Ett tal om frihet

I veckan delades 2018 års pris till Johnny Munkhammars minne ut vid en ceremoni på näringslivets hus. I samband med utdelningen hölls ett seminarium där Dick Kling talade på temat Frihet. Svensk Tidskrift har idag glädjen att återpublicera talet i dess helhet.

Årets pris tilldelades Siri Steijer.

Tack för att jag får tala här idag. Det känns hedrande och viktigt. Viktigt därför att idéer växer i människor, och glömmer man människorna vissnar idéerna.

När Johnny drev sin kampanj för en plats i riksdagen använde han som ledord Frihet, Förändring, Företagande. Det är intressant att se vilka syskon ett ord får. Förändring och Företagande är de aktiva och konstruktiva resultaten av Frihet. Det är så vi vill att frihet ska användas.

Men Frihet har också ofta kidnappats och missbrukats. Frihet, jämlikhet och broderskap var den franska revolutionens slagord. Då blev friheten den otyglade destruktiviteten. När frihet tolkas som avsaknad av alla begränsningar av det egna handlandet blir den enes frihet den andres ofrihet så fort det finns intressekonflikter människor emellan. Och det fanns det ju när den revolutionära jämlikheten skulle skapas.

Om nu frihet från begränsningar inte alltid är oproblematiskt kanske det är bättre att tala om frihet till möjligheter. Men då urartar begreppet lätt till de rättighetskataloger som politiker och internationella organ älskar att formulera. Och det kanske inte är vad som först dyker upp i tankarna när man hör ordet frihet.

Samtidigt som jag tror att alla har en intuitiv känsla av vad frihet är så är begreppet i sig svårgripbart. Och jag kan försäkra att det inte hjälper att läsa vad diverse filosofer har att säga om det. Inte heller våra politiker bidrar med mer än att de tycker att frihet är bra. Inget riksdagsparti var i sitt valmanifest mot frihet men engagemanget för frihet varierade ganska ordentligt. Liberalerna nämnde ordet frihet 67 gånger i sitt valmanifest. I Miljöpartiets förekom det bara en gång – och det var i samband med fossilfria transporter. Annars användes frihet främst som ett oproblematiskt honnörsord. Men det är först när man tittar på frihetens beståndsdelar och inskränkningar som begreppet kan få en politisk laddning. Och det har det inte idag.

När SOM-institutet i Göteborg undersöker vilka samhällsproblem som väljarna tycker är viktigast finns frihet överhuvudtaget inte med. Då dominerar de så kallade sakfrågorna som invandring, sjukvård och skola. Kanske är vi så fria i Sverige att frihet inte är något problem. När man tittar på hur Sverige placerar sig i internationella rankinglistor över friheten i olika länder kan man vid ett första påseende faktiskt få det intrycket.

Den kanske mest ambitiösa studien av friheten i världen utförs av Freedom House som undersökt den politiska och mänskliga friheten i 200 länder. De enda länderna som får full poäng vad gäller frihet är Sverige, Finland och Norge. Det Freedom House studerar är det som kan sägas vara de klassiska politiska fri- och rättigheterna. Och där verkar vi i Sverige inte ha något att oroa oss över.

Men när man tittar på rankinglistor som förutom de klassiska fri- och rättigheterna också väger in den ekonomiska friheten blir bilden lite annorlunda. De två tankesmedjorna Cato-institutet och Fraser-institutet publicerar en gemensam lista som också är världsomspännande. Här kvalar Finland och Norge fortfarande in bland de 10 bästa länderna men Sverige har åkt ner till en 13e plats. Det är framförallt den ekonomiska friheten som drar ner Sverige – där har vi 25 länder före oss.

Cato- och Fraserinstituten tar inte hänsyn till det man skulle kunna kalla för frihet när det gäller livsstilsval. Det har dock den Madridbaserade tankesmedjan Foundation for the advancement of liberty fokuserat på. Deras index baseras på hur fria val människor kan göra i religiösa, moraliska och andra livsstilsfrågor. Bland 160 länder intar Nederländerna en ohotad tätposition och Sverige landar på 25e plats.

En mer extrem position innehar Sverige i det som kallas för Nanny index – ett index som fokuserar på friheten att äta, dricka och röka som man vill, det vill säga hälsorelaterade livsstilsval. Här har Finland de starkaste restriktionerna och Sverige hamnar på en femteplats, om det är från botten eller toppen beror väl lite på hur man ser det, men speciellt fria att förstöra vår hälsa är vi inte.

Nu är naturligtvis inte alla dessa rankingar någon exakt vetenskap. Men om jag ändå ska våga mig på en executive summary så är Sverige i det närmaste fläckfritt när det gäller de klassiska demokratiska fri- och rättigheterna, vi är sämre när det gäller ekonomisk frihet och livsstilsval i vidare mening men tillhör ändå de 15 procent bästa länderna och slutligen när det gäller hälsorelaterade livsstilsval tillhör vi de minst fria länderna.

Men stämmer verkligen det här? Jag tror inte att de flesta av oss upplever det som att vi är förtryckta i ofrihet. Men när man tänker efter; vad ska man säga om ett land där många blir fråntagna halva sin inkomst, får sitt liv reglerat av ett tusental lagar och närmare 50 000 sidor offentliga regler. Där man inte har rätt att vara företagare om Skatteverket inte ger sitt tillstånd och där devisen ovanför ingången till vårt äldsta universitet är: Att tänka fritt är stort men tänka rätt är större.

Så även om ni känner er fria ska jag utnyttja min frihet som talare till att lite närmare granska frihetsinskränkningarna på tre områden: den ekonomiska friheten, den inre friheten och den legala friheten.
?
Först den ekonomiska friheten!

Ett bra sätt att belysa den ekonomiska friheten är skattefridagen. Det är den dag då en genomsnittlig löntagare tjänat ihop tillräckligt för att betala årets skatter. I år inföll den den 19 juli. För en låginkomsttagare som tjänar 20 000 kr i månaden inföll den sex dagar tidigare, den 13 juli. Den som tjänade 60 000 kr i månaden fick streta på till mitten av augusti innan skatten var betald.

Förr dignade allmogen under tionde till kyrkan och dagsverken hos adeln, men att vänta mer än halva året innan de fick jobba åt sig själva hade de nog inte funnit sig i. Varför gör vi det? Kanske för att vi faktiskt får något för skatterna och för att inkomsterna är så höga att dom ändå räcker månaden ut för de flesta. Men inte för alla.

För att ha en trygg ekonomi ska man enligt Swedbank kunna spara 10 % av sin lön och ha två månadslöner på banken. Det låter inte orimligt. Men hälften av alla hushåll klarar inte det. Och enligt statistiska centralbyråns undersökningar av levnadsförhållanden saknar var femte person helt och hållet en kontantmarginal för oförutsedda utgifter. För två miljoner människor i Sverige finns det inga pengar i slutet av månaden.

Att ha en slant på banken påverkar faktiskt hur fria människor känner sig. I samband med att jag skrev en bok om de svenska radhusproletärernas fattigdom lät vi United Minds göra en enkätundersökning för att belysa skillnaderna mellan dom som hade mindre än 20 000 kr på banken och dom som hade över 100 000 kr. Det är ingen dramatisk skillnad i sparkapital, men den var tillräckligt stor för att påverka människors frihet i flera viktiga avseenden. De som hade mer än 100 000 var mer benägna att säga upp sig om de vantrivdes på jobbet eller om företaget gjorde något man ansåg helt fel. De tänkte mer på att vara hemma och kurera sig om de blev sjuka och tänkte mindre på de ekonomiska konsekvenserna när de delade barntillsynen. De var mer benägna att byta bostad, att ta ledigt och utbilda sig och att starta företag. De var också mer beredda att hjälpa sina barn och sin gamla föräldrar ekonomiskt och de hade ett starkare ideellt engagemang. Sammanfattningsvis var de friare i sitt handlande!

Det är klart att det är en frihetsinskränkning när pengarna knappt räcker till löpande utgifter. Men man kan också se det som att det är livets hårda villkor. Man får rätta mun efter matsäcken och vi lever inte i ett Schlaraffenland där det flyter vin i floderna och stekta sparvar flyger omkring. Men vi lever faktiskt i ett av världens rikaste länder och det är vi själva som i demokratisk ordning avstått från en stor del av vår ekonomiska handlingsfrihet.

Vi har accepterat att staten har byggt upp ett företagsimperium som värderas till 570 miljarder kr. Det här är ytterst svenska folkets egendom och om vi fick äga det direkt i stället för via politiker och byråkrater skulle en tvåbarnsfamilj få en extra förmögenhet på 230 000 kr. Nog vore det en frihetsreform!

Vi har också accepterat ett offentligt trygghetssystem som inte bara tar från de rika och ger till de fattiga utan framför allt tar från alla för att sedan ge tillbaka pengarna när och hur våra politiker behagar. Av den skatt en genomsnittlig svensk betalar kommer ungefär 80 procent tillbaka som transfereringar eller subventioner vid någon annan tidpunkt i livet. Det vi får för våra skatter är i hög grad att någon annan förvaltar våra pengar.

Varför har vi så villigt avstått från vår ekonomiska frihet? Hur står det egentligen till med vår inre frihet?

Den inre friheten

Hur fria är vi som människor? En del har ju en helt deterministisk världssyn där vi styrs av våra gener och våra upplevelser som i sin tur är givna av orsaks- och verkanskedjor från världens födelse. I så fall skulle vi vara helt ofria, vilket är en tanke jag förkastar. Jag tänker utgå från att människor har en fri vilja och att kaos och slump har betydelse i världens gång. Universum är alltså inte ett uppskruvat urverk som vi inte kan påverka.

Men det hindrar inte att vårt handlande påverkas av våra gener. Vi skiljer oss genetiskt inte så mycket från urtidens nomadiserande jägarstammar. Och det allra viktigaste då var att inte bli utstött ut flocken. Det skulle leda till en säker död. Vi har därför också blivit utrustade med ett starkt bekräftelsebehov för att känna att vi platsar i gruppen. Hjärnforskaren David Ingvar hävdar till och med att bekräftelsebehovet är vår starkaste drift. Att säga till någon: ”Du passar inte in”, är ett piskrapp som svider.

Hur gör man då för att få bekräftelse? Man håller sig till reglerna. Det gäller allt från att äta med rätt bestick eller inte stirra folk i ögonen i hissen till att inte bli avslöjad med skattebrott eller barnmisshandel. Vi gillar regler, och vi har svårt att klara en frihet som innebär att det inte finns några regler att hålla sig till. Hur många av oss har inte fått ett oroligt samtal med frågan om vilken klädkod som gäller?

Kanske finns det ett samband mellan det starka bekräftelsebehovet och vårt starka obehag inför att ångra sig. Om ett handlande inte bekräftas ska det kännas en längre tid att det var fel – ångern ska riva i det inre. Vi vill inte misslyckas och mängder med psykologiska experiment visar också att för de flesta gäller att rädslan för att misslyckas är starkare än lusten att lyckas. Det kanske man inte tror när man ser på spelmarknaden, men där handlar det för de flesta om begränsade förluster. Entreprenörer som pantsätter villan och säger upp sig från jobbet är det däremot mer tunnsått med.

Framförallt ogillar vi att lyckas sämre än våra grannar. Detta just för att det då blir så påtagligt att det fanns ett annat och bättre val och att vi måste ångra att vi inte valde det.

Vi är alltså anpassliga, riskobenägna och avundsjuka. Sammantaget gör det oss benägna att avstå från en del av vår frihet, anpassa oss till samhällets normer och överlåta beslut och ekonomiska resurser till ett kollektiv som kan jämna ut risker och se till att det blir lika för alla. Men i ett sådant samhälle begränsas utrymmet för kreativitet och innovationer. Och även om vi själva mår dåligt av att ta risker och bryta normer mår vi bra av att andra gör det. Det är dom som bryter mot gällande föreställningar som driver kultur, ekonomi och vetenskap framåt. Det är därför Uppsala universitets devis att det är större att tänka rätt än att tänka fritt är så farlig. Hade den fått gälla hade vi fortfarande trott att jorden var universums medelpunkt.

Det behövdes normer för att hålla ihop urtidens jägargrupper och det gick att upprätthålla normerna med skvaller, koalitioner, utfrysning och ytterst våld. Men redan i de första stadssamhällena för 4000 år sedan kodifierades normerna i lagar med fastställda sanktioner för den som bröt mot dem. Sociologer brukar hävda att om en grupp blir större än 150 personer räcker det inte med informella regler och vår inneboende vilja till anpasslighet. Då krävs hårdare inskränkningar av friheten.

Därmed är vi inne på Den legala friheten

Naturligtvis behövs det lagar och regler i ett modernt samhälle. Alternativen till en rättsstat tilltalar få människor, vare sig det skulle vara den godtyckliga rättskipningen i en diktatur eller den starkes rätt att förtrycka den svage i ett rättslöst samhälle. Problemen uppstår när lagarna blir för många och för krångliga. I Sverige har vi en regelpyramid med över 1000 lagar i toppen, ett par tusen förordningar under det och i basen närmare 50 000 sidor myndighetsregler. På vägen från övergripande lagstiftning till myndighetsregler förvandlas ofta vettiga övergripande principer till svårbegripliga myndighetsbeslut.

Att skogsägare inte får skövla skogen helt utan naturintressen låter åtminstone för mig som en rimlig inskränkning i den fria äganderätten. Men det blir inte längre rimligt när en småbrukare utan kompensation förbjuds att avverka skog i ett område där det finns bombmurklor eller lavskrikor som må vara ovanliga lokalt men i övrigt finns i hela barrskogsbältet i Amerika, Europa och Asien.

Många tycker säkert att det är bra att vi har en lagstiftning mot diskriminering, men när den ledde till att en kvinna fick 40 000 i skadestånd för att hon inte anställdes för att hon inte ville handhälsa, minskade entusiasmen.

Det är säkert viktigt för den fria konkurrensen i EU att det finns regler för den offentliga upphandlingen. Men jag tror att många bleknade när nya EU-direktiv för upphandling utmynnade i ett lagförslag till Lagrådet på 1495 sidor med 1000 nya lagparagrafer.

Jag skulle kunna fortsätta med många fler exempel som visar på en tydlig trend i lagstiftningen. Den blir allt mer detaljerad på myndighetsnivå och den omfattar allt större områden av samhället. Vi blir allt mer regelstyrda och allt mindre fria.

Den här utvecklingen drivs av misstro mot mänsklighetens förmåga att hantera sin frihet. Men också av politikers och byråkraters oro för det ansvarsutkrävande de utsätts för när de inte förbjudit allt tänkbart ont. Tänk om det sker en trafikolycka för att någon sitter och pillar med mobilen – bäst att förbjuda det. Tänk om det byggs lägenheter utan hatthylla i tamburen – bäst att kräva en lång hatthylla i byggreglerna. I sin förlängning leder den här synen till det jag ställdes inför som statssekreterare på finansen. När jag frågade en tjänsteman varför ett förbud föreslogs svarade han lakoniskt: vi ser ingen anledning att tillåta det.

Det finns alternativ till en ständigt utvidgad lagstiftning och minskad frihet. Det är tilltro, information och social kontroll.

Varför ska vi utgå ifrån att byggföretag inte bygger lägenheter som människor vill hyra eller köpa? Kan man inte räkna med att bilförare är rädda om sitt eget skinn – och om de inte är det hjälper det knappast med regler.
Och vi får hela tiden nya digitala plattformar där information sprids om vilka uthyrare av privatlägenheter som är justa, där taxiförare kan följas i realtid, där restaurangbesöken recenseras. Den sociala kontrollen har sprängts från den lilla gruppen där alla känner varandra till internet där alla kan nå alla.

Avslutning

I USA har det nyligen publicerats två böcker som har stark bäring på frihet. Den ena är skriven av den före detta utrikesministern Madeleine Albright. Hon varnar för fascismens frammarsch i världen och exemplifierar med ledare som Rysslands Putin, Venezuelas Chávez, Turkiets Erdo?an, Ungerns Orbán, Polens Kaczy?ski och Nordkoreas Kim Jong-un. Plus, föga förvånande, Donald Trump, som Albright beskriver som ”den första anti-demokratiska presidenten i USA:s moderna historia”. Hon varnar för hur de alla successivt inskränker friheten utan att det blir tydligt att demokratin håller på att gå förlorad.

Den andra boken är av historikern Timothy Snyder. Han fokuserar på hur Putins Ryssland systematiskt försöker relativisera sanningen genom att blanda ihop seriös journalistik och desinformation. Något som också Donald Trump gärna gör. Och när vi inte längre vet vad som är sanning, hur ska vi då kunna försvara den och friheten?

I sin stora undersökning av friheten i världen konstaterar Freedom House också att friheten har minskat under de senaste tio åren. Årets undersökning omfattar närmare 200 länder. Under hälften av länderna klassas som fria, en dryg fjärdedel som delvis fria och en fjärdedel som ofria.

I Sverige ser vi också hur friheten naggas i kanten på viktiga områden; nazistorganisationer skrämmer människor, judar vågar inte längre visa sin tro öppet, ungdomar utsätts för ett hedersförtryck vi tidigare inte sett i Sverige. På Stadsteatern såg jag i förra veckan pjäsen Krilon, som har satts upp som en varning för samma frihetsinskränkningar som förekom under andra världskriget.

Mot den här bakgrunden kan man tycka att jag småskuret ägnat mig åt skattekverulans, klagan över att rättsstaten gått för långt och lamenterat över att svenskarnas inre frihet är snöpt.

Men jag har gjort det medvetet. Friheten är ett frö som gror i det inre. Om det ska växa och utvecklas över världen måste det först få spira i den egna friheten. Ju mindre fri man själv är desto mindre frihet ger man andra.

Många vill inte dela den frihet som vi ändå har med mindre lyckligt lottade människor från andra länder i tron att vår frihet då hotas. Jag tror att det är fel. Frihet är ett universellt begrepp som inte kan bejakas styckevis och delt. Frihet ökar när den delas – den minskar inte. Friheten hotas om vi mentalt och geografiskt sluter oss. Friheten hotas om vi försöker förbjuda det vi tror utmanar den. Friheten kan bara öka genom att vi vågar sätta tillit till styrkan i frihetens argument. Tack ska ni ha!

Dick Kling är tidigare statssekreterare (M), ordförande i Skattebetalarnas förening samt stabschef i Svenskt Näringsliv.