Ett befriat och återförenat Europa

I år är det 70 år sedan andra världskrigets utbrott, men också 20 år sedan murens fall. I söndags hölls den första internationella minnesdagen för att hedra offren för kommunismen och nationalsocialismen och för att fira Europas återförening. Vid en manifestation på Norrmalmstorg talade bland andra EU-minister Cecilia Malmström. Här publiceras talet i dess helhet.

Anförande vid minnesdagen på Norrmalmstorg, 23 augusti 2009

I år, närmare bestämt om en vecka, är det 70 år sedan andra världskrigets utbrott, det fruktansvärda krig som drabbade stora delar av världen, med miljoner döda. Vi får aldrig glömma förintelsen, den systematiska utrotningen av miljoner judar men också homosexuella, romer och andra som inte passade in i den nazistiska sjuka världsbilden.

I år är det också tjugo år sedan som den järnridå som restes i krigets spår började vittra sönder och bokstavligen monteras ner. I onsdags anordnades en minneshögtid för den berömda pan-europeiska picnicen i Sopron, där ett litet hål öppnades i taggtråden mellan Ungern och Österrike.

Det var som en fördämning som plötsligt sprack. Tusentals frihetstörstande östtyskar som i så många år varit fångar bakom Berlinmuren gav sig av så långt de var betrodda att resa och tog sig över till friheten i väst.

Efter fyrtio år av diktatur, förtryck, censur, livsmedelsbrist och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter hade folket fått nog.

Det var under några händelserika månader 1989 som det kommunistiska systemet började skaka i sina grundvalar. En sammetsrevolution drog genom Öst- och Centraleuropa och slutade med att diktaturregimerna föll som dominobrickor.

Den folkresning som började i Polen på våren tog vägen genom Centraleuropa och Baltikum, för att sedan kulminera i Östtyskland och fortsätta med revolutionerna i Bulgarien och Rumänien på senhösten.

* * *

Den 9 november 1989 hade jag fest hemma i min lägenhet i Majorna i Göteborg. Det var mycket folk och den svartvita gamla TV:n stod på. Vi hade hört rykten om att något höll på att hända i Östtyskland. Plötsligt ropade en av mina vänner att muren höll på att rasa.

Tillsammans såg vi hur segerrusiga människor stod uppe på Berlinmuren och strömmade över till Västberlin. Det är ett minne som inte försvinner i första taget.

Jag tror säkert att många av er här idag minns tydligt vad ni gjorde den där väldigt speciella kvällen den 9 november, som blivit så symbolisk för friheten i Europa. Det som hände hade ingen kunnat drömma om bara några månader tidigare.

Men frihetskampen i Europa tog inte slut 1989.

I ytterligare två år och ända till Sovjetunionen föll stod människor med estniska, lettiska och litauiska flaggor precis här på Norrmalmstorg och stödde de baltiska ländernas kamp för frihet och självständighet från den sovjetiska diktaturen.

Friheten vann. I de flesta länder blev revolutionen fredlig, medan kampen för demokrati i Jugoslavien resulterade i ett långvarigt och blodigt krig.

För några månader sedan, den 1 maj, firade vi att fem år gått sedan åtta av de forna kommunistländerna blev fullvärdiga medlemmar i Europeiska unionen. Två år senare kom ytterligare två nya demokratier med i gemenskapen.

Vårt land har spelat en viktig roll för de nya demokratiernas integration i det europeiska samarbetet. Och det kommer vi att fortsätta med.
Om utsikterna för samarbete i Europa har sagts: ”Att ena Europa är som att bygga en snögubbe vid ekvatorn”. Men faktum är att pessimisterna har haft fel.

I juni avslutade Tjeckien halvåret som ordförande i EU. Och för en dryg månad sedan valdes polacken Jerzy Buzek till talman i Europaparlamentet.

För tjugo år sedan hade det varit fullständigt otänkbart, men idag är det konkreta bevis för att frihetens idéer vunnit över förtrycket. Att Robert Schuman vunnit över Josef Stalin.

Att hålla dörren öppen för fler länder som vill gå med i den Europeiska unionen är därför det viktigaste vi kan göra för att uppmuntra till frihet och demokratisering, och för att säkra fred och säkerhet i vår del av världen.

När jag satt i Europaparlamentet hade jag den polske frihetskämpen Bronislaw Geremek, och katalanen Carles Gasoliba som bänkgrannar. Bronislaw, som tyvärr tragiskt gick bort förra året, och Carles kommer från olika delar av Europa, men har båda suttit i fängelse för sina åsikters skull – i Francos Spanien och i det kommunistiska Polen. Deras berättelser har präglat mig i min kamp för ett enat och fritt Europa.

Det här är människor som jag haft långa diskussioner med om hur omvärlden bäst stödjer kämpande dissidenter.

* * *

För även om vi firar 20 år sedan järnridån föll i Europa finns det fortfarande många miljoner människor, världen över, som lever under förtryck.

Kuba, Nordkorea och Vitryssland är bara några exempel på länder där ofriheten fortfarande råder. I Kina fängslas människor för sina åsikter. I flera länder i Latinamerika ser vi alltmer oroande tendenser till auktoritärt styre.

För något år sedan slog jag upp morgontidningen och såg en bild som berörde mig djupt. Bilden föreställde skolungdomar i Minsk, insvepta i blågula EU-flaggor, som demonstrerade för frihet och demokrati i sitt hemland, som idag är Europas sista diktatur.

Här har det gamla sovjetsystemet etsat sig fast. Tio miljoner européer hålls fortfarande som gisslan av en diktator som manipulerar val och folkomröstningar till sin egen, personliga fördel.

I Vitryssland heter säkerhetspolisen fortfarande KGB och Lenin står kvar som staty utanför parlamentet. Modiga liberaler, socialdemokrater och andra oppositionella som sätter sig upp mot regimen har kastats i fängelse och tillåts inte ställa upp i val.

Europeiska unionen delar 650 km landgräns med ett land som saknar all respekt för demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Det är förstås en helt oacceptabel situation.

Vårt mål måste vara att den gränsen rivs och att även Vitryssland inleder marschen mot demokrati och marknadsekonomi. Genom att hålla dörren öppen för Vitryssland som framtida medlem i EU kan vi bidra till att det blir verklighet.

En god vän till mig heter Adolfo Sainz. Han är tyvärr svårt sjuk och sitter i fängelse på Kuba. Hans enda brott är att ha arbetat för ett annat Kuba där mänsklig värdighet och grundläggande demokratiska rättigheter respekteras.

För detta dömdes han 2003 till 15 års fängelse, 70 mil från sin hemstad. Hans hustru Julia får bara hälsa på honom någon gång om året, och det är inte alltid de får träffas när hon väl har gjort de 70 milen med buss.

Att stödja och rörelser som arbetar för demokrati måste vara en huvudfråga i den utrikespolitik som Sverige och EU driver. Det är Europas skyldighet att stötta studenterna i Minsk och det är Europas skyldighet att stötta kampen för frihet på Kuba.

* * *

Vänner,

Idag är det första gången som vi här i Sverige uppmärksammar den 23 augusti som den här minnesdagen. Runt om i Europa samlas människor idag för att minnas och högtidlighålla dem som fallit offer för förtryck, och för att hylla dem som bidragit till frihetskampen.

Det är precis så vi bör använda den här dagen.

Vi ska fira kampen för demokrati och mänskliga rättigheter världen över.

Vi ska hedra de människor som mist livet i totalitära ideologiers namn.

Och dessutom ska vi uppmärksamma och alla de modiga människor som idag riskerar sitt och sina familjers liv i kampen för det som idag är en självklarhet i nästan alla Europas länder. Frihet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Tack!

Läs mer om minnesdagen och 1989-2009 alliansen här.