Ett livsviktigt genusperspektiv

Kvinnor är inte de väna, fredsälskande varelser vänsterfeminismen vill låta påskina. Just därför är ett genusperspektiv så viktigt i militära operationer, fredsbyggande verksamhet och hjälparbete. Att underskatta kvinnor kan vara livsfarligt, menar Amanda Wollstad.

”Jag har ett exempel. För en tid sedan sedan slog lokal trupp som samarbetade med våra styrkor till mot ett hus man hade fått uppgifter om var ett tillhåll för IS-sympatisörer. I huset fann man tre personer i burka, som man fysiskt guidade ner på golvet för att skydda dem från skottlossning och hjälpte ut ur huset.

Det visar på tre antaganden som vart och en kunde kostat dem livet: att de tre personerna var kvinnor, att de, även om de var kvinnor, inte var minerade och att de, även om de var kvinnor, var lojala med vår sak.”

När den till den brittiska försvarsmakten kopplade – manlige – genusrådgivaren sakligt och osentimentalt förklarar varför genus är viktigt i militära operationer i utlandet har svaret mycket litet att göra med de vackra ord om jämställdhet och utveckling en svensk är van vid.

Istället handlar det om egna och allierade truppers överlevnad, och möjligheten att lyckas med det uppdrag man tilldelats.

Utgår man ifrån att kvinnor är offer för den andra sidans härjningar och bara väntar på att räddas riskerar man att förrådas. Utgår man ifrån att de är svaga varelser som måste skyddas riskerar man att bli sprängd i luften. Har man inga kvinnliga tolkar kommer man få sämre underrättelse, eftersom man i patriarkala strukturer då bara får tillgång till hälften så många källor.

I den fredsbevarande- och samhällsuppbyggande fasen är det viktigt att ta till vara också det kvinnliga perspektivet, att garantera kvinnorna en roll. Inte primärt för att det låter bra i projektansökningar, utan därför att det är så man bygger en varaktig fred och ett robust samhälle.

Inte minst gäller det när kvinnor sköter den huvudsakliga barnuppfostran. Vi är nämligen, till skillnad från vänsterfeminismens rosenskimrande idealbild, av naturen vare sig väna eller fredsälskande. Under rätt – eller snarare fel – omständigheter hyser vi precis lika mycket fördomar, hat och hämndlystnad som vem som helst.

”Kom hem med din sköld eller på den”, sägs de spartanska mödrarna ha uppmuntrat sina söner när de skickade dem i strid: med den, som segrare, eller på den, som ärofullt stupad. Den som flydde slagets larm slängde de tunga sköldarna för att kunna springa, och drog därmed vanära över sig och sin familj.

Etniska och religiösa konflikter kommer med modersmjölken, och därför måste också kvinnor inkluderas när mönstret ska brytas.

Kvinnors rättigheter är naturligtvis på intet sätt oviktiga i sammanhanget, vare sig på individuell eller strukturell nivå. Sexuellt våld mot kvinnor som taktik i krig och etnisk rensning slår sönder samhällen, och är vidriga angrepp på civila individer som all anständighet kräver att vi skyddar.

Kvinnors rätt till sina egna kroppar och sexuell hälsa är, förutom en individuell rättighet, ett stort steg för den ekonomiska utvecklingen i en grupp eller ett land. Kvinnors rätt till utbildning, arbete och egna pengar gynnar hennes egen frigörelse, men också familjens ekonomi, barnens förutsättningar och samhället i stort.

Krass nyttomaximering, med andra ord. Det verkar trots allt rimligt att inte glömma hälften av populationen när man planerar komplicerade, dyra och riskfyllda operationer. Och lika rimligt att betrakta uppgiften ur alla de perspektiv som kan bidra till att lösa den.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift