Ett bra pris för Sir Vidiadhar
En till av 1900-talets litterära giganter är borta. 11 augusti gick Nobelpristagaren i litteratur Sir Vidiadhar Surajprasad Naipaul bort, 85 år gammal. Peter J Olsson minns en mycket engelsk författare.
När han 2001 fick Nobelpriset var han förstås redan erkänd med en mängd litterära priser och hade blivit adlad 1989. Och Svenska akademin gjorde ett av sina bra val – till skillnad från några magplask som Dario Fo och Elfriede Jelinek.
Naipaul, oftast kallad V.S. på bokomslagen, var född på Trinidad och av indisk börd samt utbildades och skrev på engelska. En produkt av det engelska imperiet och ytterligare en engelskspråkig författare som behärskade engelskan till fulländning trots att han inte självklart skulle bli just en engelsk författare. Det är naturligt att han liknas vid den polskfödde (eller ryskfödde, eller ukrainafödde, eller furstlige) Joseph Conrad.
Bägges författarskap uppehåller sig också vid imperiet. Deras böcker hämtar motiv från kolonialismen och den blandning av kulturer som bildade den största statsbildning mänskligheten upplevt.
Ska man läsa honom kan man med fördel börja med romanerna ”Ett hus åt Mr Biswas” och ”Vid flodens krök”. Och sedan kanske hans böcker om islamismens problem.
Naipaul utmärktes också av en tydlig kulturell brittiskhet. Han drog nytta av den goda brittiska utbildningen och fick ett stipendium till Oxford där han studerade. Sedan blev han kvar i England till sin död även om han gjorde många och långa resor. På 60-talet funderade han på att flytta när invandringskritiska röster växte sig starkare, men kände hemlängtan till England och återvände efter några månader. Och han har skrivit om sitt hem på ett sätt som bara en engelsman kan:
”Fifty years ago there would have been no room for me on the estate; even now my presence was a little unlikely. But more than accident had brought me here. Or rather, in the series of accidents that had brought me to the manor cottage, with a view of the restored church, there was a clear historical line. The migration, within the British Empire, from India to Trinidad had given me the English language as my own, and a particular kind of education. This had partly seeded my wish to be a writer in a particular mode, and had committed me to the literary career I had been following in England for twenty years.
The history I carried with me, together with the self-awareness that had come with my education and ambition, had sent me into the world with a sense of glory dead; and in England had given me the rawest stranger’s nerves. Now ironically – or aptly – living in the grounds of this shrunken estate, going out for my walks, those nerves were soothed, and in the wild garden and orchard beside the water meadows I found a physical beauty perfectly suited to my temperament and answering, besides, every good idea I could have had, as a child in Trinidad, of the physical aspect of England.”
Men hans romaner och reportageböcker skildrar ofta Västindien, Afrika och andra delar av tredje världen.
Tidigt attackerades han för sin brist på radikal tredjevärldenideologi. Hans negativa bild av idealistiska unga vänsteraktivister som reste till u-länder för att ”hjälpa” var ovanlig i avkolonialiseringens tid, han ställde dem ofta mot de konservativa äldre kolonisatörerna och tycktes ta deras parti. Att han med tiden blev en kritisk röst mot en allt mer fundamentalistisk och expansiv islamism gjorde inte hans ställning bättre i radikala kretsar.
Kanske är det typiskt att han när hans liv nu gick mot sitt slut rapporterats ha sökt stöd i en dikt av Lord Tennyson: Crossing the Bar. Den slutar:
Twilight and evening bell,
And after that the dark!
And may there be no sadness of farewell,
When I embark;
For tho’ from out our bourne of Time and Place
The flood may bear me far,
I hope to see my Pilot face to face
When I have crost the bar.
Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne