Exilen som straff och möjlighet

Den romerske poeten Ovidius exil till nuvarande Rumänien har blivit motivet för en hel litteratur. Jonas Elvander ger här prov på hur konstnärens fysiska och andliga förvisning skildrats i den moderna litteraturen.

År 8 efter Kristi födelse förvisades poeten Publius Ovidius Naso från Rom till den lilla utposten Tomis vid Svarta havets kust (nuvarande Constanta, Rumänien). Där blev han kvar till sin död trots regelbundna böner om benådning. Orsaken är höljd i dunkel. Den vedertagna teorin är att Kejsar Augustus ansåg att hans frispråkiga diktverk som Kärlekskonsten undergrävde den stränga sedlighet som han sökte pådyvla den romerska befolkningen. Oavsett anledningen har episoden kommit att bli lika känd som de verk diktaren lämnade efter sig.

Ovidius inflytande i litteraturhistorien är i princip oöverskådligt. Det är framförallt centralverket Metamorfoser som har haft störst betydelse. Men i modern tid har poetens eget öde kommit att överskugga spåren av hans verk i skönlitteraturen. En hel liten litteratur kring Ovidius förvisning har vuxit fram och motivet kan sägas ha kommit att bli den självklara symbolen för en konstnärligt eller intellektuellt motiverad exil – ett slags ”ur-exil”. Under nittonhundratalet när författare tvingades i politisk exil i en aldrig tidigare skådad utsträckning har det varit nära till hands att identifiera sig med den olycklige Ovidius öde. Men även på författare som inte själva drabbats av påtvingad exil har den romerske skaldens öde haft en suggererande verkan. Flera författare har även förbundit Ovidius öde med hans verk, framförallt Metamorfoser. Den andliga omvandling som exilen innebär låter sig uppenbarligen tacksamt gestaltas med hänvisning till denna förvandlingens urtext.

Den senaste författaren som gjort bruk av motivet är Theodor Kallifatides. I romanen Brev till min dotter från förra året återberättar den förvisade poeten sitt liv för sin adopterade dotter, till viss del stödd på historiska fakta och till stor del på Kallifatides fantasi. Återblickarna blandas med reflektioner över skrivandets vedermödor och kärlekens ständigt undflyende väsen. Det är tydligt att exilen symboliserar författarens egen erfarenhet som grekisk invandrare i Sverige. Barbarerna är högresta, ljushyllta, tystlåtna och besatta av solen. De firar midsommar och sjunger ”Helan går”, när deras ungdomar slutar skolan drar de runt på oxkärror och super. Samtidigt imponeras Ovidius av den jämlikhet som barbarerna behandlar varandra med, inte minst mellan könen. Blinkningarna till olika svenska kulturella egenheter är många, det blir läsarens uppgift att dra gränsen mellan Ovidius och Kallifatides, mellan Tomis och Sverige. Men där finns också mer allmänna reflektioner över exilens natur. När diktaren i slutet ser tillbaka på både sitt tidigare liv och sina år i exil inser han att exilen, trots all smärta, har berikat honom. Den har gjort honom till en människa ”med dubbla uppsättningar vinster och förluster”. Den utvidgning av jaget som den nya kulturen och språket innebär utgör den enda trösten för ett så olyckligt öde som hans.

Den hittills mest originella litterära bearbetningen av Ovidius exil står den österrikiske författaren Christoph Ransmayr för. I romanen Den sista världen från 1988 (på svenska 1989) är protagonisten en viss Cotta, barndomsvän till Ovidius. Denne reser till Tomi för att söka efter den bannlyste skalden men väl på plats finner han honom inte. I stället möter han en fattig by som inte längre kan försörja sig på järnmalmen i de omgivande bergen. De märkliga invånarna påminner om de mytologiska figurer som befolkar Metamorfoser (i romanen har Ovidius hunnit bränna verket innan det nått publiken). Tiresias är byns slaktare, Pythagoras en enstörig vegetarian. Efterhand framgår det att alla Tomis invånare befinner sig i exil, byn är i själva verket ett slags straffkoloni. I byn tycks tiden ha upplösts, antiken och moderniteten existerar sida vid sida. Det går inte längre att skilja fiktion från verklighet, dåtid och framtid från nutid. Berättelserna i Metamorfoser visar sig vara skvaller om Tomis invånare som diktaren fått höra på plats av barägaren Fama. Det förlorade diktverket är verklighetens Tomi. Cottas sökande efter Ovidius utvecklas till ett sökande efter hans egen identitet, hans plats i Ovidius berättelser. Under tiden befinner sig naturen i uppror.

Årstiderna avlöser godtyckligt varandra med jordbävningar och översvämningar, förvandling är i sanning naturens grundtillstånd. Men referenserna till järn (Tomi kallas ”Järnstaden”) signalerar att vi befinner oss i järnåldern, mänsklighetens sista period enligt Metamorfoser. Guldåldern är alltså för evigt förlorad, det enda mänskligheten tycks kunna hoppas på är att diktaren kan skapa en beboelig värld i fantasin. I Ransmayrs roman blir fiktionen till en tankens exil från den oberäkneliga och föränderliga verkligheten, det enda som kan göra anspråk på evigheten.

I den australiensiske författaren David Maloufs roman Ett förvandlat liv (1978) är det exilens spirituella inverkan som står i centrum. Poeten som tidigare så lätt kunde få sin inspiration från de fridfulla olivlundarna i Rom finner sig här på en karg och istäckt plats där naturen utgör ett ständigt hot mot själva existensen. Men han integreras så småningom i barbarernas samhälle och lär sig språket. På en ridtur upptäcker han ett till synes vilt barn som lever bland hjortar. Ovidius blir med ens besatt av tanken på pojken som lever ensam, i samklang med naturen och dess andevärld. Plågad av minnen av sina anhöriga och framförallt sin döde bror börjar Ovidius intressera sig för barnets språk, eller snarare brist på ett sådant. Övertygad om att pojken besitter nyckeln till hur man kommunicerar med naturen och de dödas andar försöker han tillägna sig den. Under tiden betraktar barbarerna dem med misstro, de uppfattar det vilda barnet som ett farligt väsen med övernaturliga krafter. Efter en lång vinter flyr barnet, tillbaka till naturen. Den tidigare uppburne poeten, i sig själv den yttersta symbolen för mänsklig kultur, kastar av sig de sista bojorna och ger sig ut på slätten efter pojken. Även här är anspelningarna på Metamorfoser är tydliga. Men Malouf är inte särskilt intresserad av Ovidius verk och öde i sin specifika romerska kontext. Historien om diktarens exil blir i stället en utmärkt fiktiv plattform för mötet mellan natur och kultur, mellan människans civilisation och det som den har tvingat henne att försaka. ”Förvandlingarnas poet” genomgår på de dakiska vidderna en andlig metamorfos av samma dimension som de mytologiska figurer han besjungit.

Den författare som tidigast och, i viss mån, framgångsrikast har tematiserat Ovidius exil är rumänen Vintilă Horia. Romanen Dieu est né en exil (Gud föddes i exil) skrevs på franska och vann Goncourt-priset 1960. Men framgången kom att överskuggas av författarens förflutna. Strax efter tillkännagivandet anklagade den kommunistiska tidningen L’Humanité honom för att ha varit medlem i det fascistiska Järngardet i Rumänien under andra världskriget. Det visade sig inte stämma. Dock framkom det att Horia skrivit ett flertal artiklar i den rumänska extremhögerns press under trettiotalet. I ”Det fascistiska miraklet” hyllar han till exempel Mussolinis Italien. Efter det sovjetiska maktövertagandet i Rumänien gick han i exil, först i Argentina och sedan i Francos Spanien.

Detta sammantaget ledde till att ingen i sextiotalets Frankrike skred till hans försvar och han tvingades tacka nej till priset. I efterhand har det spekulerats i huruvida det var den sovjetstyrda rumänska efterkrigsregeringen som stod för anklagelserna i ett försök att pressa författaren till att samarbeta med dem (en vanlig taktik gentemot personer i den intellektuella diasporan med fläckat förflutet). Vintilă Horias rykte hämtade sig aldrig och till och med kontroversiella namn som Emil Cioran undvek hans sällskap. Han dog i vanära och ensamhet 1992. Men i den handfull romaner som Horia publicerade syns få spår av den politik som ödelade hans karriär. De är ofta historiskt anlagda med filosofer som Platon eller Boëthius i centrum.

I Dieu est né en exil skildras Ovidius exil i dagboksform. Läsaren möter en nedbruten man, förtvivlad över sitt öde och besatt av mannen som dömde honom till det. Han har till och med döpt sin hund till Augustus. Men i takt med att åren går acklimatiserar Ovidius sig till sin omgivning. Han tar en getisk älskarinna, gör resor längs Donau och börjar intressera sig för de olika lokala kulturerna. Han hyser allt större medlidande med de barbariska folken och allt större förakt för den romerska våldsmaskinen. Men det är inte bara tron på det romerska imperiet som han har förlorat. Då de romerska gudarna inte kunde skydda honom från exilen, ett i hans ögon oproportionerligt hårt straff för ett så ringa brott som hans, har även de förlorat sin legitimitet. Olympen är inget annat än en artificiell uppsättning skyltfigurer vars uppgift är att legitimera kejsarens makt. Ifråga om äkta andlighet har de inget att ge människorna. I sitt nya ”nakna” tillstånd söker han efter en andlighet som motsvarar hans behov. Han blir invigd i geternas religion, en mysteriekult som dyrkar guden Zamolxis. Det stärker honom i övertygelsen att en sann, ensam gud ska komma, att mänskligheten nalkas en ny epok.

Allt pekar på åt samma håll: israelerna har sedan länge profeterat det, nu även geterna. Samtidigt förfaller Rom och dess soldater deserterar till barbarerna. Kokpunkten närmar sig då mänskligheten åter ska träda in i en andlig guldålder. Exilen blir ett spirituellt tillstånd, en förlösningens förgård. Mot slutet träffar han den resande greken Theodor. Denne har varit i Palestina där han bevittnat Messias födelse. Övertygad om att det är den väntade guden som ska förlösa människorna förbereder Ovidius sig att följa honom. Men under tiden har Tiberius efterträtt Augustus på tronen och infört ett ännu hårdförare styre. Romerska spioner som bevakar Ovidius sätter honom i husarrest där han till slut dör. Det är en välsvarvad, filosofiskt och andligt resonerande roman som levandegör en av de viktigaste brytpunkterna i västerlandets historia.

I viss mån är det samma unika skede som Margeurite Yourcenar sade sig vilja skildra i Hadrianus minnen: det korta tidsspannet mellan de antika gudarnas död och den kristne gudens födelse, det unika ögonblick ”då människan ensam fanns.” Men om endast människan existerar kryllar det i Dieu est né en exil av presumtiva och nyss utfasade gudar. Horia lyckas övertygande leva sig in i den praktiska betydelse som religionen hade för antikens människor. Likt Yourcenars Hadrianus blir Ovidius ett språkrör för en hel epoks filosofiska och religiösa kultur. Dock tar sig Horia emellanåt väl stora friheter gentemot historien. Flera iakttagelser pekar snarare mot hans eget nittonhundratal: blandningen av romersk och dakisk kultur som ska ge upphov till det framtida Rumänien, kejsar Tiberius polisstat som för tankarna till det stalinistiska Sovjetunionen. Men hans ärende är trots allt inte att skriva en historisk roman för historiens skull. Det är i stället att beskriva exilen som andligt tillstånd i dess allra djupaste mening. Exilen är inte bara ett straff utan även en möjlighet, tycks han vilja säga. Endast i exil kan en människa bli ren från de kulturella bojorna som vidlåter henne och bli mottaglig för djupare budskap. Endast i exil kan hon helt och fullt få syn på sig själv.

Jonas Elvander är litteraturvetare och frilansskribent.