Ett års samlingsregering – några korta reflexioner
1940
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ETT ÅRS SAMLINGSREG.ERING
-NÅGRA KORTA REFLEXIONER
Av statsrådet FRITIOF D01’v1Ö
ETT ÅR har nu passerat sedan den 13 december i fjol, då den
nuvarande samlingsregeringen efter veckolånga förhandlingar
bildades. J ag har ombetts nedskriva några synpunkter på regeringens arbete. J ag skall inskränka mig till ett par helt allmänna
reflexioner, väl vetande både att det är alldeles för tidigt att
redan skriva historia och att det nu knappast kan vara något
passande tillfälle att återupptaga debatten av det gångna årets
omstridda utrikespolitiska frågor. Om de sistnämnda vill jag endast tillfoga, utan att det skall uppfattas som någon ofelbarhetsförklaring, att bedömandet av regeringens arbete, dess syftemål
och svårigheter, endast kan vinna på att uppskjutas till en sådan
tidpunkt, då alla handlingar kunna läggas på bordet.
Det är väl bekant, att en viss tvekan inför förslagen om en
samlingsregering rådde bland oppositionspartierna i fjol, när
koalitionsregeringen efter utrikesminister Sandlers avgång stod
inför nödvändigheten att företa en rekonstruktion. Å ena sidan
fanns det efter det rysk-finska krigets utbrott uppfordrande allvarsläget, å andra sidan framställdes krav från högern vid ministärförhandlingarna att samlingstanken skulle realiseras genom
att regeringsproblemet omprövades från nya synpunkter, så att i
regeringen måtte ges ökat utrymme även för andra män än de
politiska partiernas mest framskjutna. Det är också bekant, att
detta krav mötte obevekligt motstånd från övriga partier och att
högern då böjde sig för lägets krav. Sedan dess har regeringsproblemet egentligen blott vid ett tillfälle omprövats, vid bondeförhundarnas kända framstöt med anledning av valutgången.
Om de parlamentariska spekulationer som då betingade önskan
att spränga regeringen har full klarhet knappast vunnits, men
episoden var snabbt övergående och har inte hittills rubbat det
stora samarbetets politik.
646
Ett års samlingsregering
Särskilt genom förhandlingarna i utrikesnämnden hade under
1930-talet om icke alltid enighet så dock en ömsesidigt förtrolig
samverkan skapats mellan partierna om Sveriges ställning under
de undan för undan skärpta motsättningarna i Europa. Icke minst
under de år, då Ålandsfrågan och N. F. diskuterades som ivrigast,
hade utrikesnämnden betydelse som plattform för alla större partiers deltagande i gestaltningen av vår utrikespolitik. Samstämmigheten i partiernas uppfattning om Sveriges aktuella politiska
uppgifter var visserligen i fjol höstas snarare mindre än tidigare.
Men arbetet inom utrikesnämnden hade dock banat väg för partiernas slutliga samverkan i regeringsställning.
Ty självklart har det varit samlingsregeringens viktigaste
prestanda att söka bringa de olika utrikespolitiska intressena
på en enhetlig och samlande formel. Uppgiften var trängande
under kriget i Finland men den har knappast gjorts lättare,
sedan fred där slutits men andra allbekanta svårigheter tillstött
och Sverige avspärrats västerut. Hur starkt meningarna inom
opinionen understundom brutit sig rörande vägen att nå målet
– värnarrdet av vårt eget lands frihet och bevarandet av det nordiska frihetsreservatet – kan det icke vara förmätet att hävda,
att samlingsregeringens existens och det starka stödet åt dess utrikes- och försvarspolitiska kurs varit ägnade att inge ökad
respekt för våra utrikespolitiska föresatser.
Trots att ministärförhandlingarna i fjol drogo ganska långt ut
på tiden låg det i sakens natur att ett närmare utformat detaljprogram för regeringens arbete ej kunde uppställas. Tidsläget
var sådant, att ingen kunde vara säker om dagens rätta lösningar,
och utvecklingen efteråt har visat det riktiga i att segla med lösa
skot. Men givetvis förutsatte regeringsbildningen enighet om
vissa allmänna grundsatser. Överhuvud taget ha alla de nya och
oväntade trångmålen tvingat grupperna att utan fördomar och
prestigesynpunkter göra det bästa möjliga av varje situation.
Det har kategoriskt gällt att åsämjas, att hålla fred inbördes, att
föredraga förlikningen framför processandet. Det väsentliga och
enande har varit att med alla medel stärka vår försvarskraft, att
snabbt påskynda den ekonomiska mobiliseringen, att planmässigt
intensifiera ansträngningarna att trygga folkförsörjningen, att
ordna en beredskap mot arbetslösheten samt att med öppnande av
alla tänkbara källor fylla igen de stora hålen i budgeten. Det kan
nog utan överdrift sägas, att det aldrig arbetats och organiserats
647
Fritiof Domö
så mycket i Sverige som under denna tid. Det har verkligen sjudit
i den svenska folkkitteln. Det tillkommer andra att bedöma, vilken betydelse egenskapen av samlingsregering tilläventyrs haft
vid utformandet av arbetsprogrammet. En sak måste dock vara
ställd utom all diskussion: samlingen har psykologiskt underlättat alla folkgruppers mobilisering i försvarsarbetet på alla dess
breda fronter. Den glädje och iver, som praktiskt taget överallt
lagts i dagen när det gällt att spänna krafterna, att göra något
extra, ja t. o. m. att bära bördorna, har bottnat i den stärkande
känslan, att hela landet – alltifrån regeringen ned till de minsta
organisationerna – stått i det väsentliga samlad och enad inför
allvaret. Denna stora vinst på samhällsandans konto är, när allting kommer omkring, kanske det viktigaste resultatet av samlingsregeringens bildande. Redan detta torde berättiga till att
säga, att det var i ett lyckligt ögonblick, som partierna i fjol
enades.
* *
*
Om det inre regeringsarbetet må det vara tillåtet att upplysa,
’ att regeringsärendenas antal och tidslägets egen pressande arbetstakt gjort det mer än vanligt svårt för regeringsmedlemmarna
att grundligt hinna med det kollegiala arbetet. Detta må ej tolkas
som något slags ursäktande eller något försök att springa ifrån
det kollegiala ansvaret. Det är blott ett understrykande av ett
förhållande, som för alla initierade måste vara självklart. Den
enskilde regeringsmedlemmen måste, när det är fråga om andra
regeringsärenden än hans egna, oftast åtnöja sig med att delta i
principbesluten. Han sysselsättes helt med sina egna frågor samt
med de samfällda beredningarna, vilka under kritiska perioder
kunnat hållas varje dag och överhuvud taget torde ha tagit mera
tid än någonsin i anspråk.
.Jag tror att det inte kan vara ur vägen att klargöra de omständigheter, under vilka regeringen haft att arbeta. Det har varit
en samling i de stora frågorna och en faktisk ministerstyrelse i
de mindre. Så ojämnt fördelade på partier, som departementschefsposterna nu äro eller måste vara, borde denna förstärkning
av ministerstyrelsen i och för sig vara föga välkommen; man kan
nämligen med visst skäl påstå, att ministerstyrelse i en homogen
partiregering betyder mindre än i en samlingsministär, efter- 648
Ett års samlingsregering
som fackministrarna i den förra ändå alltid handla med utgångspunkt från en gemensam partiåskådning. Problemet gäller dock i
dessa krävande tider icke det politiskt eller konstitutionellt önskvärda utan helt enkelt det fysiskt möjliga. Det vore rent ut sagt
ett ödslande med tid och kraft, om regeringens medlemmar i dessa
kritiska tider skulle kunna sitta och jämka och jämka för att
vinna absolut enighet i ting, som icke äro väsentliga för landet
eller för regeringens uppgift. Lika litet nödvändigt synes det
mig, att regeringsledamöterna ömskinnat flagga med reservationer, så fort de ej blivit helt eller fullt tillfredsställda med beslutet
i en fråga av denna lägre rang. Att avge en reservation förutsätter för övrigt att man hunnit tränga in i frågan, och det är
just på tid, som den största knappheten råder.
En del regeringsärenden, bland annat livsmedelsregleringarna, äro av den natur, att åt regeringen givna fullmakter
måste begagnas även då riksdagen är samlad. I vissa lägen, när
det gäller att handla utan dröjsmål och offentligt dryftande, måste
regeringen eller vederbörande departementschef vidtaga åtgärder
på egen hand.
Dessa konstateranden om regeringens arbetsförhållanden kunna
icke leda till någon annan slutsats, än att riksdagen ej ens under
en samlingsregering behöver känna sig nedtryckt eller skaffa sig
ett mindervärdighetskomplex. Under den tid, då högern var i
opposition och majoriteten ådagalade sin stora lojalitet mot d’3n
dåvarande koalitionsregeringen, hävdade vi, att det måste finnas
gränser för regeringens anspråk på riksdagens skyldighet att
stödja de kungl. propositionerna. J ag har inte ändrat uppfattning sedan dess, även om ett krigsläge självfallet ofta nödvändiggör en mera brådskande eller summarisk behandling av ärendena än under fred. Även riksdagsmännens erfarenhet och sakkunskap måste i nödtider tillfullo utnyttjas. Det förutsades också
i fjol som sannolikt, att samlingsregeringens tillkomst skulle avpolitisera riksdagsarbetet och låta den fria, av partihänsyn oberoende kritiken komma till sin rätt. Denna förutsägelse har icke
visat sig vara förhastad. Alla torde innerst inne anse en utveckling tillbaka mot ett tillstånd av jämvikt mellan de båda
statsmakterna vara sund och riktig. Den parlamentariska ansvarighetsprincipen med dess förpliktelser för de i regeringen företrädda riksdagsgrupperna förlorar intet på, om den tillämpas med
måtta. Dessutom har riksdagen sin fria opinionsrätt liksom sin
649
Fritiof Dornö
kontrollmakt, som dock under dessa månader kanske främst utövats på gruppsammanträdena, där diskussionen varit friare och
där – så långt min erfarenhet sträcker sig – reguljära »frågetimmar» anordnats för information från regeringen till riksdagsledamöterna. Men det synes mig självklart, att den parlamentariska ansvarighetsprincipen under dessa allvarstider ej får uppmjuk~;ts dithän, att riksdagspartierna i de stora livsfrågorna driva
en egen politik eller demagogiskt springa ifrån ansvaret i de fall,
då tiden nödvändiggör impopulära åtgärder – det senare vore i
sanning att ge den svenska folkstyrelsens belackare kärt stoff.
650
-NÅGRA KORTA REFLEXIONER
Av statsrådet FRITIOF D01’v1Ö
ETT ÅR har nu passerat sedan den 13 december i fjol, då den
nuvarande samlingsregeringen efter veckolånga förhandlingar
bildades. J ag har ombetts nedskriva några synpunkter på regeringens arbete. J ag skall inskränka mig till ett par helt allmänna
reflexioner, väl vetande både att det är alldeles för tidigt att
redan skriva historia och att det nu knappast kan vara något
passande tillfälle att återupptaga debatten av det gångna årets
omstridda utrikespolitiska frågor. Om de sistnämnda vill jag endast tillfoga, utan att det skall uppfattas som någon ofelbarhetsförklaring, att bedömandet av regeringens arbete, dess syftemål
och svårigheter, endast kan vinna på att uppskjutas till en sådan
tidpunkt, då alla handlingar kunna läggas på bordet.
Det är väl bekant, att en viss tvekan inför förslagen om en
samlingsregering rådde bland oppositionspartierna i fjol, när
koalitionsregeringen efter utrikesminister Sandlers avgång stod
inför nödvändigheten att företa en rekonstruktion. Å ena sidan
fanns det efter det rysk-finska krigets utbrott uppfordrande allvarsläget, å andra sidan framställdes krav från högern vid ministärförhandlingarna att samlingstanken skulle realiseras genom
att regeringsproblemet omprövades från nya synpunkter, så att i
regeringen måtte ges ökat utrymme även för andra män än de
politiska partiernas mest framskjutna. Det är också bekant, att
detta krav mötte obevekligt motstånd från övriga partier och att
högern då böjde sig för lägets krav. Sedan dess har regeringsproblemet egentligen blott vid ett tillfälle omprövats, vid bondeförhundarnas kända framstöt med anledning av valutgången.
Om de parlamentariska spekulationer som då betingade önskan
att spränga regeringen har full klarhet knappast vunnits, men
episoden var snabbt övergående och har inte hittills rubbat det
stora samarbetets politik.
646
Ett års samlingsregering
Särskilt genom förhandlingarna i utrikesnämnden hade under
1930-talet om icke alltid enighet så dock en ömsesidigt förtrolig
samverkan skapats mellan partierna om Sveriges ställning under
de undan för undan skärpta motsättningarna i Europa. Icke minst
under de år, då Ålandsfrågan och N. F. diskuterades som ivrigast,
hade utrikesnämnden betydelse som plattform för alla större partiers deltagande i gestaltningen av vår utrikespolitik. Samstämmigheten i partiernas uppfattning om Sveriges aktuella politiska
uppgifter var visserligen i fjol höstas snarare mindre än tidigare.
Men arbetet inom utrikesnämnden hade dock banat väg för partiernas slutliga samverkan i regeringsställning.
Ty självklart har det varit samlingsregeringens viktigaste
prestanda att söka bringa de olika utrikespolitiska intressena
på en enhetlig och samlande formel. Uppgiften var trängande
under kriget i Finland men den har knappast gjorts lättare,
sedan fred där slutits men andra allbekanta svårigheter tillstött
och Sverige avspärrats västerut. Hur starkt meningarna inom
opinionen understundom brutit sig rörande vägen att nå målet
– värnarrdet av vårt eget lands frihet och bevarandet av det nordiska frihetsreservatet – kan det icke vara förmätet att hävda,
att samlingsregeringens existens och det starka stödet åt dess utrikes- och försvarspolitiska kurs varit ägnade att inge ökad
respekt för våra utrikespolitiska föresatser.
Trots att ministärförhandlingarna i fjol drogo ganska långt ut
på tiden låg det i sakens natur att ett närmare utformat detaljprogram för regeringens arbete ej kunde uppställas. Tidsläget
var sådant, att ingen kunde vara säker om dagens rätta lösningar,
och utvecklingen efteråt har visat det riktiga i att segla med lösa
skot. Men givetvis förutsatte regeringsbildningen enighet om
vissa allmänna grundsatser. Överhuvud taget ha alla de nya och
oväntade trångmålen tvingat grupperna att utan fördomar och
prestigesynpunkter göra det bästa möjliga av varje situation.
Det har kategoriskt gällt att åsämjas, att hålla fred inbördes, att
föredraga förlikningen framför processandet. Det väsentliga och
enande har varit att med alla medel stärka vår försvarskraft, att
snabbt påskynda den ekonomiska mobiliseringen, att planmässigt
intensifiera ansträngningarna att trygga folkförsörjningen, att
ordna en beredskap mot arbetslösheten samt att med öppnande av
alla tänkbara källor fylla igen de stora hålen i budgeten. Det kan
nog utan överdrift sägas, att det aldrig arbetats och organiserats
647
Fritiof Domö
så mycket i Sverige som under denna tid. Det har verkligen sjudit
i den svenska folkkitteln. Det tillkommer andra att bedöma, vilken betydelse egenskapen av samlingsregering tilläventyrs haft
vid utformandet av arbetsprogrammet. En sak måste dock vara
ställd utom all diskussion: samlingen har psykologiskt underlättat alla folkgruppers mobilisering i försvarsarbetet på alla dess
breda fronter. Den glädje och iver, som praktiskt taget överallt
lagts i dagen när det gällt att spänna krafterna, att göra något
extra, ja t. o. m. att bära bördorna, har bottnat i den stärkande
känslan, att hela landet – alltifrån regeringen ned till de minsta
organisationerna – stått i det väsentliga samlad och enad inför
allvaret. Denna stora vinst på samhällsandans konto är, när allting kommer omkring, kanske det viktigaste resultatet av samlingsregeringens bildande. Redan detta torde berättiga till att
säga, att det var i ett lyckligt ögonblick, som partierna i fjol
enades.
* *
*
Om det inre regeringsarbetet må det vara tillåtet att upplysa,
’ att regeringsärendenas antal och tidslägets egen pressande arbetstakt gjort det mer än vanligt svårt för regeringsmedlemmarna
att grundligt hinna med det kollegiala arbetet. Detta må ej tolkas
som något slags ursäktande eller något försök att springa ifrån
det kollegiala ansvaret. Det är blott ett understrykande av ett
förhållande, som för alla initierade måste vara självklart. Den
enskilde regeringsmedlemmen måste, när det är fråga om andra
regeringsärenden än hans egna, oftast åtnöja sig med att delta i
principbesluten. Han sysselsättes helt med sina egna frågor samt
med de samfällda beredningarna, vilka under kritiska perioder
kunnat hållas varje dag och överhuvud taget torde ha tagit mera
tid än någonsin i anspråk.
.Jag tror att det inte kan vara ur vägen att klargöra de omständigheter, under vilka regeringen haft att arbeta. Det har varit
en samling i de stora frågorna och en faktisk ministerstyrelse i
de mindre. Så ojämnt fördelade på partier, som departementschefsposterna nu äro eller måste vara, borde denna förstärkning
av ministerstyrelsen i och för sig vara föga välkommen; man kan
nämligen med visst skäl påstå, att ministerstyrelse i en homogen
partiregering betyder mindre än i en samlingsministär, efter- 648
Ett års samlingsregering
som fackministrarna i den förra ändå alltid handla med utgångspunkt från en gemensam partiåskådning. Problemet gäller dock i
dessa krävande tider icke det politiskt eller konstitutionellt önskvärda utan helt enkelt det fysiskt möjliga. Det vore rent ut sagt
ett ödslande med tid och kraft, om regeringens medlemmar i dessa
kritiska tider skulle kunna sitta och jämka och jämka för att
vinna absolut enighet i ting, som icke äro väsentliga för landet
eller för regeringens uppgift. Lika litet nödvändigt synes det
mig, att regeringsledamöterna ömskinnat flagga med reservationer, så fort de ej blivit helt eller fullt tillfredsställda med beslutet
i en fråga av denna lägre rang. Att avge en reservation förutsätter för övrigt att man hunnit tränga in i frågan, och det är
just på tid, som den största knappheten råder.
En del regeringsärenden, bland annat livsmedelsregleringarna, äro av den natur, att åt regeringen givna fullmakter
måste begagnas även då riksdagen är samlad. I vissa lägen, när
det gäller att handla utan dröjsmål och offentligt dryftande, måste
regeringen eller vederbörande departementschef vidtaga åtgärder
på egen hand.
Dessa konstateranden om regeringens arbetsförhållanden kunna
icke leda till någon annan slutsats, än att riksdagen ej ens under
en samlingsregering behöver känna sig nedtryckt eller skaffa sig
ett mindervärdighetskomplex. Under den tid, då högern var i
opposition och majoriteten ådagalade sin stora lojalitet mot d’3n
dåvarande koalitionsregeringen, hävdade vi, att det måste finnas
gränser för regeringens anspråk på riksdagens skyldighet att
stödja de kungl. propositionerna. J ag har inte ändrat uppfattning sedan dess, även om ett krigsläge självfallet ofta nödvändiggör en mera brådskande eller summarisk behandling av ärendena än under fred. Även riksdagsmännens erfarenhet och sakkunskap måste i nödtider tillfullo utnyttjas. Det förutsades också
i fjol som sannolikt, att samlingsregeringens tillkomst skulle avpolitisera riksdagsarbetet och låta den fria, av partihänsyn oberoende kritiken komma till sin rätt. Denna förutsägelse har icke
visat sig vara förhastad. Alla torde innerst inne anse en utveckling tillbaka mot ett tillstånd av jämvikt mellan de båda
statsmakterna vara sund och riktig. Den parlamentariska ansvarighetsprincipen med dess förpliktelser för de i regeringen företrädda riksdagsgrupperna förlorar intet på, om den tillämpas med
måtta. Dessutom har riksdagen sin fria opinionsrätt liksom sin
649
Fritiof Dornö
kontrollmakt, som dock under dessa månader kanske främst utövats på gruppsammanträdena, där diskussionen varit friare och
där – så långt min erfarenhet sträcker sig – reguljära »frågetimmar» anordnats för information från regeringen till riksdagsledamöterna. Men det synes mig självklart, att den parlamentariska ansvarighetsprincipen under dessa allvarstider ej får uppmjuk~;ts dithän, att riksdagspartierna i de stora livsfrågorna driva
en egen politik eller demagogiskt springa ifrån ansvaret i de fall,
då tiden nödvändiggör impopulära åtgärder – det senare vore i
sanning att ge den svenska folkstyrelsens belackare kärt stoff.
650