Ett attentat mot vår demokrati

En polis i uniform som skjuts ihjäl på öppen gata. Kallblodigt. Det är i princip allt vi vet än. Polisen vill – av god skäl – inte spekulera i motivet. Det kan vara någon av de han talade med som var det egentliga målet. Det kan vara ett misstag. Det spelar egentligen mindre roll.

Vad vi vet är att han var ny i yrket. Att han knappt hunnit bära uniformen i ett år, men alltid drömt om det. Att han var högt uppskattad av kollegorna. Plikttrogen, engagerad och diplomatisk. Att han har en bakgrund i Försvarsmakten, och har tjänat sitt land, friheten och demokratin även i grönt. Att det finns anhöriga och vänner som fått det värsta beskedet som går att få.

Vi vet att en polis har mördats i tjänsten, och att detta är något oerhört. Oavsett om vapnet siktades mot honom eller de han talade med. Att i Sverige det finns kriminella element beredda att begå ett mord på eller i den omedelbara närheten av uniformerad polis borde vara en omöjlighet.

Nu vet vi sedan länge att det inte är så. Drar man sig inte för att mörda en ung läkare med ett spädbarn i famnen, en tolvårig flicka på promenad med hunden eller urskillningslöst kasta sprängämnen in i bostäder och fordon där små barn vistas finns inte längre några anständighetens gränser kvar.

Ändå dröjer sig känslan av chock kvar. Inte förvåning, men kanske uppgivenhet. För mannen som mördades i Biskopsgården i Göteborg natten till torsdag var en representant för statsmakten. Den yttersta representanten. Han vigde – och gav – sitt liv för att upprätthålla lag och ordning, men också frihet och medmänsklighet. Mordet är en attack också mot staten Sverige. I förlängningen en terrorhandling. För vad annars ska man kalla det när dödligt våld används för sprida skräck, destabilisera samhället och utmana statens våldsmonopol?

Det har gått alldeles för långt, och det har pratats alldeles för mycket. Inte minst av övergångsregeringen, och den statsminister som hade det oerhört dåliga omdömet att försöka driva valkampanj på den presskonferens som aldrig borde ha hållits. Ingen vill veta att Sverige aldrig haft fler poliser numerärt när vi vet att de aldrig har varit så få per capita. Ingen vill veta vad Socialdemokraterna avser driva för politik efter nästa val när vi alla ser vad de närmare två mandatperioderna de precis avslutat inneburit. Det är osmakligt, och så långt från statsmannskap som går att komma.

Men det är måhända också ett tecken på vad som komma skall. För snart kommer kriminalpolitiken vara den enda som spelar någon roll. Kan inte tryggheten garanteras – i hela landet – så är allt annat underordnat. Inre och yttre säkerhet är statens kärnuppgift, och en förutsättning för att allting annat – vård, skola, omsorg, kultur – ska fungera.

Det finns parallella och direkt relaterade frågor. Migrationspolitik, integration och utanförskap är kanske de mest uppenbara. Men nu är vi där vi är, och om vi så skulle stänga gränserna imorgon och smälla upp en fritidsgård i varje gathörn skulle det inte stoppa våldsspiralen. En omprövning även på de områdena är en nödvändighet, men i sig själv otillräcklig.

Våldet måste stoppas. Staten måste återta kontrollen. Tryggheten måste garanteras. Inte med vilka medel som helst, men med alla medel en demokratiskt samhälle har i sin arsenal.

Politikens oförmåga att hantera de grundläggande hoten mot samhället är den verkliga regeringskrisen.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift