Ett alternativ till det innovationsindustriella komplexet

Professor Nils Karlson på Ratio har tillsammans med sina professorskolleger Christian Sandström och Karl Wennberg sammanställt kunskapsläget när det gäller politik som verkligen kan främja innovationer – och vilka insatser som är slöseri med skattepengar och kompetens som går till spillo. Anders Ydstedt har läst Innovation för tillväxt (Ratio 2018).

Detta är ett område som intresserar många politiker som gärna vill visa sitt intresse genom att satsa våra skattemedel på olika former av samverkan mellan akademi och näringsliv – eller kanske främst på aktörer med syfte att agera mellanhänder. Den förra mandatperioden präglades svensk näringspolitiken av utspel om nationella strategier, samordnare och käcka begrepp som Team Sweden. Allt för att visa särskilt intresse för områden som regeringen trodde främjades av en aktiv statlig näringspolitik.

Boken Innovation för tillväxt, som är en summering av det fleråriga Ratio-projektet Financing of Innovations, är föredömligt kort men inleds ändå med att från grunden beskriva den akademiska teorin på området. Ekonomisk utveckling är enligt Schumpeter (1934) ett resultat av entreprenörskap och innovation som skapar ökad produktivitet. Eftersom produktivitetstillväxt är grunden för ökat välstånd har vi mycket att vinna på att bli bättre på innovationer. Därför är denna bok så viktig läsning.

Den stora frågan är då var innovationer uppstår. I boken refereras ett stort antal svenska och internationella studier som entydigt visar att majoriteten av innovationerna uppstår i företag, främst större företag, medan universiteten har en mindre betydelse. Endast när det gäller innovationer inom medicin och hälsa har universiteten en större andel.

Inom politiken är det populärt att tala om så kallad Triple Helix – en samverkansmodell mellan akademi, näringsliv och myndigheter. Ratio-forskarna hänvisar till omfattande forskning som visar att modellen ofta innebär ett top-down perspektiv från politikens sida som nedvärderar marknadens betydelse. Därmed inte sagt att politik saknar betydelse för innovationer men det finns enligt författarna bättre och sämre politik.

Det finns dock de som framhåller offentliga satsningar som helt avgörande för innovationer och entreprenörskap. Längst går kanske Mariana Mazzucato som tidigare hävdat att Iphone huvudsakligen är en produkt av offentliga satsningar (The Entrepreneurial State 2015) och i en ny bok menar Mazzucato att stater borde styra den entreprenöriella utvecklingen mot politiska mål.

Medlet för detta är att överge marknadsekonomins prismekanismer för politiskt satta priser som speglar varor och tjänsters verkliga värde för en önskad samhällsutveckling (The Value of Everything 2018). Tyvärr refererar ”affärstidningar” som Economist och FT till denna typ av alternativ politisk policy. Man kan undra vilken plats det skulle finnas för Economist och FT i en ekonomi där priser sätts av politiker?

Karlson, Sandström och Wennberg hänvisar i boken till omfattande kritik mot en sådan aktiv närings- och innovationspolitik (Lerner, Karlson, Boetke & Leeson m fl). Den främsta invändningen kommer dock från Hayek som visade att kunskap är utspridd, lokal och tidsbunden och de överväganden som varje individ gör inte kan mätas eller summeras och därmed inte heller kan förläggas till central nivå i samhället (The use of knowledge in society 1945). I takt med att kunskapen ökar sprids den också på allt fler individer. Politiska ambitioner att styra och ”pick the winner” är därför dömda på förhand och blir bara dyr symbolpolitik. En sådan politik är inte bara slöseri med skattemedel, det finns också en betydande risk att kompetens knyts upp till projekt som kan betraktas som rent ”bidragsentreprenörskap”.

Med detta sagt menar ändå Karlson, Sandström och Wennberg att finns det en roll för staten och går igenom tre områden som ofta nämns. Ett område som ofta lyfts fram är kapitalförsörjning, särskilt till entreprenörskap i tidiga faser. Här har flera Ratioforskare studerat hur innovativa företag agerar i praktiken. De föredrar egna pengar (Bjuggren & Elmoznino Laufer 2015). Statliga stöd, som för övrigt uppgick till hela 27 miljarder kronor år 2011, snedvrider och kan leda till rent-seeking (Gustafsson 2015). Bättre då med rimliga skatter som gör det möjligt att ackumulera privata besparingar (Wennberg & Laufer 2014). Bättre fungerande skatteregler för personaloptioner är också ett sätt att underlätta finansiering och skapa ägarincitament för medarbetare utan att entreprenörens ägande och makt sprids ut i en avgörande tidig fas för företaget.

Ännu viktigare för innovationer är tillgång till rätt kompetens. Humankapital ökar produktiviteten och har inte till skillnad mot kapital en avtagande produktivitet. Universiteten har här en viktigare roll att försörja näringslivet med kompetens än att på olika sätt försöka främja av entreprenörskap.

Det helt avgörande för innovationer är ett ändamålsenligt institutionellt ramverk. Den privata äganderätten och till den kopplats avtalsfriheten är grundläggande. Skatter, regelbörda och rättssäkerhet pekas ut som viktiga områden där Sverige skulle kunna bli bättre på att främja innovationer. Sverige är enligt flera olika index framgångsrikt när det gäller innovationsförmåga, exempelvis i EU kommissionens European Innovation Scoreboard 2018. Men på några områden avviker Sverige väsentligt mot omvärlden. World Economic Forum rankar Sverige på plats 94 för ”skatters effekt på incitamenten att arbeta” och plats 112 för total skattebörda (2015). Boken redogör också för en omfattande och växande regelbörda och långa rättsprocesser som utgör konkurrensnackdelar för svenskt entreprenörskap.

Följer våra politiker de handfasta råden från Ratioforskarna finns det möjlighet att förbättra läget för innovativt entreprenörskap och därmed ökat välstånd. Vägen går dock inte via statliga strategier och försök att identifiera vinnare. Det handlar istället om att tålmodigt och målmedvetet förstärka institutioner som stärker entreprenörskap. Bättre och lägre skatter, enklare och rättssäkrare regler samt resurser till universitet som ges möjlighet att fokusera på utbildning och forskning. Låt oss hoppas fler läser denna handbok så vi slipper ännu en mandatperiod där skattemedel slösas bort på skadlig ”pro business” politik som nationella samordnare och strategier för politikernas favoritbranscher. Sådan politik ger inga innovationer utan göder bara det innovationsindustriella komplexet.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift