Ett annat Frankrike. Men vilket?

Efter katastrofvalet 2007 under Ségolène Royal gjorde många analysen att det franska socialistpartiet, PS, var på väg att helt dunsta bort. Men nu siktar partiet på maktskifte 2012 och nyckelordet är enighet. De franska socialdemokraterna har dessutom hjälp av att super-Sarkos bryska och överaktiva politik är mer impopulär än någonsin under hans två och halvt år som president. Men hur sann är egentligen partiets till synes dominerande enighet? Det undrar Staffan Heimerson.

För fransmännen är det en rit: rentrée. Sexveckors-semestern är över. Tillbaka i vardagen. Allvaret börjar. Skolorna startar. Det är inte med en suck. Det är med förväntan: nystart.

Rentrée var det för någon vecka sedan också för det franska socialistpartiet, PS, som samlades till ”sommaruniversitet” i charmerande La Rochelle vid Atlantkusten. Temat var: Ett annat Frankrike. Underförstått: annat än president Nicolas Sarkozys styre.

Det fanns – förutom doften av hummer och ostron – segervittring i luften, när partimedlemmarna sanningsenligt om sig själva kunde säga: Sällan har vi stått så eniga.

Om enigheten fortsätter, som på François Mitterrands tid, har PS god chans att vinna presidentvalet våren 2012. De kan se det som ett mirakel. Efter katastrofvalet 2007 under Ségolène Royal gjorde många analysen att partiet var på väg att helt dunsta bort. Det var irrelevant, gammalmodigt. Det låg fel i nästan alla frågor. Madame Royals skönhet kunde inte kompensera hennes luddighet i politiken och suddighet i presentationen av den. Hon var en tompåse.

De franska socialdemokraterna har hjälp av att super-Sarkos bryska och överaktiva politik är mer impopulär än någonsin under hans två och halvt år som president. 62 procent av befolkningen säger i opinionsmätningar att de önskar att han inte ställer upp för omval.

Han har svarat med ett genomskinligt populistiskt, rasistdrag: att utvisa 800 romer, sticka till dem 300 euro och sätta dem på plan till Rumänien och Bulgarien. Det har gett honom ett distinkt dåligt rykte i andra EU-länder och har heller inte gått hem hos den franska allmänheten. (Inte ens hans populistiska och antiislamska grepp att förbjuda slöjor gav honom skjuts i popularitetsmätningarna).

Politik på riktigt blir det när han i denna vecka i nationalförsamlingen debatterar sitt förslag om höjd pensionsålder från 60 till 62. Det ackompanjeras av omfattande demonstrationer från fackföreningsrörelsen som är helt rasande. Och fortfarande ryker det om Bettencourt-skandalen, där Sarkozys parti UMP lagstridigt tagit emot bidrag från Frankrikes rikaste kvinna; Sarkozys arbetsmarknadsminister och den som är ansvarig för pensionsreformen är anklagad för att vara the bagman, mellanhanden.

Missnöjet pyr alltså i ett Frankrike där tillväxten är nere i kanske två procent, budgetunderskottet är åtta procent, och ett stort och folkrikt land i export är nu omkört av det lilla Holland. Fortfarande ger tumult, ungdomsligor och bilbränder i större städers förorter svarta rubriker och föranleder ”krav på hårdare tag”.

Värst för Sarkozy är att han i presidentvalet från sin egen högerkant får konkurrens om högsta posten. Rivalen, blodsfienden, förre premiärministern och utrikesministern Dominique Marie François René Galouzeau de Villepin, en diplomat och poet och stilig karl med manér som tilltalar den breda franska intellektuella klassen bildade i juni ett nytt parti, Solidarisk republik, med det uttalade målet att tävla mot sin tidigare partikamrat Sarkozy.

Franska val äger rum i två omgångar. I första omgången ställer bortåt tjugo partier upp – allt från le Pens kvasinazister till en skara konkurrerande trotskist-partier. För att vinna krävs inte bara att bli etta utan att ta absolut majoritet. Det klarar ingen. I en andra valomgång två veckor senare går de två kandidater som fått flest röster vidare och valet då står endast mellan dem.

Scenariot är att de Villepin och Sarkozy i första omgången äter upp varandra. Bara en av dem går vidare till finalen. Socialdemokraterna däremot splittras inte och deras kandidat kommer i första omgången in bland de två bästa och går alltså vidare till finalen – och som det ser ut nu, i den kan allt hända.

Sarkozy har det som synes inte lätt och det gav det socialdemokratiska ”sommaruniversitetet” en känsla av oövervinnlighet. Men mycket av denna oövervinnlighet är en chimär. Det mesta är lös ammunition. ”Enigheten”, sa analytikerna när de återvänt till Paris, ”finns bara utåt. Inte inåt. Splittrarna är bara kommenderade att hålla käft.”

Partiet har ingen given kandidat till presidentposten. Partiets starka kvinna, förstasekreteraren (lika med partibossen) Martine Aubry ser sig själv som tänkbar kandidat. Hon styr sitt parti med hård hand och har en utomordentlig meritförteckning: 59 år gammal, dotter till franska vänsterns mest respekterade politiker Jacques Delors, som en gång var ordförande i EU-kommissionen. Hon har hållit flera ministerposter och varit borgmästare i Lille. Hon var arkitekten till Frankrikes kontroversiella arbetstidsförkortning, från 39 timmar till 35. Den kallas numera ”Loi Aubry”. Partiledare blev hon i november för två år sedan i en knivhård maktstrid med Ségolène Royal, som inte förlåtit henne.

Ingen betvivlar Aubrys kompetens och vilja, och hon ses som den som har ledningen i loppet. Men hon har charm som en östtysk fackföreningsman och få ser henne som ett vinnarkort.

Före valet 2007 hade partiet tre uttalade kandidater: Laurent Fabius, Ségolène Royal och Dominique Strauss-Kahn. Fabius, en tidigare premiärminister och politiskt positionerad på partiets vänsterkant, har inte indikerat att han denna gång finns med i spelet. Royal är en förbrukad kraft. Strauss-Kahn, 61, som i opinionsmätningar leder stort – inte bara inom partiet utan också i en tänkt duell med Sarkozy – är en balanserad person och skulle vara given, men ingen vet om han ens är intresserad. Han är sedan några år bosatt i Washington, där han leder Internationella valutafonden. Han trivs, men mången fransman säger: ”Han kommer hem. Han kandiderar. Tanken på ett bli den mäktigaste mannen i republiken är oemotståndlig.”

Om detta talades det i La Rochelle bara mellan skål och vägg. I stället var det Aubry som hördes. Hennes linjetal var en och en halv timme långt. Det innehöll, enligt Le Figaro, ”bara angrepp på det rådande”. Omkvädet löd ”ett annat Frankrike”. Men i uttolkningar frågade sig många: Är ett annat Frankrike ett land där 35-timmars veckan återinförs? Låter det pensionsåldern förbli 60 år? Får vi en regering som värjer sig mot moderniseringar och låter skolan hållas som gisslan av lärarfacket?

Allra märkligast fann många att under 90 minuters prat-prat-prat förekom ordet tillväxt ingen enda gång.

Staffan Heimerson är världsreporter och kolumnist i Aftonbladet. Han bor i Frankrike.