Ett tecken på en bättre värld

Ove Bring
De mänskliga rättigheternas väg – genom historien och litteraturen
Atlantis 2011

Det är ingen liten uppgift som Ove Bring har gjort till sin. I den nästan 700 sidor långa boken De mänskliga rättigheternas väg – genom historien och litteraturen försöker han spåra de väldiga idéströmningar och händelseförlopp som utgör de mänskliga rättigheternas historia, från tvåflodsriket till kriget mot terrorismen.

Stundtals är det lysande, som när Bring kopplar samman de stora 1900-talsromanerna om den totalitära staten – Boyes Kallocain, Huxleys Du sköna nya värld, Orwells 1984 och flera andra – med två centrala frågor: vilka är de grundläggande värden som vi kallar mänskliga rättigheter, och hur kan människor så lätt komma att tycka att ett förnekande av dessa är något positivt och självklart? Bring tydliggör på så sätt att mänskliga rättigheter erkänns – och förnekas – i ett ideologiskt och kulturellt sammanhang. Läsaren tvingas acceptera att högtidliga rättighetsdeklarationer är storligen meningslösa om det inte samtidigt finns ett djupare idéklimat där rättigheterna är förankrade.

Vilka rättigheter, förresten? Frågan återkommer gång på gång i Brings bok. Finns det mänskliga rättigheter, bortom konventioner och deklarationer? Varifrån kommer de i så fall? Läsaren väntar förgäves på Brings eget svar på frågan, men får å andra sidan fundera över flera av de olika idéer om naturliga rättigheter som har presenterats genom historien. Eftersom begreppet naturrätt, som är så instinktivt förhatligt för en svensk jurist, aldrig närmare analyseras, ges dock ingen modern förklaring på hur de mänskliga rättigheterna eventuellt skulle kunna finnas i någon annan mening än vad som följer av den skrivna, positiva rätten.

Här hade en djupare diskussion om hur universella mänskliga rättigheter i dag kan hävdas på andra plan än de juridiska varit både utmanande och intressant. Värderelativismen och värdenihilismen, som tidigare såg ut att härska så ohotat, har de senaste årtiondena alltmer ifrågasatts. Godtar man istället, som många samtida moralfilosofer, att värdefrågor inte bara handlar om tyckande (då ”det är fel att döda” likställs med ”jag tycker om vaniljglass”) utan istället om goda argument (”det är fel att döda, eftersom…) finns knappast några hinder mot att påstå att mänskliga rättigheter kan föreligga objektivt, oberoende av lagstiftningen, helt enkelt för att det finns goda skäl för dem. En reflektion kring detta hade gjort Brings i och för sig rimliga kritik av de problem som kulturrelativism och nyttoteorier orsakar betydligt mer intressant.

Om dessa filosofiska problem inte belyses som de förtjänar är den idéhistoriska bakgrund som presenteras i boken desto mer imponerande. Bring gör en god poäng av att rättighetsidéer kan spåras minst lika mycket i gamla orientaliska kulturer som i den västerländska civilisationens vagga – de grekiska stadsstaterna och Rom. Från upplysningen och fram till våra dagar väver sedan Bring på ett spännande sätt ihop det ofta – med vår tids mått mätt – bedrövliga läget i västerlandet med varje tids idéer och litterära berättelser. Rättighetstänkandets framväxt i nyare tid görs därigenom på ett engagerat sätt konkret.

Det är också både intressant och berikande att läsa Brings gedigna skildring av de världshistoriska förlopp sedan 1800-talets mitt som genom sin bestialitet har upprört människor, och därmed fört idén om att människor skulle ha vissa okränkbara rättigheter framåt. Det rör sig om kolonialismens värsta illdåd, om slaveriet, om den fortfarande kontroversiella frågan om Turkiets behandling av armenierna – var det ett folkmord? – och naturligtvis om Förintelsen och Stalins skräckvälde.

Efter två väl långa kapitel om olika internationella organisationer avslutas boken med ett välformulerat försvar av mänskliga rättigheter i terrorismens och kulturrelativismens tidevarv. ”Varje person som tagits till fånga i samband med en väpnad konflikt är antingen kombattant eller civil”, betonar Bring med tydlig syftning på Guantanamolägret, och understryker att en fånge som inte är skyddad under krigets humanitära lagar är förbehållen behandling enligt vanliga regler om mänskliga rättigheter. Samtidigt är det inte den vanliga ohämmade pajkastningen på amerikanerna som Bring levererar, utan en nyanserad kritik. Man får faktiskt internera krigsfångar, konstaterar författaren, men då måste man också löpa linan ut och behandla fångarna därefter. Något rättsligt vakuum som skulle möjliggöra en ”tredje väg” för illegala kombattanter, som amerikanerna har gjort gällande, finns helt enkelt inte.

Även om dessa konfrontationer med samtidens problem alltså hade blivit mer intressanta med en fördjupad diskussion kring de mänskliga rättigheternas moraliska grund är det ändå här, mot slutet, som Brings bok blir verkligt intressant. Läsaren tvingas konfrontera sin samtid med färska berättelser i minnet om hur människor har behandlat varandra genom historien. Fram växer insikten att offrandet av människor på allmännyttans eller rädslans altaren inte bara hör till fjärran tider eller civilisationer. Bring påminner oss på ett engagerat sätt om att försvaret av människovärdet ständigt är aktuellt, minst lika mycket här och nu som där och då, någon annanstans. Om vi inte tror det genom att betrakta samtiden räcker det med att vända sig till historien för att se den obehagliga sanningen: barbariet är aldrig långt borta.

Gustaf Almkvist är jurist och har tidigare vikarierat som ledarskribent på Svenska Dagbladet.