EU är inrikespolitik

”Vi måste bryta oss ur föreställningen att EU är en given politisk konstant som vi ska förhålla oss till istället för att styra över. Agendan för förändring är uppenbar.” Det skriver Gunnar Hökmark som inför EU-parlamentsvalet lyfter reformer inom ekonomi, forskning och telekom.

Den 25 maj 2014 är det val till Europaparlamentet. För många är det ett utrikesval, bortom vårt svenska samhälle. För andra handlar det om tyckande med liten konkret innebörd för vår vardag. Ytterligare några ser det som ett ställningstagande till EU:s hela existens.

Alla tre synsätten är felaktiga. De bygger på en ständig sammanblandning av å ena sidan vad vi tycker om EU som institution, och å den andra de politiska beslut som växer fram inom denna institution.

Jag är en entusiastisk anhängare av europeiskt samarbete, av ett EU som ger vår kontinent mer fred, frihet och demokrati än vad någon generation tidigare har upplevt. Men precis som i svensk politik är jag i europeisk politik kritisk mot byråkrati, regleringar, förmynderi och detaljstyrning där offentlig makt, ökade utgifter och höjda skatter är lösningen på varje problem. Det är detta jag är kritisk emot, inte EU, lika lite som jag är emot Sverige, riksdagen eller demokratin på grund av besluten jag ogillar.

I Europaparlamentet arbetar jag inte med avlägsna EU-frågor, utan framförallt med konkret inrikespolitik. Men det är inrikespolitik som vi delar med andra medlemsstater.

Det är ekonomisk politik där mina motståndare tror sig kunna spendera krisländer ut ur krisen genom att låna mer, när problemen är för stora lån. Det är finansiell marknadslagstiftning där jag vill att bankers ägare ska ta ansvaret för krisande banker fullt ut innan det blir tal om att staten ska stabilisera banksystemet.

Det är forskningspolitik där jag vill att gemensam europeisk forskning ska utformas så att vi i Europa kan skapa globalt ledande forskningsmiljöer med så lite byråkrati som möjligt. Det är energipolitik där konflikten går mellan dem som vill behålla gamla monopol och slutna marknader eller detaljstyra hur elmätare ska se ut och dem som i likhet med mig vill ha en gemensam marknad för att göra samtliga nya energiformer konkurrenskraftiga och tillgängliga över hela EU.

Det är telekompolitik, som är en förutsättning för att Europa ska kunna ta tillbaka sitt ledarskap inom mobil telefoni och Internet genom ökade kapaciteter för mobila bredband, snabb utläggning av fibrer med marknaden som drivkraft och offentliga fonder som stöttar de kapaciteter och hastigheter som i dag inte är kommersiellt gångbara.

Ska världens största ekonomi bli världens största marknad, med öppenhet och utåtriktad dynamik, eller förlamas av inåtvänd, statisk stagnation?

Det handlar också om EU:s budget där det ska råda samma återhållsamhet som med nationella budgetar och där socialdemokraterna i Europaparlamentet drivit på för samma typ av utgiftsökningar som i svenska riksdagen. Det är den inre marknaden och den fria rörligheten där jag vill att hindren ska tas bort medan socialdemokrater och andra vill reglera mot rörligheten.

Det är miljölagstiftning där jag vill att vi ska förbättra de förslag vi får genom att avvisa detaljregleringar samtidigt som vi bejakar de energiformer som ger minst koldioxidutsläpp.

Samtliga dessa frågor är inrikespolitik. De rör vår svenska verklighet från Ystad till Haparanda och avgör de långsiktiga förutsättningarna för jobb och välstånd. De präglas av samma motsättningar som all annan politik. Ska världens största ekonomi bli världens största marknad, med öppenhet och utåtriktad dynamik, eller förlamas av inåtvänd, statisk stagnation?

Dessa frågor avgörs av valda politiker som lagstiftar utifrån sina uppfattningar och som därför har ett ansvar för beslutens innehåll och konsekvenser. Därför förvånas jag hur lite ansvar svensk media utkräver, och hur ofta politiker skyller ifrån sig på EU.

Men även den europeiska debatten har sina svagheter. Många tror att institutionella förändringar är lösningen på allt. Men vare sig fördragsändringar, bankunion, gemensamma obligationer eller nya regler för stabilitet kan ersätta reformer som ger konkurrenskraft, företagande och en ökad rörlighet på den inre marknaden. De skapar däremot splittring och motsättningar istället för att samla vår gemensamma styrka.

Vi måste bryta oss ur föreställningen att EU är en given politisk konstant som vi ska förhålla oss till istället för att styra över. Agendan för förändring är uppenbar.

Vi ska göra EU till ett ledande globalt frihandelsområde där världens företag kan se sina centra för kunskap, forskning och avancerad produktion växa fram. Vi ska fortsätta pressa ner jordbruksutgifterna till förmån för ökade europeiska forskningsprojekt. Vi ska fullfölja den inre marknaden så vi får en gemensam telemarknad utan gränser. Nokia ska köpa Microsoft i stället för tvärt om. Vi ska fullfölja den inre marknaden för tjänster så att varje skånskt, värmländskt eller norrbottniskt företag vet att det har en europeisk marknad på 500 miljoner konsumenter som är världens mest uppkopplade i den digitala ekonomin. Vi ska stoppa dem som vill hindra den fria rörligheten, från svenska socialdemokrater via franska protektionister till främlingsfientliga krafter. Med en gemensam energimarknad skapar vi en bas för att fasa ut kol och olja och accelerera utvecklingen av förnyelsebara bränslen. Banker ska kunna ta risker och finansiella marknader ska kunna låna pengar till nytt företagande, men riskerna ska hamna i deras händer och inte hos andra.

Den övergripande agenda som kommer att råda i Europaparlamentet efter valet i maj 2014 kommer att avgöra Europas krispolitik och vår framtida utveckling till ledande kunskapsekonomi. Därför måste vår nationella politiska debatt om Europa skifta fokus från vad vi tycker om EU till de beslut som kan genomföras i Europeiska Unionen.

Vi måste sluta lägga skulden för dåliga beslut på ett anonymt EU utan istället avkräva ansvar av dem som fattar dem.

Därför måste nationell politik ta till sig att vårt samhälle formas inte bara av nationella beslut, och europeisk politik måste sluta diskutera institutionella förändringar av EU som om de är lösningen på Europas problem. Den nationella politiken måste se att politiken är europeisk och den europeiska politiken måste se att politikens viktigaste uppgift inte är att förändra EU utan Europa.

Vi behöver välja vilken idé och vilken framtid vi vill att Europa ska ha. Vår gemensamma demokrati ger oss den möjligheten. Vi måste sluta lägga skulden för dåliga beslut på ett anonymt EU utan istället avkräva ansvar av dem som fattar dem. Det är ett uppbrott som jag vill ska prägla kampanjen inför valet till Europaparlamentet.

Gunnar Hökmark (M) är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen.

Läs mer av Gunnar Hökmark:
Europa behöver reformer (17/5 2013)
Allons enfants (26/10 2012)
Östersjön som ett exempel på det möjliga (24/8 2012)