Ett försvarstal för etnisk rensning

”För att inleda detta tal vill jag uttrycka mina kondoleanser till general Slobodan Praljak, mannen som hellre gav sitt liv än att leva som dömd för handlingar han var fast övertygad om att inte ha begått.” Så inledde Kolinda Grabar-Kitarovic, Kroatiens president, sitt tal till nationen den 30 november 2017 – ett försvarstal för etnisk rensning, menar Vladimir Lukic som översatt och kommenterar.

Slobodan Praljak, general i kroatiska befrielsearmén 1991-1995, är dömd för brott mot mänskligheten och grova brott mot Genevekonventionen. Detta på grund av etnisk rensning av bosnier och systematisk utplåning av bosnisk historia. När han begick självmord i rättssalen den 29 november 2017 skyndade sig Kitarovic hem från sitt statsbesök på Island, och höll ett tal som verkar ha gått förlorat i mediebruset. Jag satte mig ner och översatte det, och hittade på vägen ett politiskt etablissemang som inte verkar ha förstått sin plats i 90-talets katastrof på Balkan.

”Hans handlingar har djupt träffat det kroatiska folkets hjärta, och ICTY har han lämnat kluvet om hur de ska hantera hans läxa. Som Kroatiens president vill jag tydligt och utan betänkligheter meddela hur det igår i Haag inte fälldes en dom mot republiken Kroatien, och inte heller mot det kroatiska folket i Bosnien och Hercegovina. Kroatien var inte en anfallare, utan har maximalt ansträngt sig för skapandet av ett självständigt Bosnien och Hercegovina som stat, och det kroatiska folket var först med att ställa sig mot den storserbiska aggressionen, beskyddande sin existens och Bosnien och Hercegovinas existens som sitt land. Kroatien och Bosnien anfölls av Milosevics Serbien och det så kallade JNA, och det är ofrånkomliga sanningar. Kroatien har inte anfallit någon.”

Praljak var general för kroatiska militären i BiH, och riktade sitt engagemang mot landets muslimska population och historia. Hans gärning hade mycket lite med serber att göra, och borde snarare ses som deras parallell än som deras motståndare. Även i intervjuer med gamla serbiska krigsförbrytare ses kroaterna som kollegor och konkurrenter, inte fiender. Att föra talet i den här riktningen är alltså grovt missvisande och går helt ifrån Praljaks liv och gärning.

”Vi kroater måste ha styrkan att erkänna att några av våra landsmän i BiH har begått krigsbrott, och de måste ansvara för dem. Det är på samma sätt orättvist att bosniakiska och serbiska förbrytelser mot kroater i Bosnien och Hercegovina inte har straffats. […] Kroatien har från början stått bakom skapandet av en internationell krigstribunal för före detta Jugoslavien, och hade höga förhoppningar om säkerställande av rättvisa åt offren för alla utförda krigsförbrytelser i det sönderfallande forna Jugoslavien. Domstolen skapades i Haag på grund av sin historia av upprätthållandet av humanitär och mellanstatlig rätt. Tyvärr måste jag, i betygsättandet av dess effekter i slutet av sin existens, närma mig slutsatsen om att Haags domstol har släppt sitt ansvar för att ge krigsoffer rättvisa. Uppenbarligen har den fallit i fällan att felaktigt genomföra sitt uppdrag, och har blivit en politisk domare, och inte ett rättskipande organ, genom sina försök att skapa en onaturlig balans i skuld. Alla krigets hemskheter som hänt Kroatien och BiH hade samma grund i Slobodan Milosevics fruktansvärda regim. ICTY har inte uppfyllt sitt grundläggande mål, eftersom denna sanning inte är erkänd av allmänheten. Tyvärr är ledarna inte straffade, och förbrytarna är inte kopplade till vare sig sina ideologer eller till ledarna för den så kallade jugoslaviska armén som sattes i arbete för skapandet av det storserbiska projektet.”

Kitarovic uppvisar här alltså en bitterhet mot att Kroatien försökt skapa en domstol för att döma serber, och på vägen själva blir dömda för sina egna krigsbrott. Ingenstans nämner hon Kroatiens aktiva försök att annektera Bosnien och upprätta en storkroatisk stat, något som ICTY dömde bl. a. Praljak för redan 2013. Det här är historieförfalskning och en oförmåga att erkänna att krigsbrotten var fel.

”Kroater och kroatiskor i BiH, förbli lugna och tillmötesgående. Var inte rädda, vi är med er. Nu är det viktigare än någonsin med gemenskap. Kroatiens folk har alltid varit känt för att genomleva tunga utmaningar, och jag är säker på att det kommer att klara även denna. Men när det gäller så här viktiga frågor måste vi vara försiktiga med skuldbeläggning, för idag ser vi hur mycket vissa kroaters oansvariga handlingar har kostat oss. Ingen annan, inte ens Haagtribunalen, kommer att skriva vår historia. Vi kommer att slåss med alla rättsliga och politiska verktyg för sanning och rättvisa. Om detta kommer jag i framtiden att prata i FN, som skapare av denna domstol.”

En tredjedel av talet bestod av en glorifiering av Kroatiens plats i kriget och en konstant kärleksförklaring till det självständiga BiH som man under kriget försökte stycka, både politiskt och bokstavligt. En hyllning till ett land vars folk och historia man sökt utplåna. Jag har av platsskäl klippt bort detta, men talet finns på internet till allmän beskådan.

Efter talet höll Kroatiens parlament en tyst minut för dem som omkommit i ”försvaret av det kroatiska folket”. Vissa ledamöter vägrade delta, och i intervjuerna efteråt gick känslorna varma. På vice talmannens kontor syns under intervjuerna ett porträtt på tre glada män. Det ser oskyldigt ut på avstånd, tills man inser att porträttet föreställer hjärnorna bakom Kroatiens del i kriget: Ante Gotovina, Franjo Tudjman och Gojko Susak. Tre män med blod på sina händer.

Kroatien är ett EU-land med grova krigsbrott i färskt minne. De må erkänna sina brott, men verkar ännu inte insett felet med dem. I Mostar, staden där Praljak vann sitt fruktansvärda rykte, höll den kroatiska populationen minnesstund för en man de ser som en folkhjälte. Bryssel, däremot, verkar inte ha brytt sig. För dem får kroaterna uppenbarligen hylla vilken extremism som helst.

Vladimir Lukic är Atenare och ordförande för (L) i Bjuvs kommun