Ett farligt ord i samhällsstyrningens tjänst

Den 17 december 2020 undertecknade den svenska regeringen sin forskningspolitiska proposition för åren 2021 – 2024(prop.2020/21:60). Dokumentet bär titeln ”Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige” och omfattar drygt 200 sidor.

Propositionens ämne inbjuder traditionellt till en vältalighet där braskande ambitioner presenteras med stora ord, kända ord, nya ord och framför allt många ord. Det behöver knappast sägas att ”utmaning” intar en alldeles särskilt betydande plats i denna retorik, där varje framtida arbetsuppgift gärna antar utmaningens dramatiska skepnad. Andra flitigt nyttjade ord är ”satsning”, ”insats”, ”kvalitet” och ”strategi”. Ett i sammanhanget nytt ord är ”värdegrund”.

Forskningspropositionen utgör inte någon eldande och eggande signal till heroiskt uppbrott, men det är på det hela taget en kompetent hopknåpad produkt och inte minst en trogen återspegling av det samhälle den avses tjäna och göra bättre och klokare. Detta njugga erkännande ges här med uttryckligt förbehåll för alla de misstag som är svåra att undvika i den komplicerade avvägningsprocess mellan motstående intressen som regeringen måste företa och där nu som alltid de rika får mest och de fattiga minst. Propositionen må presentera sig själv på sitt eget språk: ”De övergripande samhällsutmaningar som denna proposition fokuserar på är klimat och miljö, hälsa och välfärd, digitalisering, kompetensförsörjning och arbetsliv samt ett demokratiskt och starkt samhälle.” Detta är på det hela taget en korrekt sammanfattning.

Debatten om propositionens förslag till resursanvändning och resursfördelning inleddes som vanligt redan på beredningsstadiet och är självfallet långtifrån avslutad. Här ska talas om en aspekt, faktiskt ett enda ord, i propositionen. Det är ordet ”värdegrund”. Dess användning i propositionen har redan blivit föremål för kritisk granskning av två ledamöter i Kungl. Vetenskapsakademien, professorerna Christina Moberg och Lars Hultman, i Dagens Nyheter och senast i e-tidningen Bulletin (6 mars 2021). I UNT (5 mars 2021) har Eva Forslund med rätta framhållit att dagens gällande ”värdegrund” i morgon kan ha hamnat på de övergivna trossatsernas sophög och ersatts av en ny med helt annat innehåll. De båda professorernas kritik går i samma riktning.

Här ska de rättsliga aspekterna på användningen av ordet ”värdegrund” i propositionen granskas något närmare.

Forskningspropositionen omfattar bland annat ett förslag till ändring i 1992 års högskolelag. Det är blygsamt till sin omfattning och skulle vid sidan av de stora forskningspolitiska utspelen lätt kunna slinka igenom riksdagens granskande verksamhet. Förslaget omfattar dels en finputsning av bestämmelsen i lagens 1 kap. 2 §, som ålägger högskolan att samverka med ”det omgivande samhället”, dels en ändring av 6 § i samma kapitel, som handlar om den akademiska friheten. Det nuvarande stadgandet handlar om forskningen och säger att ”för forskningen skall som allmänna principer gälla att 1. forskningsproblem får fritt väljas, 2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och 3. forskningsresultat får fritt publiceras.”

I propositionen föreslås att som ett första stycke före det gällande stadgandet i 1 kap. 6 § införes texten ”I högskolornas verksamhet ska som allmän princip gälla att den akademiska friheten ska främjas och värnas.” Mot denna ändring finns intet annat att invända än att läsaren frågar sig om ”allmänna principer” är något så upphöjt att man inte vågar göra det till direkt tillämpliga regler.

Till den föreslagna nya lagtexten fogas som brukligt vid svensk lagstiftning en kommentar (s.192). Om det föreslagna nya stycket heter det: ”Bestämmelsen innebär att den akademiska friheten slås fast i högskolelagens inledande del som en grundval för högskolornas kvalitet och verksamhet. Med akademisk frihet avses här den individuella akademiska friheten avseende både forskning och utbildning. Det fria kunskapssökandet och den fria kunskapsspridningen ska dock alltid utövas inom de rättsliga ramar som finns och utifrån den värdegrund som gäller (kurs. här).”

Om forskningspropositionen vinner riksdagens gillande och den föreslagna ändringen i högskolelagen således blir gällande rätt kommer det nyss citerade uttalandet att utgöra en del av vad som kallas lagens förarbeten. Det är alltjämt en väletablerad tradition i rättstillämpningen vid svenska domstolar och myndigheter att förarbetsuttalanden tillmäts avsevärd betydelse vid tolkningen av de lagrum som de hänför sig till (se t.ex. Strömholm, Lyles, Valguarnera, ”Rätt, rättskällor och rättstillämpning”, 6 uppl. Sthlm 2020, s. 373 ff.).

Att finna ”de rättsliga ramar som finns” är redan det en vag anvisning, men uppgiften att finna dem är inte omöjlig att lösa. Forskningspropositionen hänvisar själv (s.61 ff.). tämligen fullständigt till de rättsliga begränsningar av olika slag som forskaren med rätta har att iaktta, t.ex. etiska regler om försöksverksamhet och om oredlighet i forskning.

Men var finner lagtolkaren motsvarande klarläggande av ”den värdegrund som gäller”? Vem kan upplysa om att en viss ”värdegrund” finns och vad den innebär? Vem bestämmer att den gäller?

Forskningspropositionens förslag till ny text i 1 kap. 6§ högskolelagen går tillbaka på en promemoria från utbildningsdepartementet år 2020 (U2020/03053). Där förekommer emellertid ingen hänvisning till någon ”värdegrund”. Ordet saknar motsvarighet i andra språk (med undantag för norskan, där något liknande förekommer), och i svenskan är det tämligen nytt. Det dök upp under 1990-talet – men är okänt ännu i Nationalencyklopedins ordbok 1996. Det tycks med sin milda doft av folkrörelsesalvelse ha blivit populärt i de kretsar (ej oväntat inte minst i skolans värld) som i det genomsekulariserade Sverige snabbt och trängande behövde ett handlingsinriktat surrogat för religion, politisk tro och vardagsmoral. År 2013 tillsatte regeringen en ”värdegrundsdelegation” med ansedda medlemmar. Tre år senare avrapporterades uppdraget. Delegationen pekade på sex principer som borde vara vägledande för statsanställda i deras tjänsteutövning: demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt för den enskilda människan, effektivitet och tjänstvillighet. Närmare en officiell definition tycks varken debatten eller överheten ha kommit. Dessa sex hållningar har sedan i olika former förklarats vara eller åtminstone böra vara vägledande för offentliganställda i deras gärning.

Hur den hållning som värdegrundsdelegationen rekommenderar för offentliganställda skulle kunna komma till uttryck när en forskare (i privat eller allmän tjänst) formulerar den fråga han eller hon vill försöka besvara är inte lätt att se. Det ligger i frågandets natur att det är öppet. Finns det frågor som den frågandes ”värdegrund” förbjuder henne eller honom att ställa?

Hur trohet mot ”den värdegrund som gäller” skulle kunna påverka svaret på en vetenskaplig forskningsfråga är också svårt att inse. Finns det verkligen svar som är förbjudna av som stridande mot värdegrunden hur vetenskapligt säkra de än må vara? På vem ankommer det att utfärda och övervaka sådana förbud?

I e-tidningen Bulletin den 6 mars gör forskningsministern Matilda Ernkrans uttalanden som – om de är riktigt återgivna – speglar ett lika avundsvärt som aningslöst lugn inför de farhågor som de ovan nämnda professorerna uttrycker. Universitet och högskolor omfattas redan av de bestämmelser som värdegrunden ger uttryck åt, hävdar statsrådet och fortsätter: ”Detta är ingenting nytt och inget som förändras av det nya lagförslaget Det finns inget eget avsnitt om värdegrund utan den nämns i ett större sammanhang” (kurs. här). Om ordet egentligen inte behövs och inte heller betyder något, ”bara nämns i ett större sammanhang” (lika luftigt som de ”allmänna principer” man inte vågar göra till konkreta regler), varför belastar man texten med detta ord? Någon i tillräckligt inflytelserik ställning måste rimligtvis någonstans någon gång ha funnit det böra användas. Vem? Varför?

Om det sålunda är mycket svårt att inse av vilka skäl hänvisningen till ”gällande värdegrund” slunkit in i den senaste forskningspropositionen är det i gengäld mot bakgrund av upprepade händelser inom högskolevärlden i senaste tid så mycket lättare att föreställa sig hur en skara okunniga och trångbröstade fanatiker skulle kunna hävda att den ena eller andra forskningsfrågan eller det ena eller andra forskningsresultatet som misshagar dem utgör en kränkning av den ”värdegrund” de förfäktar. Det är dessvärre inte heller svårt att föreställa sig hur krumryggade chefer och funktionärer i den alltmer svällande högskolan ger efter för sådana angrepp på forskningens frihet. ”Värdegrund” – en sådan intellektuell amöba har ingen plats i en rättsstats lagstiftning.

Stig Strömholm är prof.em. och f.d. rektor för Uppsala universitet

En kortare version av denna artikel har tidigare publicerats i UNT.