina svenska kolleger, eftersom
hans land har en president som sitter på sju år,
~tre, och under denna längre period av handlingskraft dessutom själv kontrollerar TV:s
prr analpolitik och får stöd av de tillväxtorienterade kommunistiska fackfOreningarna mol
utomparlamentariska miljövänner. Nog vore
dtt bra att statsmakterna tog ett fastare grepp
om Sveriges Radios allt okynnigare fackförening. Men ett renodlat presidentstyre av finsk
dler fransk typ vore nog otänkbart i Sverige.
narare finge man tänka sig en ökad decentralisering av tysk-schweizisk modell.
En annan dimension än centralisering-decentralisering är graden av tolerans fOr små
partier och åsiktsriktningar, gentemot den centrala handlingskraften. Både det brittiska och
det franska systemet innehåller spärrar mot
rnapartier – liksom vi har här i Sverige. Danskar och holländare däremot menar att det ligger en styrka i att man i aktuella frågor kan få
fram opinionsyttringar utanfår de reguljära
partierna. De menar dessutom att sådana nya
opinionsyttringar bör kunna få slå igenom i
n·. Liksom fOrr i tiden nya folkrörelser kunde
starta tidningar. kan de i Nederländerna helt
enkelt genom att samla underskirter få egen
programtid. Eftersom på detta vis programmedarbetarna blir öppet politiska, ger man
dem lägre anställningstrygghet och tillser att
43
fårdelningen av Dänster och programtid svarar
till den politiska balansen i riksdagen.
Revidera TV:s ställning i svensk politik!
Vårt svenska system avviker på flera karakteristiska punkter från britternas, fransmännens
och holländarnas. Viktigast är troligen att partifinansieringen hos oss till så stor del sker skattevägen och att partispärren är så hög som
4 %. Men kanske ännu viktigare är att TV,
som ju numera spelar en nyckelroll i opinionsbildningen, körs med så lösa tyglar. Därtill
kommer, att fOretaget i växande grad övergivit
den gamla uppfattningen, att monopolställningen måste medfåra ett absolut krav på
neutralitet hos programmedarbetare med fast
anställning. Man gick så långt att medarbetare
som ställde upp i val, avstängdes får viss tid
från de politiska programmen.
Nu visar somliga nyhetsreportrar inte bara
öppet sina sympatier får ett visst svenskt parti.
l ” kommenterande nyhetsprogram” kan man
få höra medarbetare tala om får tittarna vad de
skall tycka även i främmande länders valkampanjer. Man nöjer sig fOr övrigt inte med att
driva privat utrikespolitik i program som öppet
annonseras som politiska – utan låter företrä-
dare fOr extrema politiska uppfattningar framträda och agitera även i religiösa program, i
barnprogram, i underhållningsprogram t ex i
packhusmiljö och varfår inte även i sportprogrammen. Endast meteorologerna förefaller
ännu så länge helt oförvitliga, men så har de ju
också en annan arbetsgivare och ett annat fackförbund.
Ingen kan nämligen längre neka att den
egentliga konflikten föreligger mellan ett fack,
44
som är så klickstyrt och extremistinfiltrerat att
de mest ansedda politiska reportrarna anmält
sitt utträde, och en svag och viljelös arbetsgivarpart. Därmed borde tiden vara mogen for
att fullständigt revidera avtalet mellan staten
och Sveriges Radio – i stället for att fOrlänga
det, som regeringen beklagligtvis gjort.
Men en sådan avtalsrevision är så ideologiskt laddad, att den måste fOregås av en diskussion som ifrågasätter hela maktbalansen i
det svenska samhället. Själva huvudorsaken till
monopolställningen är ju dels teknisk, dels en
frontställning mot reklamfinansiering. På den
fOrsta punkten kan man säga att den ökade
tillgången på kanaler och programtid gör det
möjligt att lägga det argumentet åt sidan, att
tiden inte kan uppdelas. På den andra punkten
kan man ifrågasätta om en svensk reklam-TV
eller en nordisk satellit är till den grad värre än
den tysk-franska satellit, som vare sig vi vill det
eller inte, snart kommer att stråla ut sin reklam
– säkert även på svenska – över hela den
tättbebyggda delen av vårt land.
Men, även om man tar avstånd från reklamTV, finns minst tre andra möjligheter. Den
fOrsta är en fransk modell, där regeringen får
ett mer direkt inflytande över personalpolitiken
och direkt kan avskeda reportrar, som begagnar sin monopolställning till att driva propaganda, samt nyanställa kunnigt folk, gärna på
begränsad tid.
Den andra modellen är den finska eller holländska, där personalanställning och tidstilldelning görs direkt proportionell mot partiernas ställning i riksdagen. Resonemanget innebär, att då flertalet reportrar redan givit avkall
på sin politiska neutralitet, åläggs de uppge
partitillhörighet, och utses – likt landshövdingar – efter denna. Likt landshövdingekåm
får man på detta sätt färre extremister – m
kanske också mindre nyskapare. Men re
rarna har själva så velat’
Den tredje modellen – som tycks vara
väg – är att man genomfOr en myckt>t lån~t~
ende regionalisering. Varje region får en e~
TV-station, med sin andel a\ totala sändnin
tiden baserad på regionens invånarantal.
na regionala station får sedan en politiskt
sedd, regional styrelse i stil med de region
universitetsstyrelserna – och det blir dessa
gionala styrelser som efter ett normalt, ofli
ligt anställningsfOrfarande har att handlä,
anställningspolitiken rfter eget politiskt hu’
Fullfölj blockbildningen …
Vilken av dessa tre modeller man väljer
betydelsefullt for den strategi man på ÖY ·
områden vill tillämpa, for att lösa upp politi
dödlägen och motverka orimlig centralise
och byråkratisering. Det skall då främst ä
att den franska modellen och ävenså den re
nala, om man så vill vä !tyska, kräver en
långtgående blockbildning än nu.
Ty är holländarnas modell fOr fri opini
bildning beundransvärd, bör alla kloka de
krater däremot undvika deras partisyst
Deras oöverskådliga antal partier gör varje
geringsbildning till en komplicerad menu
där dansörerna och stegen redan till sitt an
lämnar åskådaren sidoställd. Det
sachsiska systemet med två politiska block
var sitt huvudalternativ är vida att fciredra.
det praktiseras utanfOr engelsktalande län
bl a i Västtyskland och- modifierat- i Fra
rike.
45
l valet mellan dessa skilda alternativ bör att medan man förr av taktiska skäl spelade på
först noteras att Sverige redan nu på flera sätt splittringen inom borgerligheten, vill han nu i
är på väg mot en mer uttalad blockpolitik av landets intresse uppmana de borgerliga paranglosachsisk typ. Socialdemokratin har under tierna till ett intimare samgående.
Olof PaJmes ledning radikaliserats och polemiserats. Alldeles bortsett från partitoppens
nålstickspolitik mot kompetent folk inom bor- ~ligheten och näringslivet och oförmågan att
hålla rågången klar vänsterut, framgår det tydligt hur också mer sansade kandidater till partiledarposten som Hans Gustafsson, Kjell-Olof
Feldt, Thage G Peterson eller John-Olle Persson i många frågor är radikalare än man vanlitm var på Erlanders tid.
Borgerligheten har visserligen visat sig
stånd att hålla samman en trepartiregering.
Mtn det finns bland de borgerliga partierna
två stora svagheter, som hänger inbördes nära
samman. Den ena består i tvekan om att låta
samverkan gå ännu längre, mot en verklig
partisammanslagning. Det är väl känt att
prickarna på ideplanet inom socialdemokratin
går väl så dj upt som inom borgerligheten (t ex
då det gäller tillväxtambition och teknikvänlighet eller ifråga om försvarsvilja och neutralitet mot diverse kommunistiska ” befrielserö-
relser·’). Borgarna har emellertid ännu inte på
fullt allvar tagit upp frågan om en sammanläggning av ungdomsförbunden och idetidskriftema.Just där tycker man att taket borde kunna vara högt och debatten livlig om de mer
långtgående handlingsalternativen för borgerligheten – bortom dagens brandkårsutryckningar och konstgjorda-andningsförsök inom
tex industripolitiken, utbildningen och brottsbekämpningen. Säkert är att allmänheten –
1-äljarna- skulle vara betjänta av klarare Jångsiktsalternativ. Själve Erlander har nu utsagt,
… genom att kombinera ideer från alla tre
partierna!
Den andra svagheten – som sammanhänger
med samarbetssvårigheterna – består i en remarkabel idetorka. Jag har ofta tillfälle att
samtala med de mer begåvade ” halmhattarna”
och kan då konstatera att de avvisar nästan
varje förslag med att ”liberalismen innebär
mindre lagstiftning, inte mer” och att nya ideer
följaktligen inte är välkomna. ” Vi har nog med
ideer själva”, heter det. Fan tro’t, sade redan
Rellingen.
Många av de verkligt nya ideerna inom
svensk politik har ju i själva verket ingalunda
kommit från liberalerna, som dessutom förmått
stöta bort så viktiga grupper som de kristna och
den organiserade tjänstemannarörelsen, utan
från det i pressen med orätt föraktade centerpartiet. Där har man tidigast och klarast inom
borgerligheten uppmärksammat funktionsstörningarna i det moderna, högcentraliserade industrisamhället – vilket däremot inte betyder
att det partiet alltid har kunnat stå till tjänst
med de mest konstruktiva lösningarna. Men ett
samgående skulle göra det möjligt att förena
den breda sakkunskapen inom moderaterna
med centerns känslighet för störningar och liberalismens handlingsberedskap.
I så fall skulle inte bara socialdemokraterna
utan också borgerligheten bli en intressant diskussionspartner för löntagarorganisationerna
och andra organ i samhället med önskan att
46
överleva bortom nästa val. Uppenbart är att
ideer skulle mötas, födas och konkretiseras. Det
skulle vara möjligt att inbjuda breda grupper
experter till överläggningar innan en ide i form
av proposition eller motion skulle nå riksdagen.
l nitiativet skulle på anglosachsiskt maner i
många frågor bli jämnare fördelat mellan de
båda blocken. Men det är just i det läget frågan
kommer upp om hur sådana ideer bör genomföras och utvärderas i praktiken. Det torde
nämligen inte minst inom borgerligheten råda
stor enighet om att reformtakten under PalmeLidbom var något andlös. Långifrån alla förslag var ens så juridiskt genomarbetade, att de
förtjänat att framläggas. När det gäller genomförandet, vill jag citera en socialdemokratisk
generaldirektör med förflutet som forskare:
”En stor del av våra lagar skulle ha försetts
med ’solnedgångsparagraP så att de au tomatiskt hade blivit upphävda inon: fem år, där
riksdagen inte annorlunda beslutat” .
Regionalisera
Den bärande tankegången i centerns samhällskritik har ju varit, att glesbygderna och de
produktiva elementen i samhället inte får utsugas av den centrala byråkratin, och att den
tekniska utvecklingen inte får drivas därhän,
att medborgarna blir främlingar i sitt eget samhälle. Tyvärr har problemet i stor utsträckning
lösts genom utlokalisering av centrala ämbetsverk till stor kostnad och föga nytta, samt genom att tekniken och teknikerna fått löpa gatlopp i spalter och TV-rutor.
Mer konstruktivt vore det om centerns regeringspartners tog upp centerns ideer till symposier med inbjudna experter från skilda håll –
precis som socialdemokratin ordnat rådslag
kring t ex de ogenomtänkta ideerna om löntagarfonder och nedrustning – för att kunna omvandla dem till genomförbara proposi tioner r~
ler motioner i riksdagen. När det gäller decentraliseringen finns ju den alternativa möjligh~
ten att flytta ner en rad beslut på länsplanetinklusive viktiga utnämningsfrågor – medaa
bl a vård- och utbildningspolitikens detaljutformning, uppsikten över kommunerna ochnä-
ringspolitiken sannolikt kräver större enheter
än de nuvarande länen.
Skulle man nu kunna finna lagom stora oa
bärkraftiga, politiskt och historiskt någorlunda
enhetliga och ekonomiskt och geografiskt sammanhållna enheter av denna typ, vore de ja
idealiska som maktcentra lämpade att styra dt
lokala behoven av t ex utbildning, industristöd,
kulturliv, TV- och radioprogram m m efter dt
politiska och andra behov som gör sig gällandt
i just den regionen. Men är en sådan ide politiskt genomförbar? Att slå ihop landsting har
aldrig varit populär.
På just den punkten har jag det sena te åra
skrivit en rad artiklar i skilda landsortstidningar och hållit seminarier på skilda håll i landrt,
bl a på de lokala högskolorna. Intresset för dYlika projekt förefaller starkare, ju längre fråa
huvudkommunen man kommer. Livligast gensvar har jag fått på förslag att förena de fyra
nordligaste länen i ett experiment med samor·dnad, utlokaliserad näringspolitik, och de t1
Skåne-länen jämte Hallands och Kronobergs
ett annat experiment med mer differentierad!
och prestationsinriktade skolformer. På län~
sikt kunde sedan bl a Västkusten, sydöstra S1
rige och Bergslagen utväljas för experiment,
där på samma sätt en region – nog stor att III
~en högskola, hovrätt, TV-station, MILOområde och centrallasarett – medverkar i utprovningen av en politisk ide – med alla sina
institutioner. Hysterin och ropen om extrema
åtgärder i Stockholm, uppiskad av massmedia
där, påverkar ju visserligen riksdagen – men
knappt de lokala landstingen. När en ide är
t1·eksam, kan den till lägre kostnad prövas i en
region, innan den på lidbomskt maner manglas
ut på en natt över hela riket. Slår den väl ut,
kan den efterapas av fler och slutligen antas för
landet i dess helhet.
Driven till sin yttersta konsekvens innebär
denna ide att politiska reformer, som med
snabbt växlande majoriteter och knappa marginaler inte skulle gå att genomföra över hela
landet utan omfattande protester, dock skulle
kunna prövas, nämligen lokalt. Dessa regioners
”storlandsting” skulle rentav gradvis kunna
helt ersätta centrala ämbetsverk som kriminaldrdsstyrelse, socialstyrelse, skolöverstyrelse
och tom organ för internationellt bistånd. Genom att de skilda regionerna har olika politisk
profil, kan de driva helt motsatt politik – t ex i
fråga om val av biståndsländer eller skolsystem. Visby-överenskommelsen om skolan kan
tex ättas ur spel i Skåne-regionen, knarket
utrotas med effektivare kriminalvård och polisinsats i Göteborgsregionen, Bergslagen kräva
bättre tid för folkbildning på TV och Norrland
samordna sin industripolitik.
47
regimens riksomfattande, måste planeras bättre än hittills och i efterhand utvärderas av kunnigt folk i relation till på förhand givna löften.
Att uppnå detta betyder dels i regionerna mycket intimare samarbete än hittills mellan politiker, administratörer och de lokala högkolorna,
dels på riksplanet ett ökat inflytande för och en
ny vitalisering av de traditionella organ vi har
för att kontrollera missgrepp inom förvaltningen. Hit hör främst JO-ämbetena, statskontoret,
riksrevisionsverket, riksdagens revisorer och på
ett mer indirekt sätt organ som Statistiska Centralbyrån och Forskningsråclsnämnden.
Jag har redan tidigare i dagspressen föreslagit att man vid sidan av den nuvarande Kammaren skulle ha en Senat – vald på lång tid i
enmansvalkretsar bland män och kvinnor med
viss erfarenhet av offentliga värv – för att nogare granska missgrepp i förvaltningen, bristande sammanhang i lagstiftningen samt nya
ideer. Samtal med kunnigt folk har givit vid
handen, att både de förutnämnda storlänen
och valkretsarna för dessa från partierna mer
fristående senatorerna bör vara ett eller flera
län och endast i undantagsfall uppdela befintliga län. Man kan t ex tänka sig att vart län
väljer en senator och att de län som överstiger
en viss befolkningssiffra – t ex fyrahundratusen
eller en halv miljon – uppdelas i två valkretsar.
På detta vis undviks s k gerrymandering, dvs
att man avgör den politiska sammansättningen
genom att fiffia med valkretsarnas gränser.
Det är också betydelsefullt att dessa senatorer – liksom gärna andra höga ämbetsmän
Utvärdera som lokalradiochefer, landshövdingar, univerMen det säger sig självt – och därmed är jag sitelsrektorer och presidenter för hovrätterna –
åter inne på huvudtemat i denna artikel – att inte utses genom politiska utnämningar cendessa lokala experiment, likaväl som Palme- tralt utan på anglosachsiskt sätt genom val efr 48
ter ansökan och noggrann meritgallring enligt
uppsatta specifikationer.
Senatorerna bör dessutom till sitt förfogande
ha ett sekretariat och andra faciliteter. Man
kan t ex tänka sig att medan de lokala universiteten läggs under resp storlandsting, senaten
direkt knyts samman med Uppsala Universitet
och med de ovan nämnda organen för sam·
hällskontrolL På detta vis skulle det bli möjligt
att genomföra experiment i samhället på ett
mindre kostsamt sätt och med en grundligarr
utvärdering av hur politikernas löften i prakti·
ken utfallit.