Europas hämnande gudinna

Johan Norberg
Eurokrasch: En tragedi i tre akter
Hydra förlag 2012

Den kinesiska förbannelsen ”må du leva i intressanta tider” gör sig ihärdigt påmind under läsningen av Johan Norbergs bok Eurokrasch. För vi lever förvisso i intressanta tider, i alla fall om man ska tro Norbergs skildring av den gemensamma europeiska valutans uppgång och (stundande) fall.

Boken är uppbyggd enligt den klassiska grekiska tragedins struktur. Den första akten är vigd åt hybris, och skildrar europrojektets ursprung. Den andra åt ate, dårskapen som i grekisk föreställningsvärld förblindade människan för hennes öde och som förblindade Europas beslutsfattare för den annalkande katastrofen. Slutligen följer akt tre: nemesis, den hämnande gudinnan som straffar människan för hennes högmod.

Boken hade dock lika gärna kunnat få den yttre formen av en Wagneropera. För vad som utspelar sig runt oss har onekligen något av wagnerianska stora gester över sig. Vår generation, som för tjugo år sedan verkade vara förutbestämda åt en bekväm men sömnig epok av marknadsliberal söndagstillvaro, ser nu ut att få uppleva minst lika mycket dramatik som våra farföräldrar.

För den som inte är övertygad om att så är fallet erbjuder Norbergs bok en välskriven tankeställare. Han åskådliggör det som vi alla naturligtvis redan vet, hur europrojektet från allra första stund har präglats av en ändlös rad reträtter från nominellt oeftergivliga krav. Hur inget av de deltagande länderna, med undantag för Luxemburg, uppfyllde kraven på inflation, statsskuld och budgetunderskott vid tidpunkten för eurons införande. Och hur övertrampen sedan, som en rullande snöboll, bara har blivit större, från strängt förbjudna räddningspaket till ännu mer förbjudna stödköp av statsobligationer. Inget löfte ristat i sten har visat sig vara värt mer än att det kunde kasseras i samma stund som det blev politisk inopportunt.

Det hela påminner vagt om första världskrigets utbrott; fastlåsta i ett nät av politiska lojaliteter och idealistiska blå dunster sätter Europas länder i rörelse en helvetesmaskin vars förlopp de inte kan kontrollera när de väl har tryckt på knappen.

Anledningen till att det blev så är lika enkel som den är deprimerande. Euron handlar om den politiska viljans överordnande över ekonomiska realiteter.
Därför är det onekligen uppfriskande med en eurokritisk bok från en debattör på högerkanten. Det är en av politikens anomalier att euron – ett projekt vars essens är att omforma verkligheten efter den politiska kartan – i Sverige så till den grad har blivit en borgerlig fråga och att aktivt motstånd huvudsakligen kommer från vänster. Nationalekonomen Stefan de Vylders nyutkomna bok Framåt mot stupet är ett exempel på vänsterkritik som har mycket gemensamt med Norbergs.

Men Johan Norberg får desto större trovärdighet och relevans som avsändare eftersom han i grund och botten tror på Europaprojektet och inte minst dess grundläggande idé om handel och fri rörlighet. Det Norberg – inte utan skäl – fruktar är att eurons misslyckande kommer att dra med sig Europatanken i fallet. Det gör boken desto mer pregnant.

Dessutom påminner han läsaren att det inte är alarmism att oroa sig för demokratins framtid i delar av Europa. I Skandinavien är det lätt att glömma att krisländerna Spanien, Portugal och Grekland är unga demokratier. Arméofficerare i Aten uttalar redan halvkvävda hotelser om att man inte tänker acceptera fler sparkrav dikterade från Berlin. Vår kontinents historia är alldeles runt knuten.
Att Johan Norberg i botten är humanist och inte ekonom (ehuru med minst sagt grundmurad förståelse för nationalekonomi) gör sig påmint inte bara i den klassiskt grekiska inramningen, utan genom hela läsningen. Han skildrar skeendena flyhänt och initierat, men utan att gräva ner sig i räntenivåer eller toppmötesreferat. På korta 150 sidor kan det naturligtvis inte hjälpas att vissa saker hade kunnat behandlas mer grundligt, men boken blir desto mer överskådlig.

Oavsett hur man betraktar Norbergs utgångspunkter och slutsatser bör man från läsningen av hans bok i vart fall ta med sig att den stora kraschen inte är omöjlig. De som tror att Europas samlade politiska kapital ensamt kan säkra det bestående har misstagit sig många gånger förr. Intressanta tider, som sagt.

Daniel Bergström är juris studerande vid Uppsala universitet och frilansskribent.