Ett blåare Norrland ökar kraven på M

Moderaternas valresultat i norra Sverige var inte att betrakta som något annat än en stor framgång. Men samtidigt som M gör sitt bästa riksdagsval någonsin i norra Sverige förblir Norrland rött. Om man ska diskutera varför S makthegemoni i Norrland inte bryts är det viktigt att notera att den borgerliga alliansen inte alls gjorde något succéval i år. Det skriver Anders Rönmark.

Anna-Karin Hatt Foto: Centerpartiet.se

Hur Norrland ska definieras råder det delade meningar om. Är Dalarna en del av Norrland? Gävleborg? Moderaternas valresultat i norra Sverige var dock, oavsett vilka län man räknar in, inte att betrakta som något annat än en stor framgång. I Dalarna, Gävleborg, Västernorrland, Jämtland och Västerbotten gick M framåt med drygt fyra procentenheter jämfört med riksdagsvalet 2006 och partiet låg över 20 procent i alla län med undantag för Västerbotten (17,7). Till och med i socialdemokraternas starkaste fäste Norrbotten var ökningen stor och tydlig (upp från 13,4 procent i valet 2006 till 16,4 procent i år).

Moderaternas framryckning i Norrland är imponerande, om det råder inget tvivel, men valresultatet tarvar eftertanke. Samtidigt som M gör sitt bästa riksdagsval någonsin i norra Sverige – man har inte varit i närheten av ett sådant här resultat vid något riksdagsval, inte ens i de val där borgerliga alternativ segrat – förblir Norrland rött. S tappar, men inte lika mycket som i riket i stort (i Jämtland och Norrbotten ökar man till och med lite) och de rödgröna som block håller ställningarna tack vare att miljöpartiet går framåt.

Om man ska diskutera varför S makthegemoni i Norrland inte bryts är det viktigt att notera att den borgerliga alliansen inte alls gjorde något succéval i år. Moderaterna ökar, men Centerpartiet tappar nästan lika mycket. Folkpartiet står still eller backar i alla nordliga län – till och med i frisinnets Västerbotten minskar stödet. Kristdemokraterna gör ett ännu sämre val och har endast en (Anders Sellström) riksdagsledamot från norra Sverige.

Bryter vi ned det till kommunnivå ser vi att alliansen inte lyckades åstadkomma ett enda maktskifte av rang; i Luleå, Skellefteå, Umeå, Örnsköldsvik, Östersund och Gävle fortsätter S att styra, i ensamt majestät eller med hjälp av rödgröna stödpartier. I Norrlands näst största stad Sundsvall gjorde S ett uselt val och gick från 42,6 procent av rösterna i kommunfullmäktigevalet ned till 36,8 procent, samtidigt som M gjorde ett strålande val och gick från drygt 20 procent av väljarstödet till över 28.

Blev det maktskifte? Nej, och detta på grund av Mp-framgångar, men framför allt kräftgång för C och Kd. Maktskiften blev det dock i mindre kommuner som Falun och Härnösand. Där byttes moderata kommunstyrelseordförande ut mot socialdemokrater…

Moderaterna står nu inför en utmaning modell större i Norrland. Visst kan man som det moderata kommunalrådet i Härnösand analysera den borgerliga valförlusten genom att uppmana en reporter att ”gå och fråga Centerpartiet”, men att bara slå fast att M gjorde ett bra val och att övriga borgerliga partier tappade stöd är att göra det lite väl enkelt för sig. Framför allt är det den typen av analyser som kommer att garantera att Norrland förblir rött även efter valet 2014.

M bör istället fundera över det faktum att man nu är det ledande borgerliga partiet i snart när hela norra Sverige. Detta är en relativt ovan situation då C historiskt sett varit partiet som lett de borgerliga i Norrland; det har varit centerpartistiska politiker som företrätt borgerligheten i både majoritet och – oftast – opposition. De senaste valen har vi dock sett att M tagit över, och valet 2010 markerar en brytpunkt: nu är det utan tvekan M som har den borgerliga ledartröjan.

Ska man då kräva att också få agera oppositionsråd i alla beslutande församlingar och vara partiet som övriga borgerliga förväntas följa? Det finns en fara i att agera på det sättet. Självfallet ska väljarnas vilja få utslag även i hur poster fördelas och allianspolitik utformas, men moderaterna bör visa ödmjukhet, både för att hålla ihop bräckliga allianser och för att inte skrämma bort väljare; för många allmänborgerliga väljare och sympatisörer i Norrland är M fortfarande det ”högerparti” som S på riksplanet försökt skrämma väljarkåren med.

Dessutom bör M fråga sig om man har rätt företrädare för att göra anspråk på oppositionsrådsposter man tidigare inte varit i närheten av. Fredrik Reinfeldts ledarskap och personliga kvaliteter hade en avgörande inverkan på valresultat på riksnivå och Reinfeldt bidrog till goda resultat lokalt. Faktum är dock att M saknar starka kommun- och landstingspolitiska företrädare på många håll i Norrland. Förre partisekreteraren Per Schlingmann, numera statssekreterare, tycks vara medveten om detta problem och förhoppningsvis inser hans efterträdare Sofia Arkelsten också att M i norra Sverige är i stort behov av en ny generation ledare.

När statsministern läste upp regeringsförklaringen förvånades nog en del över att ett landsbygdsdepartement ska skapas. Många tolkar skapandet av landsbygdsdepartementet – i kombination med att Anna-Karin Hatt utsågs till minister med ansvar för regional utveckling – som att C nu ska få chansen att ”ta tillbaka” landsbygden. Alliansen tar dock inte makten i Norrland enbart genom att C vinner tillbaka de väljare man tappat till M (och några av de väljare som i besvikelse över exempelvis kärnkraftsfrågan klivit över till de rödgröna).

Moderaterna måste också visa att man har en plan för de röda länen norr om Stockholm. Alla insatta väljare vet att vi har en regering som domineras av M, och inga satsningar kan genomföras utan att det moderata finansdepartementet ger tummen upp. I den nyligen avslutade valrörelsen lyckades S med kampanjen att utmåla C som ett parti som ”svikit landsbygden”. Vad händer då om landsbygdsdepartementet inte blir en succé? Då kommer svekdebatten igen plus att M lär framställas som ett Stockholmsparti som inte bryr sig om landsbygden utan har delegerat de frågorna till ett svagt centerparti.

Moderaterna bör istället arbeta aktivt för att arbetslinjen ska bli en lika självklar överideologi i Norrland som den tycks ha blivit i övriga Sverige. I Norrland finns kanske inte den stora medelklass som partiet vanligtvis fokuserar på, men det finns – eller har åtminstone funnits – en tradition av arbetsmoral, småföretagande och, tro det eller ej, en övertygelse om att Stockholm inte kan fixa allt. M och övriga borgerliga partier bör därför driva en politik som syftar till att göra Norrland mindre beroende av glesbygdsstöd, statliga ersättningsjobb och särlösningar och istället försöka återupprätta en stolthet hos den norrländska väljarkåren över att man får och kan arbeta. Kalla det moraliserande, men det är precis vad norra Sverige behöver och det många norrlänningar skulle välkomna.

2010 var valet då moderaterna definitivt tog över som det ledande borgerliga partiet i Norrland. 2014 blir valet då vi får se om partiets ledning är inställd på att faktiskt göra Norrland blått eller om man nöjer sig med att vara största parti i opposition. Valet 2014 kommer dessutom med största sannolikhet att vara första gången som norrlänningarna röstar fram regionparlament istället för landstingsfullmäktige-församlingar. Dessa regionparlament (hur många de blir är långtifrån avgjort) kommer, om valresultatet 2014 blir ungefär detsamma som 2010, att bli socialdemokratiskt styrda och därmed ytterligare stärka S-inflytandet i Norrland.
Även om det räcker för M att vinna storstadsregionerna och södra Sverige för att tillsammans med sina alliansbröder få makten i riksdagen vore det beklagligt om man inte lade energi på att faktiskt bryta S osunt långa maktinnehav i Norrland. Ett Sverige som glider isär i en blå och en röd del kan knappast vara önskvärt för ett parti som vill vara samhällsbärande och ett parti för hela Sverige.

Anders Rönmark är politisk redaktör för Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida.