EU:s upphovsrättsdirektiv hotar den fria ekonomin och rättsstaten

Licensiering och avgifter för att länka till nyhetsmaterial och artiklar, automatiserad filtrering av användargenererat material, förbud mot att publicera bilder som innehåller objekt som skulpturer och byggnader som skyddas av upphovsrätten, förbud mot att ta bilder vid sportarrangemang samt stopp för att remixa till exempel bilder i en kommenterande eller satirisk kontext (memes).

Det är i korthet några av problemen med EU:s nya direktiv om upphovsrätt efter den senaste rundan i Europaparlamentet, skriver Henrik Alexandersson.

Däremot gör det nya direktivet inget av betydelse för att skapa en fungerande gemensam europeisk digital marknad. Det är som om parlamentet inte förstått att ny teknik skapar en ny marknad med nya förutsättningar. Istället försöker man desperat hålla fast vid förlegade affärsmodeller från en svunnen tid.

Detta är visserligen inte förvånande. Det är så det brukar bli när ny teknik slår igenom. Speciellt på informationsområdet. Det började redan med tryckpressen som, målat med bred pensel, ledde till ett par hundra år av krig i Europa.

Länkskatt

Traditionell media kämpar för att finna nya, hållbara affärsmodeller på en digital marknad i en uppkopplad värld med fritt flöde av information. Det går inte speciellt bra. Att till exempel sätta upp betalväggar ger inte alls samma intäkter som när papperstidningar och linjär tv hade annonsmarknaden i ett järngrepp.

Detta leder till en existentiell kris. De stora mediehusen slåss för sin överlevnad. De vill till varje pris försvara sina gamla affärsmodeller, även om de är otidsenliga och på sikt dömda att tyna bort.

På en fri marknad hade detta lett till förnyelse. Samt i vissa fall till att de media som vägrar anpassa sig till verkligheten fått kasta in handduken. Antingen har man en fungerande affärsmodell, eller så har man det inte.

Men som när det gäller vilken krisindustri som helst får politikerna kalla fötter och går in med subventioner och speciallagstiftning. Vilket i princip bara förlänger pinan och gör fallet, när det kommer, onödigt hårt.

När det gäller medieindustrin är förhållandet till politiken extra komplicerat, då media och politiker lever i något slags symbios. Det är helt enkelt viktigt för den politiska makten att hålla pressen på gott humör. För det är trots allt i traditionell media som man kan nå de riktigt stora väljargrupperna. Dessutom har etablerad media och våra politiker ett gemensamt intresse av att kunna kontrollera dagordningen i samhällsdebatten. Information är makt, helt enkelt.

Därav idén att den som länkar till en nyhet eller artikel (som vi alla gör på till exempel Facebook) skall betala en avgift. Vilket förutsätter något slags licensförfarande. Avgiften och krånglet drabbar plattformen, vilket kanske är hanterbart för nätjättarna – men inte för små aktörer och enskilda nätpublicister.

Sedan kan man ifrågasätta logiken i att göra det svårare att länka till publicerat material. Normalt sett vill man göra det lättare, eftersom man vill ha besökare som läser ens texter och samtidigt ser de annonser som ger publicisten inkomster.

Idén har redan prövats. I Spanien ledde den till dramatiskt fallande besökssiffror på etablerade medias web-platser. Och i Tyskland har inkomsterna från »länkskatten« blivit ungefär 3.000 euro per år, totalt. Med alla rimliga måttstockar är konceptet ett misslyckande.

Vilket dock inte hindrar mediehusen och EU:s politiker från att nu skala upp modellen till att tvångsmässigt täcka unionens alla 28 länder.

Effekten kommer att bli strypta informationsflöden, en mindre informerad allmänhet och en kringskuren samhällsdebatt. I vart fall små nätaktörer kommer att drabbas av krångel och kostnader som omöjliggör för dem att snabbt kunna delta i den etablerade delen av samhällsdebatten.

Samtidigt kommer etablerade medias nya digitala murar att driva mer trafik mot den fria delen av internet. Till exempel till just de alternativa media som både gammelmedia och politiken annars ogillar så intensivt.

Genom att försöka styra marknaden öppnar politikerna dammluckorna för all slags oförutsedda och oönskade konsekvenser. På sikt kan de aldrig vinna. Frågan är bara hur mycket skada de kommer att hinna ställa till med under tiden.

Automatiserad nätcensur

Inte bara media, utan hela upphovsrättsindustrin, har problem med den nya digitala marknaden. Därav idén om att alla plattformar som publicerar användargenererat material skall filtrera bort sådant som kan tänkas göra intrång på någons upphovsrätt.

Även om man skulle tycka att detta är en begriplig tanke – så är den i princip omöjlig att tillämpa, i konflikt med rättsstatens principer och behäftad med helt nya oförutsedda och oönskade konsekvenser.

Det enda liknande som finns idag är Youtubes system för att filtrera bort upphovsrättsskyddad musik. Det leder till en strid ström av fall där material censureras på felaktiga grunder. Automatiserad filtrering kan helt enkelt inte ta hänsyn till kontext och alla relevanta faktorer.

Detta bristfälliga system har kostat Youtube/Google 50 miljoner USD att utveckla. Och nu vill man alltså att alla skall tillämpa det, inte bara för musik utan även för video, bild och text. Vilket är tekniskt orealistiskt och ett dråpslag för i vart fall alla nya och mindre aktörer på marknaden.

EU:s krav på uppladdningsfilter kommer helt enkelt att göra det omöjligt för start-ups att verka i Europa. Morgondagens Facebook, Youtube, LinkedIn och Twitter kommer inte heller de att vara en del av europeisk ekonomi.

En annan allvarlig brist med uppladdningsfilter är att de flyttar makten över det fria ordet bort från lagstiftning och rättsväsende till privata aktörer och deras användarvillkor. Vilket riskerar att göra den enskilda individen rättslös.

En demokratisk rättsstat skall för det första inte tillämpa förhandscensur. Först om en överträdelse har konstaterats skall en rättslig prövning (med möjlighet till överprövning) inledas och eventuellt olagligt material plockas bort.

I en demokratisk rättsstat skall vidare ansvaret för eventuella inskränkningar i det fria ordet beslutas av de lagstiftande församlingarna. Detta dels för att det skall vara möjligt att utkräva ansvar om dessa verktyg missbrukas. Dels för att inskränkningar i våra fri- och rättigheter alltid måste föregås av en öppen, demokratisk process. Om det parlamentariska systemet avsäger sig detta ansvar för att istället gömma sig bakom privata aktörer stiger vi ut på ett brant sluttande plan.

Ur ett mer praktiskt perspektiv är det uppenbart att vi riskerar att få en överdrivet ängslig och omfattande filtrering av uppladdat material. De stora plattformarna vill helt enkelt vara på den säkra sidan och kommer därför att välja att filtrera bort för mycket hellre än för lite. Dessutom är de, som privata företag, fria att sätta upp vilka användarvillkor de vill. Man behöver inte vara raketforskare för att inse att det finns en uppenbar risk för »överfiltrering«.

Sammantaget riskerar vi alltså att få en illa fungerande, överambitiös automatiserad inskränkning av det fria ordet – outsourcad till privata aktörer.

Jag må vara nyliberal, men även jag anser att rättsskipning skall vila på lagar och utövas av rättsväsendet.

Vad händer nu?

Veckans votering i Europaparlamentet handlade om vilket förhandlingsmandat man skall ha när man går in i trialog med ministerrådet och EU-kommissionen. Utfallet blev det sämsta möjliga, även om alla svenska ledamöter (utom de från S och FI) i slutändan röstade emot.

Med största säkerhet kommer dessa förhandlingar att leda till förändringar av direktivet. Det slutliga dokumentet måste sedan åter godkännas av parlamentet. Dock kommer utrymmet för att ändra i detaljer då att vara begränsat. Så förmodligen måste direktivet fällas, i sin helhet.

Vilket kanske är lika så gott, eftersom det ändå inte öppnade upp för någon gemensam europeisk digital marknad.

Henrik Alexandersson är libertariansk nätprofil, samhällsdebattör, arbetar med internetfrågor hos 5 juli-stiftelsen och var tidigare assistent hos Piratpartiet i Europaparlamentet.