Ett starkt försvar behöver mer än kulor

Det här är den största procentuella höjningen av anslagen till det militära försvaret sedan 1950-talet, säger försvarsminister Peter Hultqvist (S). Frågan är om det är någon mening att jämföra med oss själva när omvärlden springer så mycket fortare, funderar Amanda Wollstad.

Det är en sak hur mycket mer pengar lägger på försvaret i ett historisk perspektiv – en helt annan hur mycket vi lägger jämfört med andra. Och då i synnerhet i vårt närområde, med både goda och mindre goda grannar. För i slutändan är det vår förmåga i jämförelse med de som kan tänka vilja oss illa som räknas.

Och vi har en bit kvar. Alla tillskott är naturligtvis av godo, men därmed inte tillräckliga. Och inte heller kan en förmågeökning räknas i reda pengar.

Inför den proposition som januaripartierna enades om i veckan har Försvarsmakten och Överbefälhavare Micael Bydén tryckt på behovet av att vidmakthålla och stärka de marina förmågorna och luftstridskrafterna. Försvarspolitikerna verkar, sin vana trogen, dock mest fokuserad på armén.

Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman påpekar enligt Svenska Dagbladet att stormakter gärna slåss i luften och till sjöss, men vill undvika markstrider, därför är arméstridskrafter den mest krigsavhållande komponenten i varje försvar.

Problemet med den invändningen är ju att vi också gärna vill undvika markstrider – i synnerhet på svenskt territorium. Det är därför man brukar tala om flygvapnet och marinen – kanske i synnerhet ubåtsvapnet – som en tröskeleffekt. Kostnaden för att angripa militärt mot Sverige ska vara så hög att fienden drar sig för de förluster de skulle innebära – innan de ens nått fram.

Det är ett återkommande problem i försvarsdebatten, att politiken säger sig vilja inhämta professionens specialkunskaper men sedan ändå gör lite som de vill. De är naturligtvis deras rätt, frågan är om det är särskilt effektivt. En samlad upprustning och en trovärdig avskräckningseffekt uppnås inte genom en ständigt duttande i politikens för tillfället mest omhuldade funktion.

Därmed inte sagt att armén ska svältfödas. Hela försvarsmakten är anorektisk och inga delar kan egentligen inte vänta. Det är i armén den stora numerären finns, och det är också där man nu ska få personalen att växa. Det kräver utrustning, vapen och lokaler – men kanske framförallt kompetenta officerare och specialister som kan utbilda nästa generation till dugliga soldater. Och att såväl officerarna och specialisterna som soldaterna stannar kvar, och ser en framtid i uniform. För de krävs bättre löner och villkor – men också framtidshopp.

Regeringen utesluter inte att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Blir det en väpnad konflikt i närområdet kommer Sverige ”oundvikligen” att påverkas.

Försvarsministerns ord manar till stort allvar. Frågan är om han och hans kollegor i Januaripartierna faktiskt lyssnar.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift