EU byggdes aldrig för Britterna

Hur resultatet än hade sett ut på morgonen då midsommardimman lagt sig är det viktigt att komma ihåg att Storbritannien varken historiskt eller i dag har varit en vital del av EU-projektet, skriver Carl-Vincent Reimers.

I debatten som föregått omröstningen har många debattörer slängt sig med domedagstermer om vad ett brittiskt utträde ur den europeiska unionen skulle kunna innebära. Inte minst har flera brittiska politiker i en slags fåfäng självbevarelsedrift försökt göra klart att EU minsann inte kan diktera villkoren för vad som efter en Brexit komma skall – Storbritannien är för viktigt för det. För en svensk och frihandelsvän, med tillhörande lätt anglofil aura, är det också klart att en eventuell Brexit gör EU mycket mindre attraktivt i politisk bemärkelse. Svensk borgerlighet har mycket mer gemensamt med de klassiskt liberala värderingar som dominerar i Tories än med t.ex. de statskonservativa republikanerna i Frankrike. Men man bör hålla isär den betydelse en Brexit har för Sverige och svenskarna och det som det innebär för EU-projektet som helhet.

Till att börja med är det viktigt att komma ihåg att Storbritannien gick med i EU först 1973, d.v.s. drygt 22 år efter det att fördraget om Kol- och Stålgemenskapen signerades i Paris 1951. Då hade landet två gånger blivit blockerat från att ansluta sig till grundarländerna av den franske presidenten Charles de Gaulle. Medlemskapet var också ett högst pragmatiskt beslut efter den föregående Suezkrisen 1956. Brittisk ekonomi var också inne i en svacka medan både Västtysklands och Frankrikes ekonomier gick mot oanade höjder; Wirschaftswunder i Västtyskland och Les trente glorieuses i Frankrike hade ingen brittisk motsvarighet.

Inte heller har något intellektuellt kapital för Europas enande slagit rot i Storbritannien. Medan Kontinentaleuropa efter andra världskrigets slut producerade flera statsmän som kom att verka för ett enat Europa, såsom Paul-Henri Spaak, Konrad Adenauer och Robert Schuman, fanns ingen motsvarighet på den brittiska sidan. Någon Europavänlig kristdemokrati eller borgerlighet utvecklades heller aldrig i Storbritannien, vilket avsaknaden av britter i EPP-gruppen än i dag bekräftar. Winston Churchill uttryckte det väldigt tydligt 1946 i sitt Speech to the academic youth i Zürich att Storbritannien inte kommer vara en del av det ”Europas förenta stater” som han menade måste bli till. I stället skulle Storbritannien med sitt kolonialimperium bli ett av fyra stora maktcentra, vid sidan av Kontinentaleuropa, Ryssland och USA. Denna vision som Storbritannien som en global snarare än en europeisk makt präglar fortfarande det brittiska medvetandet om landets roll i världen. Om det är så britterna definierar sig själva även i dag, drygt 60 år efter det brittiska imperiets sammanbrott, kan vi andra inte hindra dem.

Det som i stället har varit kärnan och som än i dag utgör det absoluta maktcentrumet i EU:s politiska samarbete är den fransk-tyska alliansen som bygger på Schumandeklarationens (1950) principer. Det är samförståndet mellan Berlin och Paris som har utgjort grunden för de stora steg som EU tagit både när det gäller utvidgning i öst och utökade kompetenser, från Konrad Adenauers besök i Paris under Suezkrisens avgörande ögonblick i november 1956 till Merkozys glansdagar. Symboliskt har Europaparlamentet sitt säte i Strasbourg, den stad för vilken tyska och franska soldater stupat i århundraden, inte i Calais eller Normandie som på samma sätt varit britternas fort i Europa. Så länge detta fortsätter att vara grunden för samarbete i Europa, kan ingen Brexit få det att krackelera. Endast européernas egen felaktiga övertygelse om att britterna ensamma väljer Europas framtid kan få det att göra det.

Tvärtom kan britternas utträde nu innebära att en kolossal bromskloss, som tagit varje tillfälle i akt att sabotera och fördröja gemensamma europeiska lösningar, nu äntligen försvinner.

Egentligen borde det, som den hollänsk-brittiske skribenten Joris Luyendijk skrev i Dagens Nyheter 10 juni, ha varit EU som tog initiativet till skilsmässa, inte Storbritannien. Att in i det sista hoppas på att en i grunden oresonlig part skall förbarma sig och ändra in grundläggande inställning till EU visade sig vara naivt.

Nu kan EU, med de sex grundarstaterna som kärna och den fransk-tyska axeln i synnerhet, ta de nödvändiga initiativ som krävs för att reformera EU. Framför allt Tyskland måste anta en ledarroll som sträcker sig bortom den rent finansiella och aktivt driva sin vision om EU:s framtid. Der Spiegels frontsida Bitte geht nicht! [Snälla gå inte!] med en Union Jack i förgrunden bekräftar dock den noja som fortfarande präglar tyskarnas inställning till att ta ett stort politiskt ledarskap i Europa. Här har framför allt de europeiska kristdemokratiska och liberala partierna en utmaning: Att förnya de frihetliga och humanistiska värderingarna varpå EU en gång grundlades, i stället för att i panik ge efter för Farage, Le Pen och de andra. Annars kommer EU aldrig att kunna konkurrera med spontana nationalistiska anrop eftersom, med författaren Stefan Zweigs ord, “the sacro-egoism of nationalism will always cut more keenly through to the average man than the sacro-altruism of the European ideal”. Om vi värnar idéerna i EU:s kärna och visar prov på ett politiskt ledarskap kan dock ett enat Europa fortfarande bli verklighet.

Carl-Vincent Reimers är statsvetarstudent vid Sciences Po Paris och liberal skribent