Europeiskt samarbete efter London
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
EUROPEISKT SAMARBETE
EFTER LONDON
A.v med. dr Karl Wistrand
DET dramatiska förloppet av den europeiska försvarsfrågans utveckling har med spänning följts i alla länder. Den från Frankrike utgångna Pleven-planens förverkligande i den europeiska försvarsgemenskapen med Europaarmen som sammanhållande faktor
ratificerades av samtliga deltagarstaternas parlament utom av
upphovslandets eget. Tesen att ett europeiskt samarbete med nödvändighet krävde tillskapandet av en övernationell myndighet,
som under Europarådets första tid med sådan styrka hävdades
från franskt håll, har i upphovslandet mist huvuddelen av sin
lockelse och betecknats snarast som en fara, i varje fall som en
svår olägenhet. Det var på den franska nationalförsamlingens
votum, som frågan om Europaarmen föll, och härmed vreds otvivelaktigt det europeiska samarbetets klocka några varv tillbaka. Situationen präglades av uppenbar olust, internationell misstro mot
den franska statsledningen, sådan den förkroppsligades i MendesFrance, och en allmän villrådighet angående utvecklingen och de
vägar, den skulle taga. Icke minst gjorde sig dessa stämningar
gällande i den politiska debatt, som i slutet av september månad
ägde rum i Europarådets rådgivande församling och där de båda
främsta förkämparna för tvenne huvudriktningar i den europeiska
politiken, Spaak och Mendes-France, framförde sina synpunkter,
den förre i ett lysande men av omisskännlig besvikelse präglat
anförande, den senare med en viss torr saklighet, som dock i båda
fallen nyanserades av en framträdande benägenhet att icke stöta
meningsmotståndarna så för huvudet, att tanken på en europeisk
försvarssamverkan i nya former ohjälpligt komprometterades.
Onekligen kunde rent militära och organisatoriska skäl göras
gällande mot Europaarmeförslagets konstruktion. De äro och voro
en naturlig följd av de franska förslagsställarnas legitima önskan
att i det europeiska försvaret inlemma Tyskland utan att därför
438
Europeiskt samarbete efter London
uppkomsten av en tysk nationalarme tillätes. Aterverkningarna
av Europaarmens konstruktion på den franska armen och dess
ställning inom densamma visade sig emellertid för betydande meningsgrupper i Frankrike så odiösa, att man var färdig stjälpa
hela förslaget. Därmed ställdes man – om man över huvud som
de flesta erkände att Tysklands upprustning vore ett allmänt
europeiskt intresse- inför tvånget att medverka till vad förslaget
om Europaarmen i Frankrikes intresse velat förhindra, nämligen
skapandet av en tysk nationalarme.
Den situation, som sålunda uppkommit, nödvändiggjorde ett
snabbt handlande, och man kan icke göra gällande, att de europeiska statsmännen vilat på hanen. Förhandlingarna i London
gåvo ett resultat, vilket av många betraktats som oväntat gott;
försvarssamverkan frigjordes i det väsentliga, om ock med vissa
reservationer, från den starkt övernationella och därmed funktionellt tunga karaktär, som präglat det fallna Europaarmeförslaget. Och framför allt – England bands starkare vid den europeiska kontinenten än i det föregående förslaget, som icke omfattade Storbritannien som direkt försvarspartner. Ur allmänpolitisk
och helt säkert ur militär synpunkt kan Londonlösningen i många
avseenden betecknas som en förbättring; om den ifråga om garantier mot ett tyskt militaristiskt återvaknande ger Frankrike bättre
garantier än förslaget om Europaarmen är däremot en öppen
fråga, som fransmännen själva, icke minst som tillskyndare av
detta förslags fall, hava att begrunda.
Londonförhandlingarnas resultat synes emellertid ha utlöst en
tämligen allmän tillfredsställelse. Man må hoppas att ratifikationen av ett fördrag i anslutning till Londonförhandlingarna icke
skall fördröjas över hövan och att ett sådant fördrag icke må få
dela föregångarens öde att bliva rov för växlande nervösa folkstämningars inverkan. Försvarssamverkans karaktär av livsvillkor för Västeuropa borde dock endast få bestrida utanför de östorienterades krets. Om den slutliga utgången vet ännu ingen, så
mycket mindre, som det stora :;pelet icke omfattar endast medutan även motspelare, som noggrant följa skiftningarna och efter
förmåga sprida förvirring. Demokratin står här inför sitt prov
på förmågan till följdriktig och förutseende internationell politik.
Den bild av händelseförloppet, som hittills tecknats, kan väl numera sägas till väsentlig del vara allmän egendom. Vad _som åter
439
– i.~·
Karl Wistrand
i mycket förbigått allmänheten och kommentatorerna är den djupgående skillnad, som i och med Europaarmens fall inträffat i det
europeiska samarbetets f1·amtida inriktning. För att göra detta
klarare, är det nödvändigt erinra om några drag ur detta samarbetes utveckling de senaste åren.
Europarådets rådgivande församling fann sig redan från sin
början delad i tvenne meningsriktningar, funktionalister och federalister, vardera med sin bestämda uppfattning om karaktären
och målet för samarbetet. De senare krävde upprättandet av en
övernationell myndighet, som, i den mån samarbetets natur det
betingade, skulle övertaga vissa av deltagarstaternas suveräna befogenheter. De förra åter voro obenägna att, i varje fall omedelbart, gå längre än till ett arbete av praktisk natur och ifrågasatte
starkt klokheten i att på ett tidigt stadium förlora sig i fördrö-
jande statsrättsliga resonemang. Från engelsk sida leddes man
– under hänvisning till s~:tmväldet – av en principiell obenägenhet att avstå från ens någon del av den nationella suveräniteten;
de skandinaviska staterna, vilka vanligen tillsammans med Storbritannien inräknades i den funktionalistiska gruppen, leddes väl
mindre av samma statsrättsliga betänkligheter än av obenägenhet att i samarbetets utformning skilja sig allt för mycket från
de dem i allmän uppfattning närstående britterna. Motsättningarna mellan de båda meningsriktningarna hotade Europarådets
arbete med en för både rådet och Europasaken ödesdiger sterilitet,
då Spaak, ledd av sin åstundan att föra utvecklingen ur den stagnation, varmed den hotades, bröt förtrollningen genom att avgå
som församlingens president och därigenom göra sig fri för effektivare aktioner. Spaak, som i sin person förkroppsligade begäret
att utan dröjsmål föra samarbetet fram till synliga resultat,
valde nu den enda väg, som stod honom till buds, nämligen att
lämna funktionalisterna åt sidan och genomföra sitt enhetsverk
med de stater, som voro beredda acceptera en överstatlig myndighet. De andra fingo, bildlikt talat, tills vidare stanna i väntrummet. Det första steget av Spaaks konstruktiva verk var kol- och
stålunionen, som innefattade Frankrike, Italien, Västtyskland och
Beneluxstaterna. Härigenom hade grunden lagts till ett enat
Europa, om också, som det kallats, ett »Lilla Europa». Som nästa
etapp på utvecklingen var en av dessa stater uppburen Europaarme avsedd. Samtidigt som man förberedde denna, förbereddes
också en författning för den nya statsgemenskapen, med ett direkt
valt federativt parlament och, underförstått, baserad på en gemen- 440
Europeiskt samarbete efter London
sam utrikespolitik. Spaaksavsikt var, att samarbetet mellan de sex
staterna oavlåtligt skulle vidare påbyggas. Härmed skulle inom
tämligen nära framtid växa fram en fast grundad statsbildning i
federationens form, omfattande kontinentens huvudländer. Med
övriga stater inom Europarådet, för vilka tillträde till federationen allt fortfarande vore fritt, skulle i framtiden uppehållas
ett mer eller mindre nära samarbete genom gemensamma rådslag
inom rådets mindre förpliktande ram.
Det är denna tanke, som genom Europaarmens fall fått ett allvarligt grundskott. Det europeiska försvarssamarbetet förutsättes
i den nya ordning, vars huvudlinjer uppdragits i London, icke
längre uppburet blott av det »Lilla Europa» som huvudman för
en europeisk arme, utan av en avsevärt vidare krets av stater.
Någon organisk samordning med andra internationella sammanslutningar för andra syften är ej förutsedd. Deltagarna bliva alltså
andra och flera i försvarssamverkan än i basen för det hittillsvarande ekonomiska samarbetet- kol- och stålunionen. Den tanke,
som föresvävat Spaak och hans vänner att av denna skapa en
kärna till en vidare politisk utveckling är icke längre realiserbar,
åtminstone icke så omedelbart, och under alla omständigheter icke
i sådana former som hittills förutsatts av Europamännen.
I och för sig behöver detta icke vara ödeläggande för det europeiska samarbetets utveckling, men det innebär att detta måste
söka sig in på nya vägar. Genom arbetet på »Lilla Europa»
koncentrerades utvecklingen för lång tid framåt på endast en del
av Europarådets stater, och de övrigas deltagande syntes därför
dömt att bliva vagt och bleksiktigt, så länge de höllo sig utanför.
Genom att försvarsfrågan undandrages sexmaktskombinationen
och övertages som en gemensam angelägenhet för en större krets,
har denna fråga fått sin egen reglering och ligger ej längre
hindrande i vägen för ett vidgat deltagande i samarbetet från
andra medlemsstaters sida. Den målmedvetna utveckling, vartill
sexmaktskombinationen syftat, är till synes hämmad. Då det gemensamma försvaret icke längre blir en angelägenhet för dess institutioner, kunna tankarna på ytterligare politiska institutioner
inom den trånga sexmaktsramen förväntas komma att blekna, och
i enlighet härmed konstitutionsplanerna skrinläggas, åtminstone
i sitt ursprungliga syfte.
Härmed kommer vårt eget land m i bilden. Sverige har i sitt
förhållande till Europarådet gång på gång klargjort, att dess
441
.~- .
Karl Wistrand
alliansfria politik förhindrade det att deltaga i varje form av
militärt samarbete och någon annan hållning har heller aldrig
blivit vårt land avkrävd. Däremot hava vi, trogna våra traditioner, visat villighet att deltaga i internationellt samarbete på andra
områden.
När kol- och stålunionen bildades, inbjöds icke Sverige att deltaga som medlem. Detta var förklarligt med hänsyn till den ovan
tecknade bakgrunden för unionens tillkomst. Med den utveckling,
som var avsedd, kunde det förutses, att medlemskapet mycket
snart måste komma i konflikt med Sveriges alliansfria politik.
Härav följde emellertid också att denna nybildnings betydelse i
mycket kom att gå Sverige förbi, och att man även inom kretsar,
som borde vara direkt intresserade, först långsamt blev medveten
om dess reella innebörd.
Ekonomiskt har emellertid Sverige, främst dess järnhantering,
stora intressen att bevaka inom unionens verksamhetsområde. Under unionens första två verksamhetsår, då dess regleringsverksamhet omfattat endast kol, tackjärn och handelsjärn, hava svenska
intressen knappast kommit i konflikt med unionens. Men sedan
unionen i år även börjat en reglering av kvalitetsjärnet ligger
frågan helt annorlunda till. Sverige har plötsligt för sin kvalitetsstålexport ställts inför förhöjda tullsatser och även av diskriminerande åtgärder i förhållande till unionsländerna, vilka ställa
vår järnhantering inför avgjorda svårigheter. Huruvida dessa låta
sig undanrödjas enbart genom sedvanliga handelsavtal undandrager sig för närvarande bedömande. I sådana sammanhang beror
allt på vad man kan bjuda som kompensation; betecknande är
dock det svar som en medlem av kol- och stålunionens församling
privat gav en svensk intervenient vid en debatt i frågan i Strassburg, att utomstående länders järnindustri aldrig skulle kunna
inom unionsländerna göra anspråk på samma goda behandling
som unionsländernas. I och för sig innebär detta ingenting sensationellt; tvärtom ger det uttryck för en naturlig inställning mellan konkurrenter, som icke räckt varandra handen till samarbete.
En annan utväg är ett avtal av liknande art, vartill England står
i begrepp att göra med unionen och som synes innebära ett vittgående samgående. Huruvida ett sådant avtal även står den långt
obetydligare produktionsfaktorn Sverige till buds är oundersökt
och ovisst.
Som medlem av Europarådet har Sverige emellertid rätt att inträda i kol- och stålunionen. Tillträde kan därför icke förvägras
442
Europeiskt samarbete efter London
oss. Huruvida en anslutning från Sveriges sida skall äga rum
eller icke, bör naturligtvis göras till föremål för ett noggrant övervägande av härav uppkommande ekonomiska fördelar och nackdelar. Denna avvägning måste emellertid ske fördomsfritt och
utan påverkan av stämningar, som bottna i förgångna och därmed försvunna förutsättningar. Att frågan snabbt kan komma att
aktualiseras är uppenbart.
En alldeles ny situation har sålunda inträtt därigenom att de
politiska skäl, som hittills främst föranlett, att Sverige ställts och
ställt sig utanför kol- och stålunionen, förlorat sin relevans. De
militära frågorna kvarstå ej längre som ett ur svensk synpunkt
tyngande hypotek inom kol- och stålunionen. Denna är i och med
Europaarmens fall reducerad till en institution för reglering av
sina ursprungliga uppgifter, vilka likväl i och för sig äro betydelsefulla nog. Vårt land kan därför numera, oförhindrat av militärpolitiskt hänsynstagande, fritt avgöra, om det anser det vara
förmånligt att som aktiv medlem deltaga i ett samarbete, som rör
dess ekonomiska intressen mycket nära, eller om det även här
föredrager isoleringen.
443
\, :J-
EFTER LONDON
A.v med. dr Karl Wistrand
DET dramatiska förloppet av den europeiska försvarsfrågans utveckling har med spänning följts i alla länder. Den från Frankrike utgångna Pleven-planens förverkligande i den europeiska försvarsgemenskapen med Europaarmen som sammanhållande faktor
ratificerades av samtliga deltagarstaternas parlament utom av
upphovslandets eget. Tesen att ett europeiskt samarbete med nödvändighet krävde tillskapandet av en övernationell myndighet,
som under Europarådets första tid med sådan styrka hävdades
från franskt håll, har i upphovslandet mist huvuddelen av sin
lockelse och betecknats snarast som en fara, i varje fall som en
svår olägenhet. Det var på den franska nationalförsamlingens
votum, som frågan om Europaarmen föll, och härmed vreds otvivelaktigt det europeiska samarbetets klocka några varv tillbaka. Situationen präglades av uppenbar olust, internationell misstro mot
den franska statsledningen, sådan den förkroppsligades i MendesFrance, och en allmän villrådighet angående utvecklingen och de
vägar, den skulle taga. Icke minst gjorde sig dessa stämningar
gällande i den politiska debatt, som i slutet av september månad
ägde rum i Europarådets rådgivande församling och där de båda
främsta förkämparna för tvenne huvudriktningar i den europeiska
politiken, Spaak och Mendes-France, framförde sina synpunkter,
den förre i ett lysande men av omisskännlig besvikelse präglat
anförande, den senare med en viss torr saklighet, som dock i båda
fallen nyanserades av en framträdande benägenhet att icke stöta
meningsmotståndarna så för huvudet, att tanken på en europeisk
försvarssamverkan i nya former ohjälpligt komprometterades.
Onekligen kunde rent militära och organisatoriska skäl göras
gällande mot Europaarmeförslagets konstruktion. De äro och voro
en naturlig följd av de franska förslagsställarnas legitima önskan
att i det europeiska försvaret inlemma Tyskland utan att därför
438
Europeiskt samarbete efter London
uppkomsten av en tysk nationalarme tillätes. Aterverkningarna
av Europaarmens konstruktion på den franska armen och dess
ställning inom densamma visade sig emellertid för betydande meningsgrupper i Frankrike så odiösa, att man var färdig stjälpa
hela förslaget. Därmed ställdes man – om man över huvud som
de flesta erkände att Tysklands upprustning vore ett allmänt
europeiskt intresse- inför tvånget att medverka till vad förslaget
om Europaarmen i Frankrikes intresse velat förhindra, nämligen
skapandet av en tysk nationalarme.
Den situation, som sålunda uppkommit, nödvändiggjorde ett
snabbt handlande, och man kan icke göra gällande, att de europeiska statsmännen vilat på hanen. Förhandlingarna i London
gåvo ett resultat, vilket av många betraktats som oväntat gott;
försvarssamverkan frigjordes i det väsentliga, om ock med vissa
reservationer, från den starkt övernationella och därmed funktionellt tunga karaktär, som präglat det fallna Europaarmeförslaget. Och framför allt – England bands starkare vid den europeiska kontinenten än i det föregående förslaget, som icke omfattade Storbritannien som direkt försvarspartner. Ur allmänpolitisk
och helt säkert ur militär synpunkt kan Londonlösningen i många
avseenden betecknas som en förbättring; om den ifråga om garantier mot ett tyskt militaristiskt återvaknande ger Frankrike bättre
garantier än förslaget om Europaarmen är däremot en öppen
fråga, som fransmännen själva, icke minst som tillskyndare av
detta förslags fall, hava att begrunda.
Londonförhandlingarnas resultat synes emellertid ha utlöst en
tämligen allmän tillfredsställelse. Man må hoppas att ratifikationen av ett fördrag i anslutning till Londonförhandlingarna icke
skall fördröjas över hövan och att ett sådant fördrag icke må få
dela föregångarens öde att bliva rov för växlande nervösa folkstämningars inverkan. Försvarssamverkans karaktär av livsvillkor för Västeuropa borde dock endast få bestrida utanför de östorienterades krets. Om den slutliga utgången vet ännu ingen, så
mycket mindre, som det stora :;pelet icke omfattar endast medutan även motspelare, som noggrant följa skiftningarna och efter
förmåga sprida förvirring. Demokratin står här inför sitt prov
på förmågan till följdriktig och förutseende internationell politik.
Den bild av händelseförloppet, som hittills tecknats, kan väl numera sägas till väsentlig del vara allmän egendom. Vad _som åter
439
– i.~·
Karl Wistrand
i mycket förbigått allmänheten och kommentatorerna är den djupgående skillnad, som i och med Europaarmens fall inträffat i det
europeiska samarbetets f1·amtida inriktning. För att göra detta
klarare, är det nödvändigt erinra om några drag ur detta samarbetes utveckling de senaste åren.
Europarådets rådgivande församling fann sig redan från sin
början delad i tvenne meningsriktningar, funktionalister och federalister, vardera med sin bestämda uppfattning om karaktären
och målet för samarbetet. De senare krävde upprättandet av en
övernationell myndighet, som, i den mån samarbetets natur det
betingade, skulle övertaga vissa av deltagarstaternas suveräna befogenheter. De förra åter voro obenägna att, i varje fall omedelbart, gå längre än till ett arbete av praktisk natur och ifrågasatte
starkt klokheten i att på ett tidigt stadium förlora sig i fördrö-
jande statsrättsliga resonemang. Från engelsk sida leddes man
– under hänvisning till s~:tmväldet – av en principiell obenägenhet att avstå från ens någon del av den nationella suveräniteten;
de skandinaviska staterna, vilka vanligen tillsammans med Storbritannien inräknades i den funktionalistiska gruppen, leddes väl
mindre av samma statsrättsliga betänkligheter än av obenägenhet att i samarbetets utformning skilja sig allt för mycket från
de dem i allmän uppfattning närstående britterna. Motsättningarna mellan de båda meningsriktningarna hotade Europarådets
arbete med en för både rådet och Europasaken ödesdiger sterilitet,
då Spaak, ledd av sin åstundan att föra utvecklingen ur den stagnation, varmed den hotades, bröt förtrollningen genom att avgå
som församlingens president och därigenom göra sig fri för effektivare aktioner. Spaak, som i sin person förkroppsligade begäret
att utan dröjsmål föra samarbetet fram till synliga resultat,
valde nu den enda väg, som stod honom till buds, nämligen att
lämna funktionalisterna åt sidan och genomföra sitt enhetsverk
med de stater, som voro beredda acceptera en överstatlig myndighet. De andra fingo, bildlikt talat, tills vidare stanna i väntrummet. Det första steget av Spaaks konstruktiva verk var kol- och
stålunionen, som innefattade Frankrike, Italien, Västtyskland och
Beneluxstaterna. Härigenom hade grunden lagts till ett enat
Europa, om också, som det kallats, ett »Lilla Europa». Som nästa
etapp på utvecklingen var en av dessa stater uppburen Europaarme avsedd. Samtidigt som man förberedde denna, förbereddes
också en författning för den nya statsgemenskapen, med ett direkt
valt federativt parlament och, underförstått, baserad på en gemen- 440
Europeiskt samarbete efter London
sam utrikespolitik. Spaaksavsikt var, att samarbetet mellan de sex
staterna oavlåtligt skulle vidare påbyggas. Härmed skulle inom
tämligen nära framtid växa fram en fast grundad statsbildning i
federationens form, omfattande kontinentens huvudländer. Med
övriga stater inom Europarådet, för vilka tillträde till federationen allt fortfarande vore fritt, skulle i framtiden uppehållas
ett mer eller mindre nära samarbete genom gemensamma rådslag
inom rådets mindre förpliktande ram.
Det är denna tanke, som genom Europaarmens fall fått ett allvarligt grundskott. Det europeiska försvarssamarbetet förutsättes
i den nya ordning, vars huvudlinjer uppdragits i London, icke
längre uppburet blott av det »Lilla Europa» som huvudman för
en europeisk arme, utan av en avsevärt vidare krets av stater.
Någon organisk samordning med andra internationella sammanslutningar för andra syften är ej förutsedd. Deltagarna bliva alltså
andra och flera i försvarssamverkan än i basen för det hittillsvarande ekonomiska samarbetet- kol- och stålunionen. Den tanke,
som föresvävat Spaak och hans vänner att av denna skapa en
kärna till en vidare politisk utveckling är icke längre realiserbar,
åtminstone icke så omedelbart, och under alla omständigheter icke
i sådana former som hittills förutsatts av Europamännen.
I och för sig behöver detta icke vara ödeläggande för det europeiska samarbetets utveckling, men det innebär att detta måste
söka sig in på nya vägar. Genom arbetet på »Lilla Europa»
koncentrerades utvecklingen för lång tid framåt på endast en del
av Europarådets stater, och de övrigas deltagande syntes därför
dömt att bliva vagt och bleksiktigt, så länge de höllo sig utanför.
Genom att försvarsfrågan undandrages sexmaktskombinationen
och övertages som en gemensam angelägenhet för en större krets,
har denna fråga fått sin egen reglering och ligger ej längre
hindrande i vägen för ett vidgat deltagande i samarbetet från
andra medlemsstaters sida. Den målmedvetna utveckling, vartill
sexmaktskombinationen syftat, är till synes hämmad. Då det gemensamma försvaret icke längre blir en angelägenhet för dess institutioner, kunna tankarna på ytterligare politiska institutioner
inom den trånga sexmaktsramen förväntas komma att blekna, och
i enlighet härmed konstitutionsplanerna skrinläggas, åtminstone
i sitt ursprungliga syfte.
Härmed kommer vårt eget land m i bilden. Sverige har i sitt
förhållande till Europarådet gång på gång klargjort, att dess
441
.~- .
Karl Wistrand
alliansfria politik förhindrade det att deltaga i varje form av
militärt samarbete och någon annan hållning har heller aldrig
blivit vårt land avkrävd. Däremot hava vi, trogna våra traditioner, visat villighet att deltaga i internationellt samarbete på andra
områden.
När kol- och stålunionen bildades, inbjöds icke Sverige att deltaga som medlem. Detta var förklarligt med hänsyn till den ovan
tecknade bakgrunden för unionens tillkomst. Med den utveckling,
som var avsedd, kunde det förutses, att medlemskapet mycket
snart måste komma i konflikt med Sveriges alliansfria politik.
Härav följde emellertid också att denna nybildnings betydelse i
mycket kom att gå Sverige förbi, och att man även inom kretsar,
som borde vara direkt intresserade, först långsamt blev medveten
om dess reella innebörd.
Ekonomiskt har emellertid Sverige, främst dess järnhantering,
stora intressen att bevaka inom unionens verksamhetsområde. Under unionens första två verksamhetsår, då dess regleringsverksamhet omfattat endast kol, tackjärn och handelsjärn, hava svenska
intressen knappast kommit i konflikt med unionens. Men sedan
unionen i år även börjat en reglering av kvalitetsjärnet ligger
frågan helt annorlunda till. Sverige har plötsligt för sin kvalitetsstålexport ställts inför förhöjda tullsatser och även av diskriminerande åtgärder i förhållande till unionsländerna, vilka ställa
vår järnhantering inför avgjorda svårigheter. Huruvida dessa låta
sig undanrödjas enbart genom sedvanliga handelsavtal undandrager sig för närvarande bedömande. I sådana sammanhang beror
allt på vad man kan bjuda som kompensation; betecknande är
dock det svar som en medlem av kol- och stålunionens församling
privat gav en svensk intervenient vid en debatt i frågan i Strassburg, att utomstående länders järnindustri aldrig skulle kunna
inom unionsländerna göra anspråk på samma goda behandling
som unionsländernas. I och för sig innebär detta ingenting sensationellt; tvärtom ger det uttryck för en naturlig inställning mellan konkurrenter, som icke räckt varandra handen till samarbete.
En annan utväg är ett avtal av liknande art, vartill England står
i begrepp att göra med unionen och som synes innebära ett vittgående samgående. Huruvida ett sådant avtal även står den långt
obetydligare produktionsfaktorn Sverige till buds är oundersökt
och ovisst.
Som medlem av Europarådet har Sverige emellertid rätt att inträda i kol- och stålunionen. Tillträde kan därför icke förvägras
442
Europeiskt samarbete efter London
oss. Huruvida en anslutning från Sveriges sida skall äga rum
eller icke, bör naturligtvis göras till föremål för ett noggrant övervägande av härav uppkommande ekonomiska fördelar och nackdelar. Denna avvägning måste emellertid ske fördomsfritt och
utan påverkan av stämningar, som bottna i förgångna och därmed försvunna förutsättningar. Att frågan snabbt kan komma att
aktualiseras är uppenbart.
En alldeles ny situation har sålunda inträtt därigenom att de
politiska skäl, som hittills främst föranlett, att Sverige ställts och
ställt sig utanför kol- och stålunionen, förlorat sin relevans. De
militära frågorna kvarstå ej längre som ett ur svensk synpunkt
tyngande hypotek inom kol- och stålunionen. Denna är i och med
Europaarmens fall reducerad till en institution för reglering av
sina ursprungliga uppgifter, vilka likväl i och för sig äro betydelsefulla nog. Vårt land kan därför numera, oförhindrat av militärpolitiskt hänsynstagande, fritt avgöra, om det anser det vara
förmånligt att som aktiv medlem deltaga i ett samarbete, som rör
dess ekonomiska intressen mycket nära, eller om det även här
föredrager isoleringen.
443
\, :J-