Ett samtidspolitiskt perspektiv

389
ETT SAMTIDSPOLITISKT PERSPEKTIV
~Den som är intresserad av
politiken som professionell
observatör eller oberoende
analytiker finner i diskussionerna om exempelvis de sakliga och de taktiska avsikterna med ATP-reformen ett belysande exempel på moraliserandets betydelse som politiskt stridsmedel», skriver
preceptor Nils Andren, själv
en oberoende observatör, som
anser det paradoxalt med den
upprördhet som från politikernas sida visats mot att
olika reformförslag förts fram
med vissa partitaktiska biavsikter. Författaren gör i
denna artikel en djupgående
analys av de borgerliga partiernas situation, och han försöker inte dölja, att han är
upprörd över Mtt det små-
taktiskt finurliga spelet mellan de borgerliga partierna
skall tillåtas att år efter år,
decennium efter decennium,
förhindra en sådan radikal
förenkling av partistrukturen
som kan förnya svensk politih.
Av preceptor NILS ANDREN
Ett av de mera paradoxala inslagen i den svenska valkampanjen
1964 var den upprördhet, med vilken politiker i mycket framskjuten ställning vände sig mot tanken
att det ena eller det andra förslaget eller reformen kunde ha genomförts med vissa partitaktiska biavsikter. Det är möjligt att en sådan
upprörd indignation gjorde intryck på väljare som är obevandrade i politikens teori och praktik.
Motståndarna lär inte ha blivit helt
övertygade. Den som är intresserad
av politiken som professionell observatör eller oberoende analytiker
finner i diskussionerna om exempelvis de sakliga och de taktiska
avsikterna med ATF-reformen ett
belysande exempel på moraliserandets betydelse som politiskt
stridsmedel.
När vi har hunnit få samma tidsperspektiv på Tage Erlander som
vi har på exempelvis engelsmannen W. E. Gladstone, kommer det
att te sig mindre chockerande att
konstatera hur det moraliskt riktiga naturligt är taktiskt riktigt och
hur den taktiska fördelen lätt låter
sig förena med en moraliskt oantastlig attityd. Redan innan ett så
långt perspektiv har vunnits på de
390
i dagens strider inblandade, kan
det vara angeläget att konstatera
att taktiska avsikter inte nödvändigtvis också måste betraktas så-
som omoraliska. Inte heller bör
den svenska väljaren av i dag bli
chockerad över att spelet om politiska reformer samtidigt är ett taktiskt spel om politisk makt.
Det är inte uteslutet – det kanske rent av är sannolikt – att
också högerns något plötsliga utspel i pensionsfrågan sett i ett litet
längre perspektiv kommer att te
sig något annorlunda än det gjorde
för dem som agerade i valkampanjen 1964. Att det utgjorde ett led
i ett taktiskt spel om politiskt inflytande är naturligtvis alldeles
uppenbart. Att det som ett sådant
förfelade sin avsedda effekt är också klart mot bakgrunden både av
valresultatet och av det sätt på
vilket högern själv har uppfattat
detta valresultat. Vad som däremot
har undanskymts i den politiska
dagsdebatten är det större sammanhang i vilket högerpartiets beteende måste ses. Därmed åsyftas
inte det omedelbara praktiska syftet i spelet om inflytande inom
den grupp på mellan 40 och 50 procent av väljarna, som utgör oppositionen emot socialdemokratin.
Mytbildningen om högerpartiet
Det finns även ett längre perspektiv, som av olika skäl för
många tycks te sig som helt undanskymt, kanske rent av obegripligt.
Man bortser i den svenska politiska
debatten alltför ofta från att det
nu är inemot ett halvsekel sedan
demokratin helt bröt igenom. Det
ingår både i den liberala och den
socialdemokratiska mytbildningen
att högerpartiet av i dag i stort
sett är detsamma som högerpartiet
om inte på 1910-talet så dock på
1920-talet. Det utmålas med andra
ovd som ett parti, som tvingas fungera inom det demokratiska moderna svenska samhället men som
har sina hjärterötter i ett samhälle
av helt annan karaktär.
En sådan uppfattning kan möjligen vara riktig beträffande en
liten fraktion på den yttersta högerflygeln, en utdöende generation av
människor, vilka som vuxna upplevat och accepterat den fördemokratiska tiden. Men det är lika
uppenbart att praktiskt taget ingen
nu ledande person inom högerpartiet var äldre än cirka 15 år när
demokratin helt bröt igenom i
Sverige. Partiledaren sedan 1965
var inte ens född då.
Det torde inte heller vara särskilt
djärvt att påstå att det som för
många högermän på 1920- och
1930-talen kan ha tett sig som en
taktisk nödvändighet för dagens
högergeneration är ett både politiskt och ideologiskt axiom. Hö-
gern, likaväl som övriga partier,
fungerar inom det socialliberala,
demokratiska välfärdssamhället.
Liksom alla andra partier kan det
endast hävda sig om det accepterar
dess grundprinciper. Om dessa allmänna premisser accepteras, ter
det sig inte heller som enbart en
taktisk manöver, om högerpartiet
i 1964-års val siktade på en tämligen radikal lösning av ett socialistiskt problem. Denna lösning
måste ha tett sig som mycket mera
tilltalande, som den också kunde
utgöra ett instrument att minska
den ekonomiska maktkoncentrationen i de politiskt ledande gruppernas händer.
Möjligen kan det sägas att denna
aspekt med hänsyn till högerns
egna partiintressen och principiella
utgångspunkter inte fick framträda
tillräckligt kraftigt i diskussionen.
Frågan om utnyttjande av eventuella överskott på pensionsfonderna för att förbättra läget för utanför ATP stående grupper underströks i så fall alltför kraftigt. Vad
som här bör konstateras är att
kampanjen fackpolitiskt – om uttrycket må tillåtas- hade två syften, det ena socialpolitiskt och det
andra ekonomiskt-politiskt i socialiseringsbekämpande syfte. Därtill
kom sedan givetvis den taktiska
funktionen att försöka förbättra
högerns ställning inom oppositionshalvan i svensk politik.
Det är självklart att det vore för
mycket begärt att exempelvis socialdemokrater, liberaler och centerpartister skulle öppet vidkännas
en så pass lidelsefri syn på det mest
uppmärksammade inslaget i valkampanjen år 1964. Ett partis politiska reaktion är inte enbart en
spontan manifestation för en viss
uppfattning – den fyller också ett
rent partitaktiskt syfte. Bilden av
högerpartiet såsom ett omoraliskt
parti fyllde en viktig funktion i den
391
politiska mytbildning som övriga
partier ansåg det opportunt att
stödja sig på. Särskilt gäller detta
om centern och folkpartiet, vars
~mittensamverkan~ kräver största
möjliga distans från och isolering
av högern.
De tolkningar som partierna gör
av valresultat är naturligtvis i hög
grad betingade av vad som rent
partitaktiskt kan anses vara fördelaktigt. Varje parti lägger gärna in
en bekräftelse på riktigheten av
vissa egna antaganden :i. valresultatet. I dagens läge, i gårdagens och
sannolikt även morgondagens, har
detta inneburit att socialdemokraterna inte haft någon svårighet att
finna sina antaganden om oppositionens oduglighet som regeringsalternativ bekräftade. Från oppositionshåll har man i högerns tillbakagång och de båda mittenpartiernas blygsamma befästande av
sina positioner å andra sidan
tyckt sig spåra tecken till att ett
alternativ till socialdemokraterna
börjar ta form.
Instabilitet inom oppositionen
Det som tilldrog sig den största
uppmärksamheten efter valet var
naturligtvis högerns tillbakagång.
Det talades rentav om en katastrof
för högerpartiet, och det förefaller
som om också det drabbade partiet
självt inte stod främmande för
denna uppfattning. Givetvis var tillbakagången sedan 1958 från 45
mandat till 33 betydande. Den är
dock inte på något sätt enastående.
Centerpartiet gick ner från 30 man- 392
dat 1948 till 19 år 1956, och folkpartiet reducerades genom det katastrofala ATP-valet 1958 från 58
till 38 mandat, det största blodbadet i något val i modern tid. Högerpartiets nedgång under de senaste
fyra åren passar alltså väl in i den
bild av instabilitet som har präglat oppositionspartiernas inbördes
styrkeförhållanden.
Det kan under sådana förhållanden vara rimligt att försöka sätta
in dessa styrkeväxlingar, som i
stort sett inte på något sätt påverkat oppositionens samlade styrka,
i ett vidare sammanhang än varje
litet partis eget grodperspektiv. Vid
det första efterkrigsvalet 1948 uppgick högerns andel i valmanskåren
till 12,3 procent. Vid det följande
valet, 1952, hade den stigit till 14,4
procent. År 1956 steg den till 17,1
procent och 1958 till 19,5 procent.
Därefter har den fallit tillbaka; den
utgjorde 16,5 procent 1960 och
hade vid 1964 års val sjunkit något
under 1952 års siffra. En exakt
jämförelse är svår att göra med
hänsyn till MbS’ intervention i fyrstadskretsen.
Vad var det som under denna tid
hade hänt som kan förklara hö-
gerns uppgång och nedgång? Personliga faktorer, sådana som att
Jarl Hjalmarson var en mera inspirerande partiledare än Fritiof
Domö och tidigare Gösta Bagge och
även hade mera »folkliga» egenskaper än sina efterträdare, kan väl
inte helt avskrivas som förklaringar. Det vore dock att tillmäta
den personliga faktorn en alltför
dominerande plats, om man anförde detta som enda förklaring
eller rentav som den väsentligaste
förklaringen.
År 1951 inträffade en för oppositionen avgörande händelse i
svensk inrikespolitik. Den bestod
i bildandet av den rödgröna koalitionen mellan Tage Erlander och
Gunnar Hedlund, mellan socialdemokraterna och bondeförbundet
Koalitionen ställde bondeförbundet
inför stora valpolitiska svårigheter.
Dess väljarunderlag dalade snabbt
från 1948 till 1952 från 12,4 till
10,7 procent av valmanskåren. År
1956 fortsatte nedgången. Partiet
fick då endast 9,4 procent av samtliga röster. Det är alldeles uppenbart att det nuvarande centerpartiets nedgång gynnade högern. Det
är också uppenbart att högerns
propaganda under denna tid i
mycket stor utsträckning inriktades på att vinna väljare på landsbygden som tidigare stött bondeförbundet.
Centerpartiets återhämtning
»Koalitionen» varade till 1957.
Sedan de »gröna» lämnat den valpolitiskt ödesdigra koalitionen med
de »röda», kunde bondeförbundet
återvinna vad det förlorat ute i valkretsarna på den svenska landsbygden. Samtidigt skedde en viss förändring av dess allmänna utseende. Det upphörde i princip att
vara ett bondeförbund och ett renodlat landsbygdsparti. I stället blev
det ett »centerparti», som eftersträvade att vinna stöd också bland
väljare i städerna, särskilt bland
de småföretagare som ekonomiskt
sett har samma intressen som
självägande lantbrukare. De gynnsammare förutsättningarna för
centerpartiet återspeglades redan
i 1958 års upplösningsvaL I detta
vann partiet 12,7 procent av rösterna. År 1960 ökades dess andel
till 13,6 procent.
Det skulle vara rimligt att antaga att högerns andel i valmanskåren vid 1958 års val på motsvarande s·ätt hade minskats. Så
skedde emellertid inte. 1958 nådde
– som redan nämnts – högern
sin hittills högsta procentuella andel i valmanskåren under efterkrigsperioden med 19,5 procent.
Förklaringen till detta till synes
egendomliga förhållande måste
sökas i folkpartiets samtidiga nedgång. Högern gjorde 1964 en taktisk felspekulation i ATP-frågan;
folkpartiet hade i ännu högre grad
gjort det 1958. Det intog då en
kompromissbetonad och för många
väljare svårbegriplig position till
det socialdemokratiska ATP-förslag som partiet tidigare hade bekämpat på gemensam linje med
högern. I detta läge förlorade folkpartiet mellan 5 och 6 procent av
hela väljarkåren. Delvis gynnade
detta högern. Samtidigt torde dock
både centern och socialdemokraterna ha tillgodogjort sig en del
av de svikande folkpartiväljarna.
Vid 1960-års val kan man säga
att högern spelade över den kärva
linje som tycktes ha medfört framgångar vid tidigare val. Resultatet
393
blev ett bakslag, som reducerade
partiets styrka i hela valmanskåren
med tre procent. Valutgången blev
en inre kris, ett partiledarskifte
och, trots all dimbildning, ett
»systemskifte». Tydligen felbedömde partiet orsakerna till sina
tidigare framgångar. Det måste ha
tillskrivit dessa högerns program
och ledarskap, inte yttre konjunkturer som existerar oberoende av
partiets egna ansträngningar. Hö-
gerpartiets nedgång måste främst
ses mot bakgrunden av strukturförändringarna i svensk politik
under 1950-talets sista år.
Högerpartiet gynnades sedan
1960 inte längre av de osedvanligt
goda politiska konjunkturer som
hjälpt det under 1950-talet. Partiet
hade också misslyckats att under
1950-talets högkonjunktur skapa
en distinkt och tilltalande politisk
profil. Under från allmänt taktisk synpunkt mindre gynnsamma
förhållanden kunde det inte hålla
kvar väljare, som mindre av förkärlek för högerpartiet än på grund
av motvilja mot andra partier tillförde högern röster under 1950-
talet. Hjalmarson och Svärd misslyckades 1960 med sin s. k. kärva
linje eller »mörkblå» politik. Hö-
gerledningen under Heckscher visade sig inte mer framgångsrik
med sitt politiska utspel, som av
motståndarna mot slutet också betecknades som »mörkblått» men
som i själva verket bör tolkas som
ett uttryck både för en nyare tradition inom svensk höger och för
nödvändigheten att markera en
394
egen profil då mittenpartierna bojkottade trepartisamverkan.
Vad borde konklusionerna i
detta läge bli? Centern och folkpartiet tyckte sig i valresultatet
finna en bekräftelse på att mittenpolitiken är den riktiga vägen att
skapa en stark opposition i Sverige,
en opposition, som så småningom
skall kunna utvecklas till ett verkligt regeringsalternativ. Tanken
bakom detta resonemang är enkel:
om mittenpartierna håller samman
och intar en klar front mot högern,
kommer högerns moderatare väljare att attraheras till det större partiet. Högern kommer därmed att
bli ett svagt flygelparti på borgerlighetens högerkant – en motsvarighet till kommunisterna på den
socialistiska sidans vänsterkant.
Spottkopp till höger
Den sålunda reducerade högern
skulle för de båda mittenpartierna
alltjämt fylla en viktig funktion.
Den skulle utgöra en spottkopp till
höger och därmed ett ständigt men
nödvändigt bevis inför den borgerliga vänstern och inför vänsterväljare som tvekar mellan socialdemokratin och folkpartiet att den nya
mittenkombinationen utgjorde ett
genuint framstegsparti av starkt
progressiv, reformvänlig karaktär.
Det skulle förhindra att mittenpartierna, i varje fall till en början,
skulle kunna betecknas som ett
högerblock i svensk politik. Om
denna politik mot högern skulle
lyckas alltför väl och detta parti
praktiskt taget helt utplånas, bleve
situationen måhända en annan.
Mittenpartierna skulle då snabbt
bli ett högerblock. Om de båda
partierna i ett sådant läge inte hunnit genomföra en fullständig partisammanslagning, simlie säkert ett
– eller båda – snabbt vilja bryta
samverkan och försöka manövrera
tillbaka in mot en politisk mellanposition. Är det en för djärv gissning att i så fall centerpartiet
skulle komma först?
För den som anser det vara mycket angeläget att oppositionen i
Sverige blir så stark att den kan
utgöra ett trovärdigt regeringsalternativ är det av underordnad betydelse på vilket sätt detta alternativ
kommer till stånd. Det kan ske på
mittenpartiernas sätt eller genom
den trepartisamverkan som i själva
verket har varit ett ledmotiv i hö-
gerns politik och som på ett dramatiskt !’iitt demonstrerades av
Medborger.ig Samling i fyrstadskretsen under 1964-års val. I själva
verket är det mycket tveksamt om
mittenpartiernas politik helt motsvaras av de yttre förhållanden som
råder. Om högerns valmotgång 1964
haft karaktären av en verklig katastrof, skulle deras resonemang vara
mera hållbart.
I själva verket är detta långifrån
säkert. Högern kan anses ha hållit
den position som bör betraktas som
rimlig under s. k. normala förhållanden, d. v. s. under konjunkturer då inte något av de båda andra
borgerliga partierna är alldeles särskilt försvagat. Det är därför mycket tveksamt om det under sådana
förhållanden finns några skäl att
anta att högern kommer att väsentligt reduceras under den närmaste
tiden. Därmed minskar även sannolikheten för att en partibildning
eller koalition, byggd på de båda
mittenpartierna, skall kunna ensam uppnå en sådan styrka att den
blir ett effektivt regeringsalternativ, i varje fall inte i majoritetsställning.
Man kan givetvis alltid tänka sig
den möjligheten att de båda mittenpartierna tillsammans bildar en
koalition som stöds av högern ungefär på samma sätt som bondeförbundet stödde socialdemokraterna
mellan 1933 och 1936. Men skulle
högern, som önskar en verklig trepartiverksamhet, vara beredd att
medverka på sådana villkor? Den
starka partibildning på oppositionssidan – eller på borgerlighetens
sida – som den svenska parlamentarismen skulle behöva, uppstår inte på ett sådant sätt. Erfarenheterna från fyrstadskretsen
antyder att trepartisamverkan kan
vara den form för samarbete inom
den nuvarande oppositionen som
mest tilltalar väljarna. Sedan dess
har andra försök att stimulera till
en borgerlig »trojka» gjorts. Det
finns skäl att fråga sig varför denna lösning inte valdes redan före
1964 års andrakammarvaL Det
finns också skäl att fråga sig om
inte orsaken till den uteblivna trepartisamverkan snarare är att söka
i det taktiska betraktelsesätt som
rått inom mittenpartierna än i hö-
395
gerns självständiga utspel framför
allt i ATP-frågan. Går man tillbaka
till 1961 och 1962 och början av
1963 finner man att det från hö-
gerns sida förelåg klara tecken på
en önskan om en samverkan mellan alla tre partierna. En sådan
kom inte till stånd. Den borgerliga
samverkan inskränktes under tiden
närmast efter 1960 års val till ett
närmande mellan folkpartiet och
högern.
Mittenställningens fördelar
En rimlig tolkning av misslyckandet är följande: Centerpartiet
har sedan det lämnade regeringen
1957 varit mycket medvetet om
fördelarna av att inta en mellanposition i svensk politik. Det har tidvis hävdat sin speciella karaktär
som ett parti som varken är borgerligt i traditionell mening eller
socialistiskt. Därmed har det hållit
eller försökt hålla distansen både
mot höger och mot vänster. Inom
folkpartiet rådde delvis kritik mot
de tendenser till en alltför intim
samverkan med högerpartiet som
hade präglat partiets ställningstagande alltsedan de tidigare skedena av striden om ATP 1956 och
1957 och delvis 1958. Framför allt
torde man dock inom folkpartiet
ha varit mycket medveten om riskerna av att låta centerpartiet ensamt manövrera i mittenställning
i svensk politik. Detta skulle försvåra för folkpartiet att markera
sin ställning som ett borgerligt
vänsterparti. Det skulle göra det
lättare för dess kritiker att hävda
396
att det i själva verket var ett slags
moderat högerparti. Därmed uppstod för folkpartiet en taktiskt
ohållbar yttre situation, som ytterst hänför sig till centerpartiets
obenägenhet att lämna sin gynnsamma mittenställning.
En sjuk parlamentarism
Resultatet av en sådan analys av
dagsläget blir alltså en pessimistisk konklusion. Möjligheterna till
en bred borgerlig samverkan ter sig
i dagens läge tämligen små. sjukdomen i svensk parlamentarism,
oppositionens splittring, är klar,
men resultatet av 1964 års val till
andra kammaren har inte blivit
den påtagliga sjukdomsinsikt som
krävs för att en patient skall underkasta sig en så radikal kur att
hälsan återvinns.
Ett sunt parlamentariskt system
kräver att det finns både ett starkt
regeringsparti och en stark opposition. I dagens läge saknas en tillräckligt effektiv opposition. Det
beror inte på att väljarkåren till
överväldigande del stöder regeringen. Det har många gånger och med
rätta upprepats att oppositionens
styrka är oväsentligt mindre och
ibland rent av något större än regeringens. Men oppositionen är
splittrad. Den förefaller som helhet alltjämt mer intresserad av att
vinna röster från varandra än att
gå fram i samlad front mot regeringen. Oppositionen är alltjämt
lika svag som tidigare, om man
med svag menar oförmögen att utgöra ett allvarligt hot mot regeringen. Från dessa synpunkter är
det mycket beklagligt – även om
man av politiska eller principiellt
parlamentariska skäl skulle önska
ett regeringsskifte i Sverige – att
inte också folkpartiet och centerpartiet tillfogades kännbara mandatförluster i 1964 års val. Det fö-
refaller som om endast en ren
katastrof för oppositionspartierna
skulle kunna ge dem den sjukdomsinsikt som de behöver för att underkasta sig radikalkuren partisamverkan med sikte på snar trepartisammanslagning.
Eller är det så att hela detta resonemang bygger på en felaktig
uppfattning om oppositionens uppgift? Har oppositionspartierna efter 30 års oppositionsställning till
den grad accepterat sin roll att de
inte längre eftersträvar regeringsmakten i Sverige? I så fall har de
också upphört att fylla den roll
som är tilldelad dem i ett parlamentariskt system. I så fall lever
Sverige under ett rent skenparlamentariskt system, där oppositionens kontrollförmåga undergrävs
av dess oförmåga eller rentav ovilja att försöka byta roller med regeringen.
Nya förebilder?
Kanske borde vi söka nya förebilder för vår politiska formlära
hos samtidens enpartistater? Därmed åsyftas inte diktaturer utan
enpartistater av t. ex. den typ som
förekommer i vissa amerikanska
delstater. Full demokratisk frihet
råder i princip. Flera partier existerar men oppositionen är så svag
att den definitivt upphört att vara
ett »trovärdigt» alternativ till regeringspartiet. Det amerikanska
presidentvalet 1964 visar dock att
även »obotliga» enpartistater till
slut kan skifta parti – också efter längre enpartidominans än 29
eller 33 år. Ger den tanken någon
tröst? I Sverige modifieras inte enpartistaten av att den, som i Förenta staterna, utgör en komponent
i en maktbalanssituation där en annan och mäktigare faktor är unionen, som inte präglas av ett enpartisystem.
Detta perspektiv på svensk samtidspolitik inleddes med några
reflexioner om moral och taktik
som politiska instrument. Påpekandet gjordes att det är paradoxalt
att den som sysslar med politik
som yrke – eller medborgarplikt
– och den som professionellt studerar denna kan gripas av mora- 397
lisk upprördhet över att politiska
ståndpunktstaganden dikteras av
taktiska hänsyn.
I konklusionerna kan kanske
författaren till slut tyckas ha nalkats den ståndpunkt han kritiserat.
Han är upprörd över att det små-
taktiskt finurliga spelet mellan de
borgerliga partierna skall tillåtas
att år efter år, decennium efter decennium, förhindra en sådan radikal förenkling av partistrukturen, som kan förnya svensk politik.
Till sitt försvar får han säga att
det inte är moralen som kritiseras
och beklagas utan omdömesförmå-
gan eller målsättningen. Kritiken
gäller omdömesförmågan, om målsättningen faktiskt är borgerlig
samverkan med sikte på partisammanslagning. Den gäller målsättningen om en sådan partisammanslagning inte skulle åtnjuta högsta
politiska prioritet.