Ett jävla skit

2013 var det 30 år sedan striden om löntagarfonderna. Svensk Tidskrift publicerade en serie artiklar för att påminna om de ibland halsbrytande turerna och ett inlägg, Lars Tobinssons ”Sista försöket att socialisera Sverige”, blev särskilt uppskattat. Reaktionerna på artikeln föranledde sedermera Tobisson att skriva en bok om vad kampen egentligen stod om. Janerik Larsson har läst den.

Politiken utspelas på många arenor. I vilken mån en arena är mer eller mindre viktig än en annan får historikerna avgöra i efterhand i varje större fråga.

Lars Tobisson har skrivit sin bok om löntagarfondsstriden: ”Löntagarfonder – så nära men ändå inte”(Dialogos).

Det är en viktig och högst läsvärd bok. Tobisson kompletterar andra skildringar av kampen för och emot fondsocialismens införande i Sverige.
Den mejslar fram viktiga perspektiv som verkligen är både intressanta och skrämmande.

Tobisson pekar på hur Rudolf Meidner genom sin kompromisslösa marxism, sin dröm om socialism i ett land, sin önskan att krossa det privata företagsägandet nådde en förbluffande lång väg mot det målet. Meidners förslag som så förbluffande snabbt blev LOs kongressbeslut illustrerar hur lätt de mest ogenomtänkta idéer kan laddas med en stor korporativ gigants – LOs – hela prestige.

Det i sin tur försatte det socialdemokratiska partiet i en svår dilemma som bäst sammanfattades av Kjell-Olof Feldts berömda dikt:

”Löntagarfonder är ett jävla skit / men nu har vi baxat dem ända hit.” (hans personliga kommentar nedtecknat på hans anteckningsblock under riksdagsdebatten 21 december 1983).

Tobisson har fokus på det han själv hade god inblick i nämligen fondfrågans hantering i de borgerliga partierna och i de utredningar som arbetade med frågan.
Det betyder inte att det var där som frågans öde avgjordes. Jag menar att Tobisson något underskattar den enligt min mening helt avgörande roll för fondsocialismens nederlag som en enda person bör tillskrivas: Curt Nicolin. Tobisson talar oftare om ”SAF” än om SAFs ordförande. Om man tittar i bokens personregister framstår Erland Waldenström som en viktigare person i fonddebatten än Nicolin vilket givetvis inte stämmer.

Men Tobissons lätt skadeglada skildring av den vänligt förvirrade Waldenström har såklart sina poänger. Så härbeskriver Tobisson honom: ”Alltid lika ämabel, förekommande och artig. Han verkade lite konflikträdd och framstod inte som en hårdhudad affärsman- snarare som en älskvärd gentleman med kulturella intressen som var stolt över sitt förflutna som barnskådespelare.”
Tobisson påpekar att farfadern var P.P. Waldenström, Svenska Missionsförbundets grundare.

Jag antar att Waldenström idag är helt bortglömd men hade han varit mera kraftfull hade hans insats kunnat bli lika förödande som Meidners. Waldenströms dröm om en kompromiss med LO hade kunnat förverkligas om det inte varit för Curt Nicolins – och för den delen också SAF-vd:n Olof Ljunggrens – klarspråk och kraftfulla agerande bakom kulisserna.
Tobisson nämner endast i förbigående den offentliga debatten under dessa ganska många år av fonddebatt. Det rör sig ju om hela perioden från 70-talets första del fram till Bildtregeringens avskaffande av fonderna.

Tobisson skriver om SAF att organisationen inte var en idéburen folkrörelse. Det är bara delvis sant. Under den avgörande delen av fondstriden i början av 80-talet var SAF både idéburet (vaktslåendet kring marknadsekonomin och det privata ägandet i centrum) och en folkrörelse byggd på ett brett engagemang främst i företagarleden (ägarledda företag i centrum).

På den tiden fanns det i detta organisationsnummer (som idag bytt namn till Svenskt Näringsliv) inga offentligägda företag som medlemmar vilket onekligen kraftigt underlättade fondmotståndet och Nicolins tuffa ställningstagande mot Waldenström.

I sin inledning skriver Tobisson att ingen idag ställer krav på införande av löntagarfonder. Det är sant, men jag tror att det finns all anledning att se upp för allehanda idéer som valsar runt nu och som har det gemensamt att de underskattar vikten av marknadsekonomi och aktivt företagsägande.

Janerik Larsson är seniorrådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv.