Eskil Block; var franska revolutionen verkligen onödig
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ESKIT.., BLOCK:
Var franska revolutionen
verkligen onödig?
En del debattörer har hävdat att
franska revolutionen var onödig
och att Europa skulle blivit fredligare om inte revolutionens
våldsnivå kommit att accepteras
bland 1800- och 1900-talets hö-
ger- och vänsterextremister.
Eskil Block tecknar här fyra
scenarier som visar hur det kunde ha gått om revolutionen antingen aldrig kommit till stånd eller hejdats. Var revolutionen
möjlig att hejda genom att stoppa de dyra krigen och den slösaktiga hovförvaltningen? Hade
kungen kunnat genomdriva en
övergång till parlamentarisk
monarki? Skulle kungamakten
ha krossat revolutionen med vapen eller skulle skräcken ha
permanentats som i Ryssland?
Tekn lic Eskil Block är framtidsforskare vid FOA.
I
tämligen utmanande ordalag har
Lars Gustafsson (SvD 2/1) och Leif
Carlsson (Sv tidskr nr 2/1989) gått
till angrepp mot dem som nu firar franska
revolutionen inte bara som grundval för
borgerlig radikalism i stora delar av Europa utan för vår egen författning av 1809,
därmed för hela det moderna Sverige.
Gustafsson hävdar att revolutionen var
onödig eftersom man i USA lyckades
bygga upp ett minst lika bra samhälle som
iFrankrike, utan våld. Carlsson går längre
och hävdar att den dessutom var skadlig
och dum, att dess fraseologi och våldsutövning präglat hela Europa alltsedan. Nå-
got liknande synpunkter framfördes av
Stig Strömholm SvD 16/2. Här skall jag ej
i detalj redovisa dessa herrars synpunkter,
utan renodla tre till den franska revolutionen kritiska ståndpunkter och utifrån
dem göra denna debatt tydligare och mer
konstruktiv.
Kritiska ståndpunkter
Den första, som drivits av Lars Gustafsson, går ut på att franska revolutionen anses mindre originell eftersom den bygger
på ideer och erfarenheter som framkommit i andra tider och länder. Fast jag inte
är någon idehistoriker menar jag att detta
argument inte är så vägande även om det
är sant, ty ideer som bara debatterats allt
sedan antiken eller prövats i protestantiska småstater kunde genom franska revolutionen och Napoleonkrigen förverkligas i hela Europa. Sedd i detta ljus var
franska revolutionen varken onödig eller
dum, utan ur de underpriviligierades synpunkt efterlängtad.
Det andra argumentet utgår från Talleyrands berömda yttrande att ”den aldrig
J
l
320
vet hur ljuvt livet kan vara som inte upplevt gamla regimens tid”. Såvitt jag förstår
ligger detta argument närmare Leif Carlsson som också citerar ett annat yttrande
av Talleyrand. För den som argumenterar
så gäller det att precisera vari denna ljuvhet bestod. Jag kan tänka mig att klädedräkten, möblerna, maneren, matlagningen och vissa kulturformer som målarkonst, teater eller musik, under sjuttonhundratalet upplevde höjdpunkter efter
sextonhundratalets bistra klimat och bittra religionskrig. För mig som har större
intresse för teknik och naturvetenskap
kan vissa landvinningar hänföras till sjuttonhundratalet, men breda genombrott
främst inom hygien och transporter dröjde till in på 1800-talet och fler kunde dra
fördel av dem då. Kanske Strömholm
skuiJe ha lust att precisera den frågeställningen ytterligare?
Det tredje argumentet gäller våldsnivån under skräckväldet och den föreställningen (som finns hos de tre nämnda
skribenterna men kanske allra tydligast
hos Paul Johnson) att Europa skulle varit
fredligare om inte revolutionens våldsnivå kommit att accepteras bland 1800-
och 1900-talets höger- och vänsterextremister. För att utveckla det argumentet,
som jag finner intressantast, gäller det att
först ta ställning till tidigare seklers våldsnivå och då främst den som rådde under
religionskrigen i Tyskland, under den
engelska revolutionen under och efter
Cromwell, inkvisationen i Spanien o s v.
Såvitt jag kan finna ligger det märkliga i
franska revolutionens skräckvälde inte i
våldsnivån som sådan utan i att våldet riktade sig mot personer i samhällets topp,
och inte som i England mot konungen enbart, utan också mot drottningen. I själva
verket utvecklades i det medeltida Europa omfattande tankeskolor kring ”tyrannmordets” berättigande medan man i Kina
talade om ett ”himlens mandat” som
kejsaren även kunde förverka. I äldre tiders Europa förekom inte ett så systematiskt avlivande av barn som då den ryska
kungafamiljen avrättades, eller i vårt eget
sekel. Men sådana företeelser var långtifrån okända i Orienten och även om vi
godtar tanken att viss upptrappning ägde
Det märkliga i franska revolutionens skräckvälde ligger inte i våldsnivån som sådan utan i att våldet
riktade sig mot personer i samhällets topp.
rum i Frankrike står det inte klart vem
som bar ansvaret därför. Här vill jag pressa Gustafsson, Strömholm och Carlsson
genom att själv formulera vad historiker
brukar kalla kontrafaktiska bilder (framtidsforskare för scenarier), som visar hur
det kunde ha gått om revolutionen antingen aldrig kommit till stånd eller hejdats,
som de önskar.
”Bismarck”
Mitt första scenario ”Bismarck” innebär
att den franske kungens ministrar i tid hade sett vartåt det barkade, iförväg stoppat
de dyra krigen, den slösaktiga hovförvaltningen samt uniformerat de sätt varpå
skatt upptogs i skilda delar av riket. Vidare skulle de ha återgivit de religiösa avvikarna åtminstone de rättigheter de hade
enligt det återkallade ediktet i Nantes,
ökat de ofrälses möjligheter att uppehålla
ämbeten o s v. Vissa sociala reformer av
det slag Bismarck excellerade i föreslogs
även i Ryssland före revolutionen där. Ni
måste nu utpeka någon fransk kung och!
eller minister stark nog att i god tid genomföra den sortens reformer som också
Gorbatjov nu är inne på, med de risker
det innebär! För exempelvis Lars Gustafsson gäller det att ta hänsyn till att de
konservativa krafter som motsatte sig så-
dana reformer, iFrankrike var starkare än
i USA. Kungen i deras mitt, inte tvärsöver
havet!
”Bernadotte”
I scenario nummer två ”Bernadotte” får
den franske kungen förbli passiv intill det
att ständerna sammankallats, men därefter driva en självständig opinionsbildning, egna tidningar och ett moderat reformparti som tilläte en mjukare övergång
till parlamentarisk monarki. Vår egen
Karl XIV Johan och hans samtida i
Frankrike drev ju denna linje; hade den
haft någon chans före skräckväldet? Kunde mensjevikerna ha segrat i Ryssland?
Avgörande skäl till att girondistema i
Frankrike och mensjevikerna i Ryssland
besegrades var de blodiga sammanstötningar som tidigt ägde rum i provinserna
och emigranternas samverkan med personer i andra länder som hade förlorat
321
pengar på revolutionen, men också bristen på förberedda planer från de moderata reformpartiernas sida. Onekligen hade
det gått lättare om kungamakten under
längre tid varit reformbenägen!
”Repression” och ”Skräcken”
Scenario nummer tre ”Repression” innebär att kungamakten i vapen lyckas krossa revolutionen åtminstone till en tid – så
som skedde i Ryssland efter tsarmordet
1861, i flera europeiska länder både 1830
och 1848, och flerstädes iLatinamerika in
i våra dagar. Det ankommer på Lars Gustafsson, Stig Strömholm och Leif Carlsson att ta ställning till om de verkligen anser det hade varit trevligare att leva i ett
sådant Frankrike än i det faktiska, ty
blodsoffren hade kanske blivit fler än de
faktiskt blev inom landet medan det däremot hade gått att undvika Napoleonkrigen. Underpriviligerade personer hade
fått vänta längre på sin frigörelse – inte
bara i Frankrike utan i andra länder- tills
nya revolutioner utlösts.
Scenario fyra gäller en annan möjlighet, nämligen att ”Skräcken” liksom i
Ryssland hade permanentats. Tur att det
inte blev så ty jag föreställer mig att även i
detta fall mer blod hade gjutits!
Var franska revolutionen
verkligen onödig?
En del debattörer har hävdat att
franska revolutionen var onödig
och att Europa skulle blivit fredligare om inte revolutionens
våldsnivå kommit att accepteras
bland 1800- och 1900-talets hö-
ger- och vänsterextremister.
Eskil Block tecknar här fyra
scenarier som visar hur det kunde ha gått om revolutionen antingen aldrig kommit till stånd eller hejdats. Var revolutionen
möjlig att hejda genom att stoppa de dyra krigen och den slösaktiga hovförvaltningen? Hade
kungen kunnat genomdriva en
övergång till parlamentarisk
monarki? Skulle kungamakten
ha krossat revolutionen med vapen eller skulle skräcken ha
permanentats som i Ryssland?
Tekn lic Eskil Block är framtidsforskare vid FOA.
I
tämligen utmanande ordalag har
Lars Gustafsson (SvD 2/1) och Leif
Carlsson (Sv tidskr nr 2/1989) gått
till angrepp mot dem som nu firar franska
revolutionen inte bara som grundval för
borgerlig radikalism i stora delar av Europa utan för vår egen författning av 1809,
därmed för hela det moderna Sverige.
Gustafsson hävdar att revolutionen var
onödig eftersom man i USA lyckades
bygga upp ett minst lika bra samhälle som
iFrankrike, utan våld. Carlsson går längre
och hävdar att den dessutom var skadlig
och dum, att dess fraseologi och våldsutövning präglat hela Europa alltsedan. Nå-
got liknande synpunkter framfördes av
Stig Strömholm SvD 16/2. Här skall jag ej
i detalj redovisa dessa herrars synpunkter,
utan renodla tre till den franska revolutionen kritiska ståndpunkter och utifrån
dem göra denna debatt tydligare och mer
konstruktiv.
Kritiska ståndpunkter
Den första, som drivits av Lars Gustafsson, går ut på att franska revolutionen anses mindre originell eftersom den bygger
på ideer och erfarenheter som framkommit i andra tider och länder. Fast jag inte
är någon idehistoriker menar jag att detta
argument inte är så vägande även om det
är sant, ty ideer som bara debatterats allt
sedan antiken eller prövats i protestantiska småstater kunde genom franska revolutionen och Napoleonkrigen förverkligas i hela Europa. Sedd i detta ljus var
franska revolutionen varken onödig eller
dum, utan ur de underpriviligierades synpunkt efterlängtad.
Det andra argumentet utgår från Talleyrands berömda yttrande att ”den aldrig
J
l
320
vet hur ljuvt livet kan vara som inte upplevt gamla regimens tid”. Såvitt jag förstår
ligger detta argument närmare Leif Carlsson som också citerar ett annat yttrande
av Talleyrand. För den som argumenterar
så gäller det att precisera vari denna ljuvhet bestod. Jag kan tänka mig att klädedräkten, möblerna, maneren, matlagningen och vissa kulturformer som målarkonst, teater eller musik, under sjuttonhundratalet upplevde höjdpunkter efter
sextonhundratalets bistra klimat och bittra religionskrig. För mig som har större
intresse för teknik och naturvetenskap
kan vissa landvinningar hänföras till sjuttonhundratalet, men breda genombrott
främst inom hygien och transporter dröjde till in på 1800-talet och fler kunde dra
fördel av dem då. Kanske Strömholm
skuiJe ha lust att precisera den frågeställningen ytterligare?
Det tredje argumentet gäller våldsnivån under skräckväldet och den föreställningen (som finns hos de tre nämnda
skribenterna men kanske allra tydligast
hos Paul Johnson) att Europa skulle varit
fredligare om inte revolutionens våldsnivå kommit att accepteras bland 1800-
och 1900-talets höger- och vänsterextremister. För att utveckla det argumentet,
som jag finner intressantast, gäller det att
först ta ställning till tidigare seklers våldsnivå och då främst den som rådde under
religionskrigen i Tyskland, under den
engelska revolutionen under och efter
Cromwell, inkvisationen i Spanien o s v.
Såvitt jag kan finna ligger det märkliga i
franska revolutionens skräckvälde inte i
våldsnivån som sådan utan i att våldet riktade sig mot personer i samhällets topp,
och inte som i England mot konungen enbart, utan också mot drottningen. I själva
verket utvecklades i det medeltida Europa omfattande tankeskolor kring ”tyrannmordets” berättigande medan man i Kina
talade om ett ”himlens mandat” som
kejsaren även kunde förverka. I äldre tiders Europa förekom inte ett så systematiskt avlivande av barn som då den ryska
kungafamiljen avrättades, eller i vårt eget
sekel. Men sådana företeelser var långtifrån okända i Orienten och även om vi
godtar tanken att viss upptrappning ägde
Det märkliga i franska revolutionens skräckvälde ligger inte i våldsnivån som sådan utan i att våldet
riktade sig mot personer i samhällets topp.
rum i Frankrike står det inte klart vem
som bar ansvaret därför. Här vill jag pressa Gustafsson, Strömholm och Carlsson
genom att själv formulera vad historiker
brukar kalla kontrafaktiska bilder (framtidsforskare för scenarier), som visar hur
det kunde ha gått om revolutionen antingen aldrig kommit till stånd eller hejdats,
som de önskar.
”Bismarck”
Mitt första scenario ”Bismarck” innebär
att den franske kungens ministrar i tid hade sett vartåt det barkade, iförväg stoppat
de dyra krigen, den slösaktiga hovförvaltningen samt uniformerat de sätt varpå
skatt upptogs i skilda delar av riket. Vidare skulle de ha återgivit de religiösa avvikarna åtminstone de rättigheter de hade
enligt det återkallade ediktet i Nantes,
ökat de ofrälses möjligheter att uppehålla
ämbeten o s v. Vissa sociala reformer av
det slag Bismarck excellerade i föreslogs
även i Ryssland före revolutionen där. Ni
måste nu utpeka någon fransk kung och!
eller minister stark nog att i god tid genomföra den sortens reformer som också
Gorbatjov nu är inne på, med de risker
det innebär! För exempelvis Lars Gustafsson gäller det att ta hänsyn till att de
konservativa krafter som motsatte sig så-
dana reformer, iFrankrike var starkare än
i USA. Kungen i deras mitt, inte tvärsöver
havet!
”Bernadotte”
I scenario nummer två ”Bernadotte” får
den franske kungen förbli passiv intill det
att ständerna sammankallats, men därefter driva en självständig opinionsbildning, egna tidningar och ett moderat reformparti som tilläte en mjukare övergång
till parlamentarisk monarki. Vår egen
Karl XIV Johan och hans samtida i
Frankrike drev ju denna linje; hade den
haft någon chans före skräckväldet? Kunde mensjevikerna ha segrat i Ryssland?
Avgörande skäl till att girondistema i
Frankrike och mensjevikerna i Ryssland
besegrades var de blodiga sammanstötningar som tidigt ägde rum i provinserna
och emigranternas samverkan med personer i andra länder som hade förlorat
321
pengar på revolutionen, men också bristen på förberedda planer från de moderata reformpartiernas sida. Onekligen hade
det gått lättare om kungamakten under
längre tid varit reformbenägen!
”Repression” och ”Skräcken”
Scenario nummer tre ”Repression” innebär att kungamakten i vapen lyckas krossa revolutionen åtminstone till en tid – så
som skedde i Ryssland efter tsarmordet
1861, i flera europeiska länder både 1830
och 1848, och flerstädes iLatinamerika in
i våra dagar. Det ankommer på Lars Gustafsson, Stig Strömholm och Leif Carlsson att ta ställning till om de verkligen anser det hade varit trevligare att leva i ett
sådant Frankrike än i det faktiska, ty
blodsoffren hade kanske blivit fler än de
faktiskt blev inom landet medan det däremot hade gått att undvika Napoleonkrigen. Underpriviligerade personer hade
fått vänta längre på sin frigörelse – inte
bara i Frankrike utan i andra länder- tills
nya revolutioner utlösts.
Scenario fyra gäller en annan möjlighet, nämligen att ”Skräcken” liksom i
Ryssland hade permanentats. Tur att det
inte blev så ty jag föreställer mig att även i
detta fall mer blod hade gjutits!