Ett varningsord om Ryssland

Kalla kriget 2.1. Onda imperiets återkomst
Mats Johansson
Timbro 2015

Kalla kriget 2.1. är en uppdatering av författarens tidigare böcker Det nya kalla kriget (2008) och Kalla kriget 2.0: Ryssland rustar (2013). Den nya boken innehåller vissa avsnitt ur de föregående böckerna jämte en rad texter som författaren de senaste två åren har publicerat i tidningar, tidskrifter och på nätet. Ungefär hälften är nyskrivet. Författaren har uppdaterat sina teser med anledning av ”den ryska invasionen i Ukraina vintern 2014”. Den nya boken är en klippbok på temat Rysslands upprustning och expansiva säkerhetspolitik som hot mot Sverige.

Det mesta som står i Kalla kriget 2.1 är inte ny kunskap för den välorienterade läsaren, och särskilt inte för den som har tagit del av författarens tidigare böcker och många artiklar i ämnet. Men denna sammanfattning av kända fakta är värdefull som en påminnelse just om fakta och som en ögonöppnare inför den massiva desinformation som från Ryssland strömmar över medborgarna i Sverige och i andra EU-stater. Det var för anmälaren en säregen upplevelse att under en resa i Ryssland i september i år läsa denna bok till ackompanjemang av den massiva USA- och EU-fientliga propagandan i ryska massmedia. På Röda torget i Moskva upplyste en polis mig om att ”ni svenskar hatar ju oss”. Den bilden har nämligen förmedlats i rysk TV och press. I Sverige har den lögnaktiga propagandan, som Mats Johansson framhåller, lett till att debattörer påstår att Rysslands ledning provoceras av Nato med USA i spetsen och att den massiva militära upprustningen och politiken mot Georgien och Ukraina är reaktiv och inte uttryck för mera långtgående ambitioner.

Mats Johansson ger en mycket mörk bild av kunskaperna om det ursprungliga kalla kriget hos den yngre generationen svenskar: kunskaperna saknas. Författaren uppger att han ofta möter ”ungdomar som inte hört talas om Sovjetunionen, Warszawapakten, DDR och Muren, KGB och Stasi”. Hans målsättning är att fylla denna kunskapslucka för att kunna skapa en opinion i Sverige för en realistisk säkerhetspolitik med ansökan om medlemskap i Nato som målsättning.

Författarens utgångspunkter är dels den spanske filosofen George Santayanas tes att de som glömmer det förflutna är dömda att upprepa det, dels den amerikanske författaren och nobelpristagaren William Faulkners ord i romanen Själamässa för en nunna, att det förflutna inte är dött: det är inte ens förflutet. Santayana levde för övrigt de sista tio åren av sitt liv i ett äldreboende i ett nunnekloster i Rom. Kalla kriget 2.1. är skriven i tecknet av dessa påståenden. Vi måste minnas det kalla kriget för att förhindra att det upprepas men i själva verket fortsätter det i våra dagar.

Själva sifferbeteckningarna 2.0. och 2.1 i de två successiva böckerna markerar att det handlar om två nya upplagor av det gamla kalla kriget. Mats Johansson driver energiskt tesen att den som känner det kalla krigets historia, berättad ur författarens synvinkel, inser att det onda imperium som USA:s president Ronald Reagan kallade Sovjetunionen för, har överlevt och nu har kommit tillbaka under namnet Ryska Federationen. Författaren hävdar inte att dagens Ryssland är en socialistisk stat som har kapitalismen som motståndare. Han visar med citat ur och referat av olika deklarationer av Putin att Ryska Federationen förvisso av dess ledare uppfattas som en direkt fortsättning på Sovjetunionen, men inte med kapitalismen utan med ”Väst” som motståndare.

Kalla kriget 2.1. kännetecknas enligt Mats Johansson av ”Kremls förmåga att mobilisera falsk nationalism som ersättningsideologi”. Han menar att falsk nationalism innebär och medför en aggressiv utrikespolitik inriktad på erövring av nya territorier, en politik som motiveras med etniska argument men har andra bevekelsegrunder. Författaren hävdar att ”det ryska behovet av att dominera andra folk och grannländer har överlevt det ideologiska paradigmskiftet”. Det är det som är grunden för hans tvåsidiga tes om att historien kan upprepa sig om man inte drar lärdom av den och att den likafullt har verkningskraft. Denna vacklan mellan den emancipatoriska tron att kunskaper kan leda till att man handlar på så vis att historien inte upprepar sig och den deterministiska föreställningen att historien obönhörligt lever vidare väcker frågan om huruvida den historiska dimensionen är relevant. Mats Johanssons dubbla tes måste tolkas som att han vill visa att den sovjetiska historien inte är död utan lever vidare i dagens Ryssland (Faulkner) och att en annorlunda svensk säkerhetspolitik än den som fördes under det ursprungliga kalla kriget därför är lösningen (Santayana).

Mats Johanssons avfärdande av ”falsk” nationalism innebär att det finns äkta nationalism. Det är en sådan han vädjar till hos de svenska läsarna för att skapa en opinion för Sveriges anslutning till Nato, i ljuset av det hot från Ryssland som han skildrar. Sverige har genuina nationella intressen att försvara: demokratin, rättsstaten och marknadsekonomin. Ett beroende av, eller inlemmande i, Ryska federationen skulle innebära underkastelse under en stat som styrs diktatoriskt, präglas av rättslöshet och har en statsdirigerad ekonomi som inte kan åstadkomma välfärd.

Kalla kriget 2.1. är ett varningsord. Texten präglas av att författaren är rädd att läsaren inte ska begripa vilket hot Ryssland utgör mot sina grannstater i Östersjöområdet och då inte bara mot de baltiska staterna utan även mot Sverige. Han trycker på att inställningen att man måste ”förstå” Putin och inte provocera den ryske presidenten att ta till väpnad aggression mot Rysslands grannstater är farlig. ”Förståelse” kan uppmuntra den ryske presidenten till aggression genom att göra denne övertygad om att man godkänner hans politik mot de före detta sovjetrepubliker som omger Ryssland. Före Ukrainakriget – Johanssons sammanfattande beteckning på annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina – bestämdes de största EU-staternas politik av ”franskt intresse av vapenförsäljning, tyskt intresse av energiråvaror och brittiskt intresse av ryskt kapital i den egna finansindustrin, vilken ledde till bilaterala relationer med Moskva av Berlusconityp”. Italiens förre premiärminister Berlusconi odlade i sitt ämbete nära relationer till Putin. Den 11 september i år gästade han på Krim Vladimir Putin, en handling som måste uppfattas som ett stöd för annexionen.

Mats Johansson framhåller att Rysslands erövringskrig mot Georgien år 2008 i efterhand kan ses som förebådande politiken mot Ukraina 2014. De tre EU-staternas flathet 2008 inför detta uppenbara brott mot internationell rätt kan ha varit en nödvändig förutsättning för att den ryska ledningen år 2014 ansåg sig ostraffat kunna fortsätta på den inslagna vägen. Aggressionen mot grannstaten Georgien år 2008 betecknar författaren ”som en generalrepetition för invasionen i Ukraina sex år senare, en blåkopia som skulle återanvändas”.

En tänkvärd detalj i Mats Johanssons analys är hans fokusering på hur en enda aktör tack vare sin nimbus kommit att fungera som en förstärkande kraft i den ryska propagandan mot Sverige, med orden ”förstå” och ”ryssarna” som grundackord. Aktörens namn är Sven Hirdman. Han var Sveriges ambassadör i Moskva åren 1994-2004 och ingår i The board of trustees för Moskvas statliga institut för internationella relationer.

Mats Johansson inleder bokkapitlet ”Ukraina vintern 2014: ett tredje angreppskrig förändrar Europa” med att citera ett påstående av Sven Hirdman: ”Ryssland utgör inte ett krigshot för Europa”. Sedan ger han ett porträtt av Sven Hirdman som en resurs för den ryske presidenten i svensk debatt. Han citerar ett påstående av Hirdman från år 2011, det vill säga mitt emellan aggressionerna mot Georgien 2008 respektive Ukraina 2014, som avslöjar att ambassadören dels inte kunde dra några slutsatser av den ryska aktionen mot Georgien, dels inte kunde se det som låg i farans riktning för Ukraina. Hirdman skrev 2011: ”Den ryska utrikespolitiken förblir pragmatisk… Den ekonomiska moderniseringspolitiken och behovet av utländsk teknologi har lett till en mjukare framtoning i rysk utrikespolitik”.

Det Hirdman påstod var inte särskilt träffande 2011, och i ljuset av händelserna år 2014 framstår det som bländverk. Det är möjligt att Hirdman framför sina teser om ”Ryssland” i god tro eller åtminstone önsketänker. Den förre svenska ambassadören i Ryssland uttalar sig ibland på ett sätt som gör att han framträder som good-will ambassadör för Ryssland i Sverige. Han använder ord som ”Ryssland”, ”ryssarna” och ”Putin” på ett sätt som ska suggerera att han har en alldeles särskild insikt om den goda naturen hos dessa i Sverige tyvärr av somliga missförstådda och misstänkliggjorda storheter.

Mats Johansson sätter in Hirdmans utsagor i deras relevanta sammanhang, det vill säga Rysslands militära agerande i Östersjöområdet, annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina. Medan man med fog kan fastslå att den ryska propagandan idag är direkt lögnaktig när det gäller informationen om exempelvis Sverige, Ukraina eller Polen, hävdade Hirdman i maj 2015 att den centrala kanalen för rysk internationell propaganda, multimediabolaget Russia Today, har ”gått från den enkla propagandan”. Denna utsaga kan bara läsas som att Hirdman anser att kanalen är trovärdig som informationskälla.

Förvisso är Hirdman inte ensam i sin bedömning av rysk utrikes- och säkerhetspolitik. Socialdemokraten Håkan Juholt, en tid försvarspolitisk talesman och sedan en kort tid partiledare, hävdade år 2007 att det var helt naturligt att ”Ryssland satsar på att bygga upp sin försvarsmakt” och han såg ”detta som en önskvärd utveckling för Sverige och närområdet”.

Tonläget i Mats Johanssons bok kan förklaras med att han länge tyckt sig ha talat för döva öron och känner ett starkt behov av att framhålla ett Rysslands politik inte kan beskrivas som ”pragmatisk” (Sven Hirdman) i betydelsen harmlös. ”Pragmatisk” betyder i detta ryska sammanhang ”opportunistisk” och ”machiavellisk” med en klar inriktning på att återta Sovjetunionens roll i världspolitiken.

Idag är det tydligt att Mats Johanssons mycket välgrundade informationsverksamhet om Rysslands maktpolitiska ambitioner i Sveriges närområde har burit frukt. När dessa rader skrivs i slutet av september 2015 har Centerpartiet just anslutit sig till två av de övriga allianspartierna och förespråkar svenskt Nato-medlemskap.

Kristian Gerner är professor emeritus i historia vid Lunds universitet och Rysslandskännare.