EU och nationalismen

Nationalismen är på frammarsch i Europa. Men vad förenar partierna och vad skiljer dem åt? Och varför blir de framgångsrika i vissa länder men inte i andra? Benjamin Kalischer Wellander redogör för läget.

Nationalistiska partiers framväxt i Europa väcker starka känslor. ”Kalla vindar blåser genom Europa” säger vår demokratiminister, och på kultursidor lyfts frågan: ”Går vi ett nytt 30-tal till mötes?”. Uppmärksamheten riktas, på gott och ont, allt mer mot dessa upprorsmakare och deras agenda. Insikt om vilka de är, vad de vill, och vem de representerar, är alla viktiga pusselbitar för förståelsen av vår politiska samtid. Dessa frågor kommer att beröras i denna text.

Läget idag

Att beskriva nynationalismen aktuella ställning i Europa tarvar en sammankoppling av de partier som proklamerar nationalistiska idéer. Denna sammankoppling innebär att partier som är vitt skilda med avseende på ideologisk bakgrund och politisk radikalitet kan sägas representera nationalistisk framväxt. Trots att skillnaderna är stora mellan partierna, kan viktiga gemensamma nämnare urskiljas. Dessa är framför allt motviljan till europeisk integration, invandringskritik samt generell skepsis mot det politiska etablissemanget.

Vid sidan av de stora parlamentariska veteranerna framstår Europas nuvarande nationalistiska partier som tämligen unga fenomen. De flesta är yngre än 20 år. Deras stora genombrott skedde under 90-talet, varefter maktpositionen huvudsakligen befästes under 00-talet. Idag finns de representerade i 16 av 28 EU-länders parlament, och därutöver i Serbiens, Montenegros, Kosovos, Schweiz, Ukrainas och Norges parlament. Deras genomsnittliga stöd låg i de senaste valen på 11,2 procent, där ungerska Fidesz toppar ligan med 52,7 procent i 2010-års val. I norska valet i höstas uppnådde Fremskrittspartiet 16,3 procent och har sedan dess ingått i ett regeringssamarbete. Vid sidan av detta framstår Sverigedemokraterna som ett tämligen litet nationalistiskt parti, sett både till storlek och inflytande: 5,6 procent var det senaste valstödet, och än så länge råder en relativt verkningsfull politisk blockad från de traditionella partierna.

Skiljelinjer mellan partierna

Det råder inga tvivel om att de nationalistiska partierna i många avseenden är dispparata i förhållande till varandra. Till exempel har Marine Le Pens Front Nationale (FN) och Geert Wilders Partij voor de Vrijheid (PVV) försök till samarbete ideligen störts av politiska skiljelinjer. PVV är Israelsympatisörer vilket rimmar illa med FN:s antisemitiska förflutna. Vidare stödjer PVV homoäktenskap medan FN är emot det, och även om FN agiterar mot ”islamiseringen av Frankrike” råder inte samma hat mot Islams själva lärosatser som hos PVV.

Förhållningssättet till EU är en annan uppdelande fråga. Somliga nationalistpartier vill ha regional autonomi inom EU, medan andra (däribland brittiska UKIP och Sannfinländarna) helt motsätter sig EU-medlemskapet.
Slutligen kan konstateras att den renodlade fascismen hos Jobbik och Gyllene Gryning, två partier med starka nynazistiska förtecken, givetvis utgör en skiljelinje mot de demokratiska och mer toleranta nationalkonservativa partierna, såsom Fidesz och Fremskrittspartiet.

Orsaker till framgångar

För att förstå varför nationalismen rönt framgångar i vissa länder men inte i andra, behöver två viktiga faktorer analyseras: efterfrågan och utbud. Med dessa åsyftas den politiska efterfrågan hos väljarna, respektive vad partiet har att erbjuda. En populär förklaring till ökad efterfrågan representeras av idén om ”modernitetens förlorare”. Denna term myntades av forskaren Hans-Georg Betz 1994, och syftar till att beskriva den samhällsgrupp som missgynnats av övergången från homogena industrinationer till post-industrialiserade länder med etnisk och religiös heterogenicitet. Modernitetens förlorare, och deras efterfrågan på missnöjesretorik, hölls länge som främsta förklaring till de populistiska krafternas snabbt ökade väljarstöd. Denna tes har kommit att omprövas.

Modernitetens förlorare betraktas numera som en förutsättning för att nationalistisk populism kunnat upprättas som samhällskraft överhuvudtaget, men har diskvalificerats som förklaringsmodell till varför vissa partier rönt större framgångar än andra. Eurokrisen utgör ett sådant exempel på hur man tvingats tänka om.

Om tanken är att det är stora grupper som ”förlorar” vid samhällsomställningar alltid frambringar nationalism, borde de värst krisdrabbade länderna ha störst nationalistisk framväxt. Men i de svårt krisdrabbade länderna Spanien och Portugal har nationalistisk populism aldrig fått samma fäste som i de mer förskonade länderna Norge, Finland och Österrike. Att någon trätt fram med ett nytt politiskt utbud förefaller viktigare än att det funnits stora missnöjda grupper. Eurokrisens viktigaste roll i sammanhanget har därför varit att ge förutsättningar för att kombinera klassisk nationalism med samtida Euroskepticism – alltså ge förutsättningar för ett nytt politiskt utbud.

Sammanfattningsvis kan man uttrycka det som att orsakerna bakom ett nationalpopulistiskt partis framgångar är flertaliga och komplexa, men i huvudsak handlar partiets förmåga att formulera sitt politiska utbud på ett gynnsamt sätt. Avgörande blir förmågan att anpassa ideologin i konkurrensen med de traditionella partierna, samt förmågan att organisera sig effektivt och installera ett kompetent ledarskap.

Orsaker till misslyckanden

I den världsbild som nationalistpartierna gärna anspelar på, framstår det växande EU som en onaturlig institution som bättre bevakar bankernas och storkapitalets intressen än de vanliga medborgarnas. Den internationellt sammanflätade ekonomin tycks frammana allt mer riskbenägna banker som måste räddas på allmänhetens bekostnad. Vidare uppfattas den ökade invandring som globaliseringen medfört som ett hot mot den sociala ordning som en gång höll ihop landet.

Mot det hotfulla, förljugna etablissemang som förlett allmänheten, försöker nationalisterna försköna sig själva till politiska puritaner. Denna puritanska nimbus tenderar dock att hamna på sned när de gör inträde i samma politiska etablissemang som de som de livnärt sig på att förtala. Denna motsättning kommer troligtvis att utgöra partiernas främsta tillväxthämmande faktor i fortsättningen. När styrkan ligger i att vara politisk outsider blir de självbegränsande effekterna allt mer påtagliga ju närmare verkligt inflytande man kommer. Offerrollen urholkas när man talar från maktens korridorer och partiets forna tilltalskraft minskar. Detta är möjligen en del av förklaringen till att Fremskrittspartiets väljarstöd har tappat kraftigt i alla opinionsmätningar sedan inträdet i koalitionsregeringen.

Politisk puritanism som säljbild kan dessutom bli utomordentligt ofördelaktig när det så småningom uppdagas korruption bland partimedlemmarna eller när politisk kohandel blir nödvändig. Partier som inte kan leva upp till sin image bestraffas hårdare.

Framtida betydelse

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö gjorde nyligen bedömningen att de invandrings- och EU-fientliga partierna kan uppnå en fördubbling av sina mandat inom en snar framtid. Det låter som en dyster prognos, men hur stort inflytande innebär detta att de kommer att kunna få? För det första måste man som sagt ha klart för sig att partierna har mycket svårt att samarbeta. Le Pen och Wilders har svårt att komma överens och medan UKIP tar avstånd från de bägge odlas kontakterna med Sannfinländarna och Dansk Folkeparti. Sverigedemokraterna får bara vara med i deras lek om de inte ansluter sig till Le Pen. Slutligen verkar de ungerska och grekiska fascisterna förbli isolerade politiska avarter som ingen vill samarbeta med.

Denna splittring borgar knappast för ett stort framtida inflytande i EU-parlamentet, ens med den fördelaktigaste av tänkbara opinionsprognoser. Men bara för att inflytandet aldrig kommer att bli annat än marginellt på EU-nivå, betyder det inte nationalpopulisterna inte kan ställa till med djävulskap på nationell nivå. Gyllene Gryning har till exempel upprättat en milis för att ”skydda (de etniska) grekerna” i socialt utsatta områden med dålig polisiär teckning. Vetskapen om att rasistiska medborgargarden patrullerar europeiska gator ostört, inger onekligen en fadd smak av unket 1930-tal i munnen.

Trianguleringens problematik ska heller inte viftas bort. Det finns bland annat mycket som talar för att den onödigt stränga integrationspolitiken i Danmark är ett resultat av att etablerade partier närmat sig Dansk Folkeparti. En liknande utveckling i Sverige vore allt annat än önskvärd.

Det är viktigt för de enskilda länderna, och EU som helhet, att motverka populismen. Samtidigt är det orealistiskt att förvänta sig en slutgiltig upplösning av nationalpopulismen som politisk kraft. De politiska konflikter som nu satts i rullning lär fortsätta in i framtiden. Öppenhet kommer fortsatt få strida mot protektionism, och europeiskt samarbete kommer fortsatt behöva försvaras. Därför är det otroligt viktigt att EU:s verksamhet och betydelse görs begriplig för den enskilde medborgaren. Det genomsnittliga valdeltagandet i Europaparlamentsvalet 2009 var blygsamma 42,98 procent. För att stå upp för unionens legitimitet måste större ansatser göras för att ta européerna till vallokalerna.

Benjamin Kalischer Wellander är läkarstudent och fri skribent.

Referenser:
Cwejman, Adam: Failure after success – A study of extreme right party failure in Eastern Europe?