Ett år med Modi. Kan han förändra Indien?

Ett år har gått sedan hindunationalisternas jordskedsseger i parlamentsvalet. Den indiska ekonomin har tagit ny fart och förväntningarna är höga. Kommer Modi att gå till historien som den ledare som förändrade världens största demokrati? Jonas Hellman analyserar läget på plats i Bombay.

I januari 2013 besökte jag Gujarat, den delstat i västra Indien där Narendra Modi på den tiden var chefsminister, det vill säga lokal regeringschef. Att komma till Gujarat var på många sätt en fascinerande upplevelse, ett nedslag i det riktiga Indien, utanför turiststråken. Modi marknadsförde sin delstat som en ”global business hub” och ville locka utländska investeringar. Förutsättningarna kändes i dåliga i en miljö där västerländska bekvämligheter i stor utsträckning saknas. Maten i Gujarat är helvegetariskt och det råder totalförbud mot alkohol. Ändå lyckades Modi locka utländska företagsdelegationer till det återkommande investerarmötet ”Vibrant Gujarat”. Gujarat har haft en bättre ekonomisk utveckling än övriga Indien, delvis tack vara en mer utvecklad industrisektor.

Då, för snart två och ett halvt år sedan, talades det om Modi som en tänkbar premiärministerkandidat för det stora oppositionspartiet BJP. Men få trodde att han skulle lyckas bli sitt partis kandidat, och ännu färre trodde att han skulle lyckas bli vald till premiärminister. Dels var han en politisk outsider, inte särskilt omtyckt av etablissemanget, och dels sågs han som alldeles för kontroversiell. Skälet var upploppen i Gujarat 2002, då hinduer anföll muslimer i en hämndaktion. Över tusen människor dödades och kritiker hävdar att Modi som chefsminister gjorde för lite för att stoppa våldsamheterna.

RSS som kampanjorganisation

Modi pekar på att rättssystemet friat honom från skuld. I valrörelsen blev det som hände i Gujarat 2002 ingen stor fråga. Han slog skeptikerna med häpnad och genomförde en imponerande valkampanj. Kontrasten var slående gentemot det regerande Kongresspartiet, som inte ens förmådde peka ut en premiärministerkandidat.

Många hade varnat för att Modi med sin bakgrund skulle bli en belastning för BJP, men istället blev han en tillgång. Väljare röstade på BJP för att de ville ha förändring och ett starkare ledarskap, vilket Modi med hela sin personlighet utstrålade.

Ett av hans huvudbudskap var att han skulle göra i hela Indien vad han gjort i Gujarat, det vill säga skapa ekonomisk utveckling genom att uppmuntra investeringar. Hans bakgrund inom den hindunationalistiska volontärorganisationen RSS gav honom ett nätverk som han fick stor användning för. RSS kampanjade för Modi och mobiliserade väljare över hela landet, medan Kongresspartiets kampanjorganisation – som traditionellt varit effektiv – uppenbart inte fungerade.

Koalitionsregering trots egen majoritet

BJP fick egen majoritet i underhuset men ingick sedan tidigare i National Democratic Alliance (NDA), ett av de två stora blocken i indisk politik. Därför kallas Modis regering allmänt för en ”NDA-regering”. I regeringen ingår inte bara ministrar från BJP utan också en minister från Shiv Sena, ett regionalt högerpopulistiskt parti i delstaten Maharashtra. Shiv Sena har bara 18 av 545 platser i det indiska underhuset, men är ändå en maktfaktor.

Trots att Modis parti BJP har egen majoritet i underhuset, Lok Sabha, har regeringen ändå svårt att få igenom sina förslag i överhuset, Raiya Sabha. I överhuset har BJP endast 47 av totalt 245 platser och omsättningshastigheten på ledamöterna är låg. Flera lagförslag som Modi och hans regering lagt fram har stoppats, eller riskerar att stoppas, av överhuset. Det gäller till exempel den strategiskt viktiga landreformen, som ska göra det lättare för industriföretag att få tillgång till industrimark.

Ekonomiska reformer

Det vore helt fel att beskriva Modi som en liberal politiker, men han förstår behovet av marknadsmekanismer för att åstadkomma ekonomisk tillväxt. En av hans visioner är att Indien ska bli ett land med mycket tillverkningsindustri, enligt kinesisk förebild. Den indiska tillverkningsindustrin är underdimensionerad, vilket beror på dålig infrastruktur och opålitlig elförsörjning men också på en restriktiv och komplicerad arbetsrättslagstiftning, som skyddar anställda inom industrin.

Medan Kina konkurrerar genom att erbjuda billig arbetskraft inom enklare tillverkningsindustri bygger de näringar som vuxit mest i Indien antingen på mycket kapital eller på kvalificerad arbetskraft, som fordonstillverkning, oljeraffinaderier, läkemedelstillverkning, finansiella tjänster och dataprogrammering.

Modis kampanj ”Make in India” syftar till att få mer tillverkningsindustri i Indien, vilket är en förutsättning för att miljontals lågutbildade indier ska kunna gå från lågproduktiva jordbruksjobb till jobb som ger något bättre betalt. Ett av hans löften är att expandera industrisektorn från dagens 16 procent av ekonomin till 25 procent av ekonomin. Detta ska ske till 2022 och förutsätter att hundra miljoner nya jobb inom tillverkningsindustrin skapas.

Om Modi lyckas genomföra de reformer som krävs för att göra Indien till ett attraktivt land för tillverkningsindustri återstår att se. Många affärsmän här i Bombay som röstat på BJP uttrycker redan frustration och otålighet.

Stora och många visioner

Tydligt är att Modi har höga ambitioner med sitt ledarskap, och att han är en man med stora och många visioner. Medan känslan tidigare var att den nationella regeringen inte åstadkom särskilt mycket är känslan idag att Modi är en motor som sprutar ut idéer.

Ett av hans många projekt är att bygga 100 så kallade ”smart cities”, där teknologi ska användas för att få en mer effektiv resursanvändning. Han har utlovat en jättesatsning på förnybar energi, som bland annat innebär att Indien ska bli världsledande inom solkraft. Alla indiska hushåll ska få tillgång till el. Alla indier ska också få ett unikt identitetsnummer, vilket bland annat ska göra det lättare att få ett bankkonto. 600 000 indiska byar ska få bredbandsanslutning. 30 kilometer väg ska byggas per dag. (Takten är för närvarande bara 10 kilometer väg per dag.) Och så vidare.

Många av hans utspel framstår i dagsläget som tämligen orealistiska. Det verkar helt osannolikt att allt kommer infrias. Men även om han bara delvis lyckas så är det ändå en stor politisk insats.

BJP och hindunationalismen

Det styrande partiet BJP, som Modi tillhör, har sina rötter i hindunationalismen, en rörelse som vill stärka den hinduiska kulturen och göra Indien till ett mer renodlat hinduiskt samhälle. Detta ska jämföras med Kongresspartiet, som är ett sekulärt parti.

Enligt konstitutionen ska Indien vara ett sekulärt land. De flesta som bor i Indien är hinduer, men det finns bortåt 200 miljoner muslimer och därtill mindre grupper av kristna, sikher, buddister, judar, parser med mera. Bland dessa minoritetsgrupper fanns det redan innan valet en oro för vad som skulle hända om Modi och BJP kommer till makten. Modi har själv varit tydlig med att han är hela Indiens ledare, och att han kommer att skydda muslimernas rättigheter. Men alla i den hindunationalistiska rörelsen står inte för tolerans – delvis strider detta mot rörelsens ideologi.

En omdiskuterad fråga under senare tid är de nötköttsförbud som införs i delstaterna Maharashtra och Harayana, där BJP styr. Här i Maharashtra var det redan tidigare förbjudet med koslakt, men detta förbud har utökats till att även omfatta tjur och oxe. Att inneha, sälja eller konsumera nötkött kan enligt den nya lagen bestraffas med upp till fem års fängelse.

De flesta hinduer betraktar kon som ett heligt djur och konsumerar därför inte nötkött. Men det finns muslimer, kristna och även vissa hinduer som har en annan syn. Enligt BJPs ordförande Amit Shah handlar förbudet mot nötkött om att respektera den hinduiska majoritetens känslor. Eller annorlunda uttyckt: Minoritetsgrupper ska stå tillbaka och rätta sig efter majoritetens vilja.

Medan Modi talar mycket om ekonomiska reformer finns det starka krafter inom BJP som har en helt annan dagordning. Det finns tendenser till att Modi låter supportrar med intoleranta attityder mot minoriteter hållas, vilket kan bero på att han är beroende av sitt parti och den hindunationalistiska rörelsen, inte minst RSS.

Kommer Modi att lyckas förändra Indien?

Ett år är en kort tid. Det är för tidigt att säga om Modi kommer att gå till historien som en framgångsrik premiärminister. Tydligt är att han är en skicklig politisk strateg med många visionära idéer. Han har därtill en imponerande arbetsförmåga och styr sitt parti –samt regeringen – med järnhand. Han får lovord för att han stramat upp regeringsadministrationen och begränsat möjligheterna till korruption.

Jag har sett honom framträda ”live” en gång. Det var på ett möte med handelskammaren i Bombay. Han talade på hindi, vilket han oftast gör utanför Gujarat, och trollband publiken. Så länge han har politisk medvind kan han säkert få en hel del uträttat bara genom att hålla tal och staka ut visioner.

Indien är inte ett lättstyrt land som Sverige. Det politiska systemet är inte riggat för att den nationella regeringen, eller ens Lok Sabha, ska kunna bestämma allt. Det finns 29 hyfsat självstyrande delstater och sju unionsterritorier. BJP styr för närvarande bara i sju delstater. I många delstater är det regionala partier som styr, vilket gör att politiken i olika delar av landet kan dra i olika riktningar. Det krävs mycket köpslående för att förslag inte ska stoppas.

Indiens politiska system för lätt tankarna till USA, men skillnaderna mellan delstaterna kan vara väl så stora som mellan olika europeiska länder. (Till exempel saknas ett gemensamt språk, och hindunationalisterna är inga starka anhängare av engelska.)

Avregleringen av den indiska ekonomin i början av 1990-talet innebar högre ekonomisk tillväxt och att hundratals miljoner indier lyftes ur extrem fattigdom. Men de ekonomiska reformerna behöver fortsätta. Det jobb som Modi åtagit sig att göra är inte lätt, men lyckas han blir han självklart historisk.

Jonas Hellman är medgrundare av analysföretaget United Minds och bosatt i indiska Bombay. 1996-1998 var han redaktör för Svensk Tidskrift.