Evert Taube som liberal humanist

Evert Taube värnade traditionen och historien, men var inte främmande för att bejaka det nya. En borgerlighet som tror sig sakna förebilder bör titta närmare på Taubes mångfacetterade konstnärskap. Det menar Lars Anders Johansson som hos Taube hittar såväl individualism och kosmopolitism som feminism och antirasism.

Nationalskalden, diktaren och konstnären Evert Taube skulle förmodligen inte själv ha beskrivit sig som en representant för en särskilt borgerlig kultursyn. Taube rörde sig i ett spänningsfält mellan det folkliga och det aristokratiska, två typer av elitism som avtecknade sig i relief mot den borgerliga kultur som var dominerande i det Oscarianska samhälle där han växte upp.

Den vars referensramar utgörs av den tämligen inskränkta svenska kulturdebatten får lätt intrycket att det svenska kulturlivet alltid dominerats av den politiska vänstern. I den svenska samhällsdebatten tycks nämligen 1971 utgöra år noll, gentemot vilket allt samtida skall jämföras. Det är därför de historielösa tycks tro att avskaffandet av apoteksmonopolet var ett kullkastande av en ordning som funnits sedan tidernas begynnelse, när det i själva verket handlar om återställande efter en radikal parentes. På samma sätt har kulturlivet efter 1974 varit ett bisarrt undantag snarare än ett normaltillstånd.

Evert Taube föddes 1890 i ett helt annorlunda land. Det var ett Oscarianskt Sverige som å ena sidan kulturkonservativt höll fast vid traditioner och sedvänjor – träffsäkert parodierat i Povel Ramels varför finns där ingen is till punschen – och å andra sidan bejakade tillväxt och framåtskridande. Det var en ekonomiskt liberal epok under vilken snilleindustrierna växte som svampar ur den svenska myllan och flera av de stora svenska företag som skulle sörja för den svenska välståndsökningen grundlades. Det var en tid då skattetrycket var lägre än i USA och tillväxttakten den snabbaste i världen, då Sverige gick från att vara en utfattig agrarnation i Europas utkant till en ledande industrination. Det var med andra ord ett liberalkonservativt tidevarv, eller om man så vill en borgerlig storhetstid.

Självklart påverkades också kulturlivet av denna välståndsökning. Den första industrialistklassens barn och barnbarn investerade sina ärvda förmögenheter i stora konstsamlingar av det slag som kan beskådas på till exempel Thielska galleriet på Djurgården i Stockholm. Årtiondena före modernismens genombrott och det socialdemokratiska maktövertagandet var en storhetstid för det marknadsdrivna eller mecenatfinansierade kulturlivet i Sverige. Det var en storhetstid för musiken med internationellt erkända tonsättare som Petterson-Berger och Stenhammar, för bildkonsten med Carl Larsson, Anders Zorn och August Strindberg, för litteraturen med Selma Lagerlöf, Strindberg, Erik Axel Karlfeldt och många, många fler.

Det var ur denna myllrande smältdegel av kreativitet som Evert Taubes konstnärskap växte fram. Själv upplevde han sig emellertid ständigt som en outsider, uppvuxen som han var på en ö med fastlandet endast som en blå fond vid horisonten, och aldrig riktigt erkänd av det kulturetablissemang som han så gärna ville tillhöra. Denna strävan efter officiella erkännanden får ses vara en rest från det Oscarianska Sveriges vurm för titlar och utmärkelser, en vurm som var illa anpassad till det socialdemokratiska modernistiskt inriktade Sverige som kom att ta dess plats. Taube lyckades emellertid som visdiktare vinna ett annat slags erkännande, nämligen det svenska folkets, som bevarat honom till eftervärlden. Taubes visskatt är alltjämt allmängods och hans visor traderas vidare från generation till generation.

Men det var inte bara det förra sekelskiftets sprudlande kulturliv som formade Taubes unika konstnärskap, där fanns också ett betydande inslag av kosmopolitism, som kanske inte ter sig så anmärkningsvärt idag, men som vid tidpunkten alldeles i början av globaliseringens tidevarv var få svenskar förunnat. Efter att som 16-åring misslyckats med att bli antagen vid konstakademien i Stockholm gick Taube som 17-åring till sjöss för att sedermera hamna i Argentina där han skulle bli kvar i fem år. Som sjöman och i en rad olika yrken i Argentina, bland annat cowboy, fick den unge Taube lära känna den vanliga befolkningens vedermödor. Kontrasten mot konstnärslivet i Stockholm var stor, även om den materiella standarden var låg även där. I Argentina lärde Taube känna den latinamerikanska kulturen vilken kom att influera hans fortsatta konstnärskap.

De kosmopolitiska erfarenheterna bidrar till kontrastrikedomen i Taubes konstnärskap. I Taubes visor och prosaskrifter får vi möta individer ur alla samhällsklasser, kön och nationaliteter. Deras hemvist och tillhörighet understryks, men bara som komponenter i de individuella porträtten. Både som konstnär och som person framträder Taube som en utpräglad individualist. Man skulle kunna säga att Taube på detta vis i sina dikter förverkligar det klasslösa samhället. Grevinnan framställs inte som bättre än gatflickan, den råbarkade sjömannen umgås otvunget med konsuler och aristokrater. Där finns en meritokratisk ådra och en respekt för kroppsarbetet, samtidigt som den oscarianska vurmen för epåletter och fina titlar skiner igenom.

Taube var en världsmedborgare som kände sig lika hemma på franska rivieran som på de argentinska vidderna, i Bohuslän som i Stockholms skärgård, i Ligurien och London. Han betraktar alla dessa platser, folk och nationer i ett historiskt sammanhang och diktningen formas som en dialog med forntida diktare som Horatius liksom medelteidens provencalska trubadurer och 1800-talets svenska poeter. Det är en slags kulturkonservatism i bemärkelsen att han söker bygga vidare på tidigare kulturella landvinningar, samtidigt som han utgår från individernas perspektiv och erfarenheter.

Efter fem år i Argentina återvände Taube hem till Sverige för att göra värnplikten under det första världskriget. Han ville göra värnplikten i flottan men eftersom han var beriden tvingades han göra det vid kavalleriet i Skövde. Efter krigsslutet anträdde han åter konstnärsbanan, som målare och som kabaréartist och lyckades ta sig in i kretsen runt svenska akademien, i form av dess ständige sekreterare Erik Axel Karlfeldt, Albert Engström och Anders Zorn. Dessa giganter inom svenskt kulturliv som svepande brukar kallas för 1890-talsgenerationen kom starkt att påverka den unge Taube. Taube var under en period förlovad med Albert Engströms dotter Malin och tillbringade mycket tid i det Engströmska hemmet i Grisslehamn i norra Roslagen.

Evert Taubes relation till kvinnor har varit fokus för intensiv men grund debatt vid ett par tillfällen förra året . Först efter att förra jämställdhetsministern Margareta Winberg (S) gått till attack mot Taubes kvinnosyn med anledning av visan Flickan i Havanna som skildrar en fattig prostituerad på Kuba som väntar på besök av en sjöman. Samma visa blev på nytt föremål för debatt när Riksbanken presenterade motiven till de nya sedlarna, av vilka en skall prydas med Taubes porträtt. Taube anklagas vara en försvarare för sexturism och en representant för ett patriarkalt förtryck.

Visst handlar flera av Taubes visor om prostitution, men knappast på ett romantiserande sätt. De kvinnor som porträtteras framställs knappast som några menlösa offer utan som självständiga subjekt, vilket knappast hörde till vanligheterna i tidens diktning. Den sociala problematiken bakom prostitutionen lyser inte heller med sin frånvaro. I visan Violava heter det bland annat:

Min dygd är väl inte stor,
men jag kan försörja mor,
fast blommorna som jag säljer
knappt ger pengar till nya skor.

Vad som kanske stör en samtida lyssnare som Winberg är att Taube inte dömer när han skildrar, på samma vis som Winberg och hennes meningsfränder gör. Vad kvinnosynen anbelangar är Taube snarast att betrakta som vad men med nutida terminologi skulle beskriva som en särartsfeminist. Taube hyllade kvinnan, som han ansåg vara långt överlägsen mannen. Långt före sin tid var han när han förespråkade kvotering till Sveriges riksdag, med lika representation av båda könen. I dagens likhetsfeministiska tidevarv står inte en dylik särartsfeministisk utgångspunkt vidare högt i kurs – även om kvoteringsivern tycks större än någonsin – men att beskriva Taube som en representant för en daterad patriarkal kvinnosyn är knappast rättvist.

Taubes nationalism är en annan fråga som debatterats av dem som saknar förmåga att bedöma företeelser i sin historiska kontext. Att den store kosmopoliten och världsmedborgaren Evert Taube under andra världskriget skulle komma att skriva starkt nationalistiska och militaristiska visor som Sång i Danziger gatt och Britta kan vid första anblicken te sig besynnerligt. Den som lyssnar på texterna finner emellertid snart att de inte innehåller något spår av storvulen chauvinism utan är en lovsång till friheten och självstyret.

Stormande sjung, gammal och ung
lyssne till sången och värje
din urgamla frihet, Sverige
din urgamla frihet, Sverige!

Här ansluter sig Taube till samma liberala form av nationalism som drev kampen för lika rösträtt i Sverige och vars mest namnkunniga konstnärliga uttryck torde vara Verner von Heidenstams diktsvit Ett folk med paradnumret ”Medborgarsång”. Den liberala idén om nationen byggde på folkstyre och gemensamt försvar mot yttre fiender. Denna tanke tog alltså Taube i likhet med Eyvind Johnson och en rad andra samtida kulturpersonligheter när diktaturernas fartyg under, nazistisk och kommunistisk flagg färdades på Östersjön och deras flygplan mullrade i skyn.

Men Taubes vurm för den liberala ordningen tog sig inte bara uttryck i beredskapsvisor. Det finns också inslag av mer direkt kritik mot de totalitära samhällena. Mest explicit i visan ”Målaren och Mari-Pia” som handlar om en änka som mist sin make och två söner i Italiens krig mot Abessinien och är en svidande vidräkning med Mussolinis fascistiska regim.

Ni minns min man som lade sten och byggde murar här.
Han togs till Abessinien att bygga vägar där.
Han lade sten vid sten, Signor, till vårt imperium.
I Afrikas förbrända jord fick han sitt vilorum.

Det finns också andra, mindre framträdande ideologiska markeringar i Taubes visdiktning. Den som till äventyrs lyssnat igenom alla fem stroferna i Fritiof Anderssons paradmarsch har kanske noterat formuleringen ”Vårt skepp är själva friheten – besättningen är blå”, där blå givetvis kan tolkas bokstavligen syfta på de marinblå arbetskläder som ofta bars av dåtidens sjömän, men också som en allusion på liberalismens blåa färg.

Under 1940-talet kom Taube att påverkas av modernismen som fått fäste i Sverige. Den kom att ta sig uttryck bland annat i form av sommarhuset Sjösala på Håtö svansar i Roslagen som Taube själv ritade i den nya stilen. Vad visdiktningen anbelangar kom den till uttryck i en socialrealism som var helt väsensskild från den Bellmaninfluerade Stockholms- och idylldiktning Taube ägnat sig åt under de föregående årtiondena. Vad gäller motivvalen återvände han till ungdomens resor och den kärva tillvaron som sjöman eller cowboy. Arbetsfolkets slitsamma villkor skildras med svidande precision, liksom övergrepp från befäl och överhet.

Det var hårt på den tiden, vi gick sex om sex
och ibland gick vi fyra om fyra
och man tröttnar på teblask, konserver och käx
när man seglar för två pund i hyra.

Där finns ett ständigt rättvisepatos, som dock aldrig går över styr och mynnar ut i någon revolutionär agenda. Det är under denna period han skriver de långa episka sjömansballaderna där ”Möte i monsunen” och ”Balladen om Gustav Blom” hör till de mest kända.

”Balladen om Gustav Blom” är för övrigt kanske den första antirasistiska visa som skrivits på svenska. Den berömda avslutande formuleringen ”hellre snälla svarta barn, än vita i Sing sing” känns kanske antikverad med dagens mått mätt, men det individualistiska, liberala budskapet – att ingen skall bedömas utifrån hudfärg utan efter förtjänst – är i högsta grad relevant än idag. De som i Taube tror sig se en representant för gammalmodiga och unkna ideal är företrädesvis den som stirrar sig blind på ett ålderdomligt språkbruk och låter detta skymma budskapet.

Taube kom också att på sin ålders höst bli en brinnande talesperson för den tidiga miljörörelsen. I Hasse och Tages film Äppelkriget medverkar Evert Taube tillsammans med sin hustru Astri och framför den för ändamålet skrivna visan ”Änglamark”. Naturlyriken har följt Taube genom hela konstnärskapet, från de tidiga akvarellerna och oljemålningarna till senare dikter och visor. I ”Änglamark” får den också en politisk dimension:

Låt barnen dansa som änglar kring lönn och alm,
leka tittut mellan blommande grenar,
låt fåglar leva och sjunga för oss sin psalm
låt fiskar simma kring bryggor och stenar.
Sluta att utrota skogarnas alla djur.
Låt örnen flyga, låt rådjuren löpa!
Låt sista älven som brusar i vår natur
brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Kosmopolit, feminist, individualist och antirasist skulle den anakronistisk lagde kunna kalla Taube. Den som istället vill placera honom i sitt historiska sammanhang skulle kanske snarare välja liberal humanist. Evert Taube värnade traditionen och historien, men var inte främmande för att bejaka det nya, vilket hans vurm för den tidiga modernismens ideal tydligt visar.

En vilsen borgerlighet som tror sig sakna kulturella förebilder bör titta närmare på Evert Taube och dennes mångfacetterade konstnärskap, liksom dagens unga kulturskapare som lätt drabbas av ruelse inför kultursidornas ständiga proklamerande av missuppfattningen att man måste hemfalla åt en revolutionär politisk agenda för att åstadkomma stor och samhällskritisk diktning. Eller som Taube själv har formulerat det i en visa som skulle kunna sägas utgöra hans individualistiska manifest, den sjuttonde i samlingen Gyldene Fredens ballader:

Ty sanningen gör gott, och det är sant
att om i detta land man bryter seden
och inte ständigt kacklar likadant
som alla andra kycklingar i reden
men går sin egen väg, med stort besvär
– förgäter fulheten för allt det sköna,
då kacklar alltid någon gammal höna,
om hur förfärligt lättsinnig man är.

Lars Anders Johansson