EU är lösningen, inte problemet

Valet till Europaparlamentet handlar om Europas vägval, inte om synen på EU. Det handlar om vilken politik vi vill att Europas länder ska genomföra på gemensam nivå, hur Europa ska kunna möta sina hot och utmaningar och ta vara på möjligheterna. Det är inte, som populisterna vill definiera det, EU som är problemet. De stora hoten, utmaningarna och möjligheterna kan vare sig Sverige, Danmark, Tyskland eller Portugal hantera på egen hand. Så enkelt är det, skriver Gunnar Hökmark.

På en stor del av den debatt som nu pågår inför Europavalet verkar det däremot som att EU är problemet, inte de utmaningar som Europa står inför. Populismen påverkar kampanjen mer än politikens utmaningar.

Rysslands krigföring i Ukraina är ett hot inte bara mot europeisk fredsordning, utan mot europeisk fred. Det är ett konventionellt krig. Parallellt med detta krig driver Ryssland krig mot Europa och Sverige i form av desinformation, cyberkrigföring, korruption, penningtvätt som finansierar subversiva verksamheter samt kriminalitet och destabilisering. Det är inte ett hot, utan en nu pågående verksamhet som vi bara kan möta gemensamt med Danmark, Tyskland, Portugal och alla de andra.

Det kräver en gemensam sanktionspolitik och åtgärder för att möta desinformation och subversion som riktar sig mot våra samhällen oavsett gränser. Stöd för demokratisk utveckling och europeiskt samarbete i Rysslands grannländer. Lagstiftning mot penningtvätt och en Magnitskijlagstiftning. Gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Här är skiljelinjerna stora, och avgörande.

Från Sd och V som röstar med sina gener, Mp som ständigt ställer sig vid sidan om och S som alltid tvekar. Deras vacklande är ett stöd för de extremister som vill följa Putin och som vill underminera EU. Glöm att deras ovilja till ökat samarbete är ett sätt att bekämpa extremister.

Kinesisk statskapitalism förenad med det kommunistiska partiets strävan att utvidga sin makt är ett annat exempel. Europeiskt samarbete för att bekämpa terrorism och hantera en flyktingpolitik som präglas av anständighet och rättsstatens regler ett tredje. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken en ytterligare. Här har vi dem som vägrar att se det hot som Kina utgör liksom dem som oavsett hot vill ha mer protektionism.

Den fria handeln i världen är hotad. Denna fundamentala fråga finns inte i valrörelsen. Det är i dag bara EU som globalt kan och vill stå upp för den fria handeln baserad på en gemensam rättsordning. Inte Trump, inte Kina och självfallet vare sig arabvärldens diktaturer eller Rysslands i globala sammanhang lilla ekonomi. De vill alla underminera handelsordningen. Det vill också extremisterna i Europaparlamentet, från kommunister till nationalister, och även Mp, V och Sd medan S åsikt är fortsatt oklar. Dessa partier bekämpar inte extremism. De ger sina röster till extrema krafter när de står och väger i EU.

Klimatpolitiken handlar inte om målen – de finns redan beslutade i stor enighet – utan om medlen och hur vi ska kunna bejaka en teknisk och industriell utveckling som gör att vi har råd med nya finansieringsmodeller och driver fram nya teknologier.

Kärnkraften är en viktig del av Europas möjlighet att nå målen – och har sin plats i den Europapolitiska debatten om mål, samverkan och marknader, tvärtemot vad som sagts av media. Men än viktigare är att vi genom handel, forskning, utveckling och tillväxt ser till att vi kan finansiera infrastruktur, transporter, flyg och energiproduktion som lämnar fossila bränslen kvar i jorden. Inte bara i Sverige, inte bara i Europa, utan i hela världen.

En gemensam marknad som förenar Europas länder, som effektiviserar konsumtion och distribution och som stimulerar förändring och utveckling står mot regleringar som styr alla medel, från investeringar, konsumtion och produktion till teknologier. Lika misslyckat och fel som i varje planekonomi. Här har vi dem som gärna leker med tanken på global despoti, vill stoppa tillväxten och förbjuda flyg och motverka handel. Så kommer vi aldrig kunna möta en global utmaning.

Klimatfrågans framgångar liksom vårt välstånd och vårt inflytande i världen kräver en dynamisk ekonomi, präglad av öppenhet, konkurrens och företagande. En fördjupad inre marknad som gör Europa starkt och ledande.

Dessa frågor handlar väldigt lite om huruvida EU ska vara lagom, smalare eller tunnare. Lika lite om hur mycket man tycker om EU. De handlar om en politik som på många sätt är avgörande för Sveriges utveckling.

I flera av dessa utmaningar är problemet att de Gröna, socialdemokraterna i socialistgruppen, Vänsterpartiet bland sina kommunister liksom Sverigedemokraterna ofta röstar emot reformer som Europa behöver. När deras röster ingår eller förenar sig med de extrema – och det gör de i de flesta fall – riskerar det att blockera EU.

Detta framgår mycket sällan i den svenska debatten, dels eftersom mycket få journalister följer arbetet i EU, dels eftersom flera av de svenska politiska partierna vill ge bilden av att de kan bekämpa extremism bara genom att vara emot – mycket emot, ännu mer emot eller allra mest emot – istället för att rösta ner extremismen. Eller här hemma bekämpa extremism och antisemitism inom det egna partiet. Faktum är att de partier som oftast säger att de ställer upp för att “bekämpa extremism”, vilket alltid ges en vag definition både vad avser själva kampen och vad som är det extrema, tillhör de som oftast röstar med och ger majoritet till extremernas nej till reformer, samarbete och avtal.

Centerpartiet och Socialdemokraterna bekämpar gärna extremism i andra länder, vilket rimligtvis borde göras på plats under valkampanjen där, men föredrar att göra det gentemot länder där deras partivänner inte sitter vid makten.

De verkar tvärtom likgiltiga inför de som, inom deras egna partigrupper, nedmonterar rättsstaten. Likaså inför den antisemitism som i Sverige faktiskt fått sitt fotfäste i Malmö och inom socialdemokraterna. På fullt allvar menar C att problemet med extremism och antisemitism i Europa ligger hos KD, samtidigt som de samarbetar i Malmö och i Sverige med den socialdemokrati som inte kunnat dra gränsen mot antisemitismen. Deras valkampanjer blundar inför den extremism som finns framför ögonen, för att i stället fokusera på den extremism som finns i andra länder, bortom den svenska valkampanjen.

Eftersom svenska media tillhör dem som har minst rapportering i Europa från det ena av Sveriges två parlament blir rapporteringen som nu vaknat till liv ytlig. Rapporteringen handlar sällan om dessa och andra frågors utveckling, eller om hur alternativen ser ut, utan om sådant som är enkelt och kvantitativt.

Man rapporterar inte om politikens innehåll och motsättningar utan mäter parlamentarikers insatser utifrån hur många ändringsförslag en parlamentariker har lagt, eller hur många resolutionstexter man har skrivit under, eller hur många rapporter man har företrätt partigruppen i. Det missar att den som företräder en liten partigrupp har just ett litet inflytande, inte minst eftersom de flesta frågor växer fram som kompromisser mellan de stora partigrupperna.

Det är som att säga att de riksdagsledamöter, oavsett partigrupp, som lämnat in flest motioner eller skrivit under flest partimotioner är de mest inflytelserika riksdagsledamöterna. Många journalister vet inte, vilket genuint förvånar mig, hur formella uppdrag och uppgifter fördelas mellan partigrupper och inom dem. Det följer ett poängsystem som svarar mot partigruppers och nationella delegationers storlek. De personliga insatserna följer i stället politikens innehåll och inte dess yttre former. Och politikens innehåll formas just så, så som det gör i demokratier, genom omröstningar och voteringar.

De som nu skriver om Europavalet ser inte skillnaden mellan stora lagstiftningsarbeten, initiativrapporter, yttranden eller pro forma hantering av inkomna skrivelser, eller frågor om tekniska förändringar av avtal. Viktiga frågor kontra mindre viktiga frågor. Hur lagstiftning påverkas och förändras och hur majoriteter förändras. En kvantitativ journalistik blir motsatsen till en kvalitativ. De följer helt enkelt inte de frågor som formas i Europaparlamentet.

Det är därför valdebatten kan handla om att bekämpa högerextremism i största allmänhet, utan att den definieras närmare än så, eller om svenska frågor utan att någon ställer krav på hur eller vilka politiska vägval som måste göras. Det är därför S och C utan att bli avslöjade anklagar KD för att stå på diktaturens rand, utan frågor om den antisemitism som gjort Malmö känd över hela Europa.

Det är därför som ingen ställer frågorna om extremism och demokrati till det parti som underordnat sig en grupp fylld av diktaturernas arvtagare och sentida hyllare. Vars ledare hyllar den oktoberrevolution som gjorde Ryssland till offer för en terror som vi i dag ser i Mellanöstern, och som efter andra världskriget gjorde halva Europa till ett helvete. Den partigrupp som i sina korridorer hyllar det revolutionära våldet.

Mp, V och Sd, som i centrala och viktiga frågor stöder en politik som extremisterna stöder, bekämpar inte extremismen, snarare tvärtom. S tvekar i de frågor som måste utvecklas för att Europa ska stå starkt, när det gäller den inre marknaden, handelsavtal, klimatfrågans innehåll samt säkerhets- och försvarspolitiken. Just de frågor som valet handlar om.

Valet handlar nämligen inte om hur EU ska vara, utan om vilken politik som behövs i Europa när vi fattar gemensamma beslut.

Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker för Moderaterna