Ett nytt 1925
1957
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ETT NYTT 1925?
I MARs 1957 uppdrog försvarsminis- -tern åt överbefälhavaren att göra en
överarbetning av 1954 års förslag
till krigsmaktens framtida utformning. överarbetningen borde ske
»mot bakgrunden av det aktuella
läget och framtidsutsikterna i militärt, tekniskt och ekonomiskt avseende». Någon avgörande förändring
i den av statsmakterna år 1948
fastställda målsättningen ifrågasattes inte, men kostnaderna borde
»av samhällsekonomiska och statsfinansiella skäl» i främsta rummet
beräknas så att de rymdes inom en
jämfört med 1954 års förslag begränsad kostnadsram. Sammanlagt
skulle han redovisa innebörden av
fyra kostnadsalternativ. Till skillnad mot år 1954, då överbefälhavaren utan att vara bunden av en
ekonomisk ram framlade sina riktlinjer, skulle alltså nu en av utgångspunkterna vara en begränsad
anslagstilldelning.
Sannolikt kan ett första utredningsresultat förväntas redan i höst.
Det förefaller otänkbart, att överbefälhavaren kan förordna något
av de framlagda alternativen, eftersom alla fyra ligger värdemässigt
lägre än hans eget minimiförslag
från år 1954. Av alla tecken att
döma står försvaret instundande
vinter inför en ödestimma, som i
organisatoriskt avseende kan få lika
allvarliga konsekvenser som 1925
års avrustning.
Regeringens och riksdagens inställning till försvaret har under de
senaste åren tett sig ytterst egendomlig. Fastställd organisation och
godtagna materielanskaffningsplaner skall – enligt vad man förklarat – ligga till grund för verksamheten, men de erforderliga medlen
härför har man inte beviljat. För
varje år har klyftan blivit allt vidare mellan behov och anslag. Enklast kan detta belysas med några
siffror. Medan den faktiska budgetsumman för försvaret för år 1957/
58 slutade på 2 242 miljoner kronor, kommer den nuvarande organisationen, fullgott tillgodosedd, att
för budgetåret 1958/59 kräva i dagens penningvärde 2 894 miljoner
kronor.
Att vinna politiskt gehör för en
sådan summa förefaller otänkbart
i dagens situation, men kvar står
att detta är vad som behövs för att
gällande militära organisation skall
kunna bestå. Vid mindre underbud,
blir beskärningarna obetydliga, men
blir kostnadsbegränsningarna stora,
kommer de att få ytterst allvarliga
följder. Skulle kommande års bud- .,.
408
getförslag innebära en höjning från
föregående års summa av endast
något hundratal miljoner kronor,
blir statsmakterna tvungna att
träffa ödesdigra avgöranden. Det
bör framhållas att oförändrade eller
otillräckliga anslag under ett skede
av fortlöpande inflation inte enbart
kommer att leda till minskning av
krigsorganisationen och däremot
svarande indragningar av vissa
fredsförband. Betydligt radikalare
åtgärder kommer successivt att bli
nödvändiga, åtgärder som drabbar
den militärtekniska forskningen och
krigsmaterieltillverkningen likaväl
som den önskvärda och krigsmässiga decentraliseringen av ledning
och förvaltning.
Med tanke på den spända utrikespolitiska situationen måste det te
sig motbjudande för de militära
myndigheterna att själva föreslå en
minskning av försvarsorganisationen. Men vår försvarsfråga har nu
kommit i ett sådant läge, att en
planenlig organisationsminskning
är att föredraga framför den hittillsvarande planlösheten. Försvarsstabschefen gav nyligen uttryck
för denna tankegäng med orden:
»militären måste få veta sina villkon.
Det har under de senaste månaderna inträffat händelser, som av
tidningspressen betecknats som
krisföreteelser inom försvaret. Det
är naturligt att när portionerna
minskas, slåss bröderna om smulorna! Krisens orsak ligger dock
inte där utan långt djupare. Den
verkliga krisen finns inte inqm försvaret utan mellan försvår ·och
statsmakt. De militära myndigheterna liksom majoriteten av det
svenska folket vill bibehålla vår försvarskraft. Var de ledande politikerna står är – med fä undantag
– ännu icke klarlagt!
De militära myndigheternas misstro till de politiska instanserna är
för övrigt inte bara orsakad av de
ofta slumpartade nedskärningarna
av driftbudgetäskandena. Ännu
värre ter sig situationen på kapitalbudgetfronten. Den fullständiga
bristen på överensstämmelse mellan
drift- och kapitalbudget under de
senaste åren har medfört i vissa fall
groteska situationer. Synnerligen
önskvärd, värdefull materiel ligger
oanvändbar i väntan på erforderliga fortifikatoriska anläggningar.
Läget på .detta område förvärras
snabbt. Vi har påtaglig brist på
flygfält samtidigt som behovet av
sådana stiger särskilt med hänsyn
till atombombsfaran.
statsmakternas inställning till de
militära myndigheternas rationaliseringssträvanden vore förtjänt av
ett särskilt kapitel. När det gäller
att rationalisera bort, ställer sig
statsmakterna genast positiva, men
för det som skulle komma i stället
och :.betalas av det borttagna:., föt
det anslår man inga medel. Det är
självklart att de militära myndigheternas villighet att föreslå rationaliseringar under sådana omstän~
digheter har kommit att mattas.
Det är i ett mycket bistert poli- —~,…—.,..————–…….——————–~——-
tiskt klimat som överbefälhavaren
kommer att lägga fram sin utredning. Med de gedigna kunskaper
som huvuddelen av försvarsberedningens ledamöter vid det här laget
bör ha skaffat sig, torde det inte
vålla dem några svårigheter att i
god tid före jul fixera sina ställningstaganden. Detta innebär emellertid att försvarsbilagan i 1958 års
statsverksproposition – liksom fallet var åren 1942 och 1948 -i vä-
sentliga delar måste formuleras i
avbidan på att försvarsministern
får lägga fram sitt och regeringens
ställningstagande i en proposition
längre fram till 1958 års vårriksdag.
409
Vågar man hoppas på att höstens
inledande försvarsdiskussioner av
alla parter skall föras så att inte
»budgettänkandeh får dominera?
Det gäller för riksdag och regering
att först och främst klarlägga vad
de olika alternativen innebär för
möjligheterna att försvara vårt land.
Det är ett ofrånkomligt krav att
statsmakterna snarast möjligt och
på sakliga grunder fattar ställning
i denna livsfråga för folk och land,
så att en proposition om försvarets
framtida utformning kan föreläggas
vårens riksdag. Ett bryskt och kärvt
beslut är utan tvivel att föredra
framför fortsatta förhalningar och
löften utan täckning!
I MARs 1957 uppdrog försvarsminis- -tern åt överbefälhavaren att göra en
överarbetning av 1954 års förslag
till krigsmaktens framtida utformning. överarbetningen borde ske
»mot bakgrunden av det aktuella
läget och framtidsutsikterna i militärt, tekniskt och ekonomiskt avseende». Någon avgörande förändring
i den av statsmakterna år 1948
fastställda målsättningen ifrågasattes inte, men kostnaderna borde
»av samhällsekonomiska och statsfinansiella skäl» i främsta rummet
beräknas så att de rymdes inom en
jämfört med 1954 års förslag begränsad kostnadsram. Sammanlagt
skulle han redovisa innebörden av
fyra kostnadsalternativ. Till skillnad mot år 1954, då överbefälhavaren utan att vara bunden av en
ekonomisk ram framlade sina riktlinjer, skulle alltså nu en av utgångspunkterna vara en begränsad
anslagstilldelning.
Sannolikt kan ett första utredningsresultat förväntas redan i höst.
Det förefaller otänkbart, att överbefälhavaren kan förordna något
av de framlagda alternativen, eftersom alla fyra ligger värdemässigt
lägre än hans eget minimiförslag
från år 1954. Av alla tecken att
döma står försvaret instundande
vinter inför en ödestimma, som i
organisatoriskt avseende kan få lika
allvarliga konsekvenser som 1925
års avrustning.
Regeringens och riksdagens inställning till försvaret har under de
senaste åren tett sig ytterst egendomlig. Fastställd organisation och
godtagna materielanskaffningsplaner skall – enligt vad man förklarat – ligga till grund för verksamheten, men de erforderliga medlen
härför har man inte beviljat. För
varje år har klyftan blivit allt vidare mellan behov och anslag. Enklast kan detta belysas med några
siffror. Medan den faktiska budgetsumman för försvaret för år 1957/
58 slutade på 2 242 miljoner kronor, kommer den nuvarande organisationen, fullgott tillgodosedd, att
för budgetåret 1958/59 kräva i dagens penningvärde 2 894 miljoner
kronor.
Att vinna politiskt gehör för en
sådan summa förefaller otänkbart
i dagens situation, men kvar står
att detta är vad som behövs för att
gällande militära organisation skall
kunna bestå. Vid mindre underbud,
blir beskärningarna obetydliga, men
blir kostnadsbegränsningarna stora,
kommer de att få ytterst allvarliga
följder. Skulle kommande års bud- .,.
408
getförslag innebära en höjning från
föregående års summa av endast
något hundratal miljoner kronor,
blir statsmakterna tvungna att
träffa ödesdigra avgöranden. Det
bör framhållas att oförändrade eller
otillräckliga anslag under ett skede
av fortlöpande inflation inte enbart
kommer att leda till minskning av
krigsorganisationen och däremot
svarande indragningar av vissa
fredsförband. Betydligt radikalare
åtgärder kommer successivt att bli
nödvändiga, åtgärder som drabbar
den militärtekniska forskningen och
krigsmaterieltillverkningen likaväl
som den önskvärda och krigsmässiga decentraliseringen av ledning
och förvaltning.
Med tanke på den spända utrikespolitiska situationen måste det te
sig motbjudande för de militära
myndigheterna att själva föreslå en
minskning av försvarsorganisationen. Men vår försvarsfråga har nu
kommit i ett sådant läge, att en
planenlig organisationsminskning
är att föredraga framför den hittillsvarande planlösheten. Försvarsstabschefen gav nyligen uttryck
för denna tankegäng med orden:
»militären måste få veta sina villkon.
Det har under de senaste månaderna inträffat händelser, som av
tidningspressen betecknats som
krisföreteelser inom försvaret. Det
är naturligt att när portionerna
minskas, slåss bröderna om smulorna! Krisens orsak ligger dock
inte där utan långt djupare. Den
verkliga krisen finns inte inqm försvaret utan mellan försvår ·och
statsmakt. De militära myndigheterna liksom majoriteten av det
svenska folket vill bibehålla vår försvarskraft. Var de ledande politikerna står är – med fä undantag
– ännu icke klarlagt!
De militära myndigheternas misstro till de politiska instanserna är
för övrigt inte bara orsakad av de
ofta slumpartade nedskärningarna
av driftbudgetäskandena. Ännu
värre ter sig situationen på kapitalbudgetfronten. Den fullständiga
bristen på överensstämmelse mellan
drift- och kapitalbudget under de
senaste åren har medfört i vissa fall
groteska situationer. Synnerligen
önskvärd, värdefull materiel ligger
oanvändbar i väntan på erforderliga fortifikatoriska anläggningar.
Läget på .detta område förvärras
snabbt. Vi har påtaglig brist på
flygfält samtidigt som behovet av
sådana stiger särskilt med hänsyn
till atombombsfaran.
statsmakternas inställning till de
militära myndigheternas rationaliseringssträvanden vore förtjänt av
ett särskilt kapitel. När det gäller
att rationalisera bort, ställer sig
statsmakterna genast positiva, men
för det som skulle komma i stället
och :.betalas av det borttagna:., föt
det anslår man inga medel. Det är
självklart att de militära myndigheternas villighet att föreslå rationaliseringar under sådana omstän~
digheter har kommit att mattas.
Det är i ett mycket bistert poli- —~,…—.,..————–…….——————–~——-
tiskt klimat som överbefälhavaren
kommer att lägga fram sin utredning. Med de gedigna kunskaper
som huvuddelen av försvarsberedningens ledamöter vid det här laget
bör ha skaffat sig, torde det inte
vålla dem några svårigheter att i
god tid före jul fixera sina ställningstaganden. Detta innebär emellertid att försvarsbilagan i 1958 års
statsverksproposition – liksom fallet var åren 1942 och 1948 -i vä-
sentliga delar måste formuleras i
avbidan på att försvarsministern
får lägga fram sitt och regeringens
ställningstagande i en proposition
längre fram till 1958 års vårriksdag.
409
Vågar man hoppas på att höstens
inledande försvarsdiskussioner av
alla parter skall föras så att inte
»budgettänkandeh får dominera?
Det gäller för riksdag och regering
att först och främst klarlägga vad
de olika alternativen innebär för
möjligheterna att försvara vårt land.
Det är ett ofrånkomligt krav att
statsmakterna snarast möjligt och
på sakliga grunder fattar ställning
i denna livsfråga för folk och land,
så att en proposition om försvarets
framtida utformning kan föreläggas
vårens riksdag. Ett bryskt och kärvt
beslut är utan tvivel att föredra
framför fortsatta förhalningar och
löften utan täckning!