EU bör skynda långsamt

I slutet av mars lämnade Storbritannien formellt in ansökan om att lämna EU. Innan månaden är slut ska övriga 27 stats- och regeringschefer formellt anta EU:s riktlinjer inför de svåra förhandlingar som nu inleds om de framtida relationerna med britterna. Men minst lika viktig är frågan om vad som ska hända med Europasamarbetet, skriver Christofer Fjellner.

EU-kommissionen har initierat en bred diskussion om EU:s framtid och balansen mellan institutionerna i Bryssel och medlemsländerna. Stora medlemsländer som Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien deklarerade tidigt att de vill se ett Europa i flera hastigheter, eller multi-speed Europe som det har kommit att kallas. Tanken är att länder som vill fördjupa samarbetet på ett område ska tillåtas göra det inom ramarna för det som idag är EU, medan länder som inte vill se ett fördjupat samarbete lämnas utanför. Vad Sverige vill är dock fortfarande höljt i dunkel. Stefan Löfven har hittills mest valsat med. Det kan tolkas som att Sverige ger grönt ljus för en sådan utveckling.

Idén om ett Europa som utvecklas i flera hastigheter är på intet sätt ny. Tanken har cirkulerat länge men har flera gånger avfärdats. Den må vara tilltalande, men har bedömts vara förödande för det gemensamma beslutsfattandet i EU. På kort sikt innebär det att alla får som de vill. De svåra besluten skjuts på framtiden, man slipper besvärliga förhandlingar och kompromisser och alla är nöjda. Men i förlängningen innebär det att de länder som vill ha mer av samarbete är de som sätter ramarna för vad EU ska vara i framtiden, medan länder som likt Sverige vill gå mer försiktigt fram lämnas utanför och inte får vara med och bestämma. Det handlar inte om vart vi ska eller att det finns olika vägar framåt, utan om att komma dit vi alla så småningom ska i olika hastighet. Och det blir de länder som vill gå snabbt fram som får staka ut riktningen, medan övriga bara tvingas följa efter någon gång i framtiden. Ett Europa som utvecklas i olika hastighet riskerar särskilt att drabba mindre länder som värnar subsidiariteten hårt, länder som just Sverige.

De som vill se ett Europa i flera hastigheter hänvisar ofta till att det ger alla länder större valfrihet. Varje land kan då välja sin egen väg. Men det är en rent imaginär valfrihet. I själva verket ger det länder som inte driver på för mer samarbete på allt fler områden mindre att säga till om. Ett av de viktigaste skälen att Sverige gick med i EU för över 20 år sedan var att vi ville vara med och fatta de gemensamma beslut som påverkade oss trots att vi stod utanför. Vi ville sitta vid förhandlingsbordet och inte bara anpassa oss till de tysk-franska uppgörelserna. Men nu riskerar vi alltså att åter presenteras för fait accompli istället för att vara med och forma besluten. Vi är tätt sammanlänkade med Europa. Vår ekonomi är sammanvävd på den gemensamma marknaden, som är och förblir vår största exportmarknad. Vi är säkerhetspolitisk beroende av vad våra europeiska grannar beslutar och gör och det är till Europa vi reser för att jobba, studera och leva. Det här är någonting som Norge är obehagligt medvetna om och som Storbritannien just nu sakta men säkert håller på att inse.

Mycket av det vi tycker är viktigt med Europasamarbetet hade inte blivit av med ett EU som går i flera hastigheter. Kanske mest talande är den inre marknaden som faktiskt bygger på att alla länder öppnar upp sina marknader och poolar suveränitet över beslut som rör den gemensamma marknaden. Styrkan med EU är just att vi är starkare tillsammans än var för sig. Likaså är mycket av det vi tycker är viktigt just nu, där vi vill att EU gör mer och där vi måste hitta gemensamma lösningar, utmaningar som inte kan lösas av ett Europa i flera hastigheter. De kräver helt enkelt gemensamt handlande av alla EU:s länder för att vara effektiva. Mest talande är kanske migrationsutmaningen och de säkerhetspolitiska utmaningar Europa står inför, inte minst från ett allt mer aggressivt Ryssland.

Det råder ingen tvekan om att EU:s konstitutionella våndor kan vara frustrerande, men det finns något konstruktivt i det. Beslut som påverkar så många människor i så många länder med så stor diversitet måste få ta tid. Det ska inte vara lätt att regera. Om EU ska fortsätta vara kontinentens stora fredsprojekt så kan inte majoritetens förtryck få härska i de stora och svåra frågorna. Det finns ett värde i att alla länder ska vara överens och i att hamra fram de kompromisser som blir resultatet av en sådan process. Om något är enhällighet en princip som vi borde vårda och värna snarare än att kasta överbord och förklara som otidsenlig.

Ett bra exempel på detta är migrationspolitiken. Vi är alla överens om att flyktingkrisen inte kan lösas av något enskilt medlemsland, där måste alla länder ta sin del av ansvaret. Migrationspolitiken väcker starka känslor i alla länder och är för många tätt sammankopplad med suveränitetsbegreppet. Det är ett område där EU formellt sett fattar beslut med kvalificerad majoritet, men det är tveksamt om man löser problemen genom att tvinga på flyktingar på länder som idag inte tar sin del av ansvaret. För det första riskerar vi att de kommer att förhala och försvåra genomförandet. För det andra kommer flyktingarna som de tvingas ta emot inte att behandlas väl. Det kommer bara sluta med att de hamnar i en livssituation med orimliga förhållanden och så småningom tar sig vidare till andra delar av Europa som är mer välkomnande. Och för det tredje riskerar det att förstöra samarbetsklimatet i EU och förbittra relationerna mellan Europas länder. Därför är det också rimligt att stora beslut kring migrationspolitiken tas i samförstånd i EU:s ministerråd.

Det enda du vet i en demokrati är att det inte blir som du själv vill. Det viktiga är att vi alla kan leva med det som blir resultatet av förhandlingarna. Det är just det som är värdet i beslutsfattandet i EU. Därför ska de konstitutionella aspekterna av Europasamarbetet inte avgöras med kvalificerad majoritet eller av de som vill gå fram snabbast utan av alla medlemsstater tillsammans. Att vi lagstiftar med enkel eller kvalificerad majoritet för att hantera den dagliga verksamheten är naturligt och ofta en nödvändighet för att det ska gå att regera. Men de stora, svåra besluten måste faktiskt tillåtas värka fram. Detta borde vara Sveriges bidrag i dessa formativa och avgörande tider. Det är hög tid att regeringen och Stefan Löfven börjar sprida det budskapet till resten av Europa.

Christofer Fjellner är Europaparlamentariker för Moderaterna