EU-val 2014
EU:s janusansikte

Vilket EU vill vi ha? Överstatligheten finns där sedan länge, frågan är hur den ska utformas, menar Nils Karlson. Han beskriver istället hur valet står mellan pluralism och centralism.

EU kan sägas ha något av ett Janusansikte, en dubbelnatur, som det är nödvändigt att ta ställning till. Europasamarbetets tillkomst och fortsatta utveckling baseras på två olika grundläggande idéer om hur fred och ekonomisk utveckling kan säkras. Dessa har olika konsekvenser för bland annat synen på federalism, legitimitet och frågan om vilket EU vi vill ha. Den ena idén är pluralistisk, den andra centralistisk.

Gemensamt för bägge idéerna är att Europas fred och ekonomiska utveckling förutsätter ett ökat samarbete mellan kontinentens länder i form av någon sorts federation eller överstatlig organisation, ett Europas förenta stater. Men det finns också väsentliga skillnader.

Det första synsättet, med Winston Churchill som en tidig representant, är pluralistiskt. Det utgår ifrån att frivilligt och fredligt samarbete är möjligt och ömsesidigt önskvärt även mellan aktörer med olika intressen och prioriteringar. Förutsättningen är att ekonomisk, civil och politisk frihet upprätthålls med hjälp av gemensamma institutioner inom ramen för en gemensam rättsordning.

Det andra synsättet, med Robert Schumann som tidig representant, är centralistiskt. Det utgår ifrån att fredligt samarbete till ömsesidig nytta mellan aktörer med olika intressen och prioriteringar bäst kan åstadkommas genom reglering och styrning uppifrån. Förutsättning är gemensamma institutioner som kan samordna och planera de verksamheter som anses vara av gemensamt intresse.

EU:s utveckling kan, menar jag, förstås som en kamp mellan dessa grundläggande idékomplex, mellan pluralism och centralism. Ibland har det ena synsättet dominerat, ibland det andra. Även framtidsdebatten om vilket EU man vill ha kan tolkas i ljuset av dessa idéer.

Detta innebär att det finns två olika sätt att se på hur ett federalt Europa bör se ut, vilket kanske är den enskilt viktigaste frågan att ta ställning till när det gäller EU:s framtid. Överstatligheten finns där sedan länge, frågan är hur den ska utformas.

EU som federalt system

EU har allt mer kommit att få karaktären av ett centralistiskt federalt system även om tydliga pluralistiska inslag också finns. Denna centralistiska bild förstärks även av de senaste årens krishantering i kölvattnet på flera europeiska länders skuld- och tillväxtproblem. En rad centralistiska åtgärder har vidtagits för att hantera såväl otillräckliga och ofullständiga institutionella lösningar på EU-nivån, som rent nationella policymisslyckanden.

EU har idag exklusiv eller delad befogenhet, baserade på majoritetsbeslut, för bland annat den inre marknaden och därmed jordbrukspolitiken, konkurrenspolitiken, regionalpolitiken, handelspolitiken och den monetära politiken. Där har EU-rätten direkt effekt i medlemsstaterna.

Kompetensuppdelningen mellan EU och medlemsstaterna är dock både oklar och godtycklig. Det är svårt att se varför vissa politikområden är renodlat överstatliga, medan andra inte är det.

Det tydligaste exemplet är jordbruks- och regionalpolitiken som rimligen borde skötas nationellt. Men varför finns inte ökad överstatlighet exempelvis inom säkerhets- och försvarsfrågor, liksom på det polisiära eller rättsstatliga området, liksom miljö- och energipolitiken? Subsidiaritetsprincipen förefaller inte ge särskilt stor vägledning i praktiken.

Följden är att EU idag sägas kan ha något av ett Janusansikte, en dubbelnatur, som det är nödvändigt att ta ställning till. I förlängningen är risken att denna dubbelhet även kan undergräva de mycket positiva effekter som EU haft för Sveriges och Europas fred, säkerhet och välståndsutveckling.

Pluralism eller centralism

Frågan är om EU ska bejaka pluralism, där integration och ekonomisk utveckling åstadkoms genom fri handel, fria marknader och fri rörlighet inom ramen för ett begränsat överstatligt, federalt system, med vertikal maktdelning och institutionell konkurrens mellan medlemstaterna?

Eller ska EU utvecklas i centralistisk riktning, där integration och ekonomisk utveckling åstadkoms genom fler gemensamma lagar och regler, inom ramen för ett överstatligt, federalt system, utan en given gräns för överstatligheten?
I dessa grundläggande frågor duckar de svenska politiska partierna. Sannolikt är det huvudförklaringen till väljarnas misstro och låga intresse för EU-valet.

Vill vi verkligen ha handlingskraft och majoritetsbeslut i EU för att kunna bestämma hur inkomster, sociala villkor, lönebildning och offentlig service ska se ut i Sverige och andra medlemsländer? Tillåt mig tvivla.

Trots detta är det inte ovanligt med förslag av just den innebörden från såväl socialdemokrater som miljö- och vänsterpartister. Ibland låter det som att de vill skapa en välfärdsstat på Europanivå.

Men även bland företrädare för Allianspartiernas mer pluralistiska synsätt saknas ofta insikten om betydelsen av gemensamma, överstatliga europeiska institutioner för att upprätthålla ekonomisk, politisk och civil frihet. Det förekommer även en sorts naiv övertro på integrationens välsignelse.

Utmaningen för alla federala system är att finna den rätta balansen mellan centralisering och decentralisering. Risken finns annars att systemets inre logik leder till oavsiktlig och oönskad centralisering. Men även motsatsen är ett lika stort problem – att integrationen och samarbetet faller samman på grund ogenomtänkta och missriktade ingrepp på federal nivå.

Min slutsats är att en förutsättning för europeisk mångfald och enhet, liksom Europas framtida fred, säkerhet, samarbete och ekonomiska utveckling, är att se till att EU utvecklas i federal och pluralistisk riktning. Dessutom behövs ökad institutionell konkurrens för att hantera nationella tillkortakommanden.

Nils Karlson är docent, vd Ratio – Näringslivets forskningsinstitut.

Artikeln baseras på Ratios nya forskarantologi Vilket EU vill vi ha? Där visas även att den svenska utrikeshandeln nästan har fördubblats och välståndet ökat betydligt, tack vare EU och den ökade öppenheten. Dessutom har den svenska rättsstaten stärkts, vilket stärkt den svenska demokratin.