Ett Mexiko som kommit halvvägs

Mexikanerna måste tänka mer positivt och bli mer självkritiska. Det är budskapet i ett antal aktuella böcker om Mexikos utveckling. Inger Enkvist skildrar debatten i ett land som vill gå från att vara ett medelinkomstland till att bli ett välståndsland.

Ska man välja ordet ”ung” eller ordet ”medel” för att beskriva Mexiko idag? Med en påtagligt ung ny president, Enrique Peña Nieto, verkar det som om hela Mexiko föryngrats. Dagens Mexiko kan också beskrivas med orden ”medel” och ”mellan” i flera avseenden. Mexiko släpper fram personer tillhörande yngre medelåldern och ser sig som en medelklassnation med sina drygt 112 miljoner invånare. Mexiko är inte ett fattigt land men inte riktigt ett rikt land. Medelinkomsten är medelhög och ligger runt 15000 dollar. Utbildningsresultaten är medelmåttiga trots en genomsnittlig skolgång på 8,6 år. Flera nyutkomna översiktsböcker skildrar ett land som är halvvägs i flera avseenden.

Fernando Botero Cea är journalist och har gjort intervjuer med 33 uppsatta mexikaner inom områdena politik och journalistik mellan åren 2004 och 2011. Intervjuerna är samlade i Conversaciones en la cantina (Samtal på krogen. México, Felou, 2013). Han konstaterar att de ämnen som berörts i samtalen har förblivit desamma under åren, att analyserna av läget är skarpsinniga men att Mexikos förmåga att genomföra de nödvändiga förändringarna är sämre. Den totala katastrof som vissa kommentatorer förutspått har dock inte inträffat. Trots all kritik tror de flesta intervjuade på en bra framtid för Mexiko, och de förstår inte varför The Economist tror mer på Brasilien än på Mexiko.

Det råder en relativ samstämmighet om att det var bra att det parti som helt dominerat Mexiko under större delen av 1900-talet, PRI, ett auktoritärt center-vänster parti, förlorade makten år 2000. Maktväxlingen år var välbehövlig men tyvärr råder det också samstämmighet om att det vinnande partiet, center-högerpartiet PAN, och framför allt dess president Fox, inte levt upp till de höga förväntningarna. PAN vann mycket klart med 42,5 procent, men Fox fick trots detta inte speciellt mycket uträttat som president. PAN behövde ingå allianser med andra partier, men i samband med maktväxlingen reagerade de två andra stora partierna, PRI och PDR, med att förhala beslut i stället för att hjälpa landet framåt.Det därpå följande valet 2006 blev jämt mellan PAN och PRD, ett uttalat vänsterparti. Det råder delade meningar om hur rösträkningen hanterades, men de flesta intervjuade menar att PAN vann valet legitimt fast med en ovanligt liten marginal.

Den tidigare och av många avskydde presidenten Carlos Salinas de Gortari kanske ändå var viktig för dagens Mexiko, menar flera av de intervjuade. Hans regering hade många kompetenta ministrar, och tre stora reformer genomdrevs, nämligen frihandelsavtalet med USA och Kanada, inrättandet av en viktig kommission för mänskliga rättigheter samt ett valövervakningsinstitut. Det finns numera också samstämmighet kring att Mexiko måste stå enat för att bekämpa brottsligheten. Detta förutsätter i sin tur att hela samhällslivet i Mexiko blir mer laglydigt så att samhället har moralisk legitimitet i sin kamp mot olika maffior.

En ung historiker, Alejandro Rosas, tar upp ämnet att motsägelser och myter förhindrar framsteg. Hans bok, El México que nos duele. Crónica de un país sin rumbo (Det Mexiko som gör ont i oss. Krönika över ett land som är på drift. México, Planeta, 2011), uppmanar mexikanarna att vara mer självkritiska. De stöder demokrati men beter sig som om demokrati betyder att man röstar då och då för att ge makten åt en stark man som sedan ska ta allt ansvar.

Rosas menar att mexikaner har tendens att klaga på sitt land men att de i stället borde vara mer självkritiska och mer konsekventa. Många demonstrerar mot bristen på säkerhet, men de betalar mutor för att få ett ärende behandlat snabbare. De protesterar mot bristen på laglydighet men parkerar själva i dubbelfil. De uttrycker solidaritet med offer för naturkatastrofer men försöker slingra sig undan att betala avgifter i sin bostadsförening. De är för ekologi men slösar med vatten. Moderniteten har fått fäste i Mexiko men genomsyrar ännu inte vardagslivet.

Historiska myter bidrar till dagens förvirring, menar Rosas. Det är en myt att Mexikos aktuella problem beror på att landet varit en erövrad nation. Det är en myt att Mexiko existerade som självständig nation när spanjorerna kom, liksom också att mexikanerna fört ett ärofullt krig mot spanjorerna och sedan genomfört en demokratisk revolution i början av 1900-talet. Nej, så gick det inte riktigt till, säger Rosas. Det är viktigt att inte ha illusioner om sitt förflutna. Han är som historiker frustrerad av att skolorna lär ut en nationalistiskt tillrättalagd version av landets förflutna.

Rosas understryker också att konstitutionen borde ändras. En parlamentsledamot väljs för tre år och kan inte återväljas, något som gör att riksdagsmännen är helt beroende av partierna men inte av väljarna för att få en tjänst, när de tre åren är över. Partiets bästa blir viktigare än landets.

México piensa + (Mexiko tänker positivt, México, Felou, 2011) av den unge ekonomen Jorge Flores Kelly har två huvudbudskap. Det första är att mexikanerna genom sin pessimism och genom att alltid säga hur eländigt Mexiko är skapar en självuppfyllande profetia. Se i stället på allt som är bra, uppmanar han. Han börjar med att nämna att Mexiko 1968 var det första latinamerikanska land som arrangerade ett OS och 1970 fotbolls-VM. Hans andra budskap är kritisera omvärlden för att framhålla Brasilien framför Mexiko, fast Brasilien ligger sämre till i de flesta jämförelser. Ser ni inte att BRIC-länderna skulle vilja vara som Mexiko? utropar han. Mexiko har bara runt 5 procent arbetslöshet och exporterar mer än Brasilien och Argentina tillsammans. Det är sant att Mexiko har problem med våld, men Venezuela har dubbelt så många mord per 100 000 invånare och år. Han erkänner dock att Mexikos självkänsla är bättre när landet jämför sig med andra latinamerikanska länder än med OECD-länder.

Newsweek på spanska har på omslaget till sitt nummer den 28 augusti PRI-ledaren Enrique Peña Nieto, Mexikos president sedan valet 2012. Huvudartikeln handlar om dennes tre kvarts år vid makten. Peña Nieto lyckades att i december 2012 få samtliga tre stora partierna att skriva på en gemensam handlingsplan, Pakt för Mexiko. Pakten innehåller 95 punkter så formulerade att medborgarna kan kontrollera om pakten följs eller inte. Här finns punkter som kamp mot hunger, Och kamp mot kriminaliten. Polisen har gripit flera knarkkartellledare under det senaste halvåret. Viktiga punkter är också att bryta det negativa inflytandet från lärarfackföreningarna för att kunna förbättra utbildningskvaliteten. En annan central punkt är att ändra energipolitiken och sättet att styra PEMEX, den statliga oljejätten.

Den största lärarfackföreningen SNTE agerar på ett sätt som vi i Sverige inte skulle associera med en fackförening. Det är många gånger fackföreningen som tillsätter lärartjänster, och det förekommer att lärartjänster säljs och till och med att de ärvs. Fackföreningen har ägnat stor kraft att förhindra att staten kontrollerar om lärarna i fråga har minimikunskaper i de ämnen de ska undervisa i. Under lång tid har pengar som avsatts för förbättringar av skolsystemet hamnat i fackföreningens kassor. Fackföreningen kontrollerar ungefär en och en halv miljon röster och förhandlar med de stora partierna om sitt stöd. Det här är förhållanden man måste känna till för att förstå tidningsnotiser som arresteringen i februari i år av Elba Ester Gordillo, livstidsordförande för SNTE. Hon anklagas för maktmissbruk och korruption, och arresteringen har tagits mycket väl emot i vida kretsar. Det anses avgörande för Mexikos framtid att samhällets investering i utbildning verkligen kommer eleverna till godo.

Peña Nieto har nu tagit itu med PEMEX, det stora statliga mexikanska oljebolaget som är så misskött att det står på konkursens brant. Mexiko importerar exempelvis hälften av sin bensin trots sina stora oljefyndigheter. Det är komplicerat att reformera PEMEX eftersom företaget är en nationalistisk symbol, och det statliga ägandet av PEMEX är inskrivet i konstitutionen. Företaget behöver avpolitiseras och tillföras ny teknisk expertis. För att ändra konstitutionen behöver presidenten dock två tredjedels majoritet i parlamentet och hans parti disponerar själva bara 42 procent, medan PAN har 23 procent och PRD 21 procent. Dessutom finns det olika småpartier. Problemet är att vänsterpartiet PRD helt motsätter sig förändringar när det gäller PEMEX och hotar med att dra sig ur Pakt för Mexiko, om regeringen ändrar konstitutionen.

Det är också viktigt för ekonomin att Kinas president nyligen var på besök i Mexiko. Kina bygger ut sina handelsförbindelser med Latinamerika på ett mycket medvetet sätt. Pressens uppmärksamhet var emellertid delad under toppmötet. Det som mest intresserade medierna var att de båda presidenternas hustrur är TV-stjärnor.

Peña Nieto verkar ha lärt av sina företrädares misstag och han är mycket medveten om att han inte har egen majoritet i parlamentet. Han måste förhandla med andra partier. När han uttalar sig för pressen är han alltid utomordentligt försiktig för att inte skaffa sig nya problem på halsen. Kommer han att kunna driva igenom nödvändiga reformer? Kommer Mexiko att få kriminaliteten under kontroll? Kommer mexikanarnas pessimistiska självbild att ändras? Mexikos ambition är under alla omständigheter att gå från ett medelland till ett välståndsland.

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet.

Läs aktuella artiklar om Latinamerika:
”Allt har blivit en mänsklig rättighet” , intervju med Thor Halvorssen
av Erik Herbertson (20/9)

Chile ett föredöme
av Tomas Brandberg (13/9)